fredag 7 augusti 2009

Gästblogg: Miriodor och Van der Graaf Generator i Qubec

festivalbannerDetta inlägg är skrivet av Markus Enger och är en konsertrapport från Festival d`ete 2009 i Quebec. Jag lärde känna Markus på socialhögskolan i Lund 1995. Han var en trevlig kille redan då, men att han också är ett pro3258_67963923730_522323730_1680535_6094488_sgrockfan har jag inte förstått förrän nu, när vi återfått kontakten via nätet. Han är en bra bit yngre än jag. (Markus är född –72, jag –57), Att han trots detta håller 70-tals progressive högt hedrar honom förstås. Fram tills helt nyligen bodde han i Uppsala, men hans fru fick erbjudande om jobb i Quebeck så hela familjen flyttade dit. Tro mig - hade jag vetat att han skulle få se Van der Graaf live hade jag flyttat med.

Jag hoppas att Markus kommer att bli en regelbundet gästbloggare med rapporter från den kanadensiska progrockscenen.

Festival d`ete 2009, Quebecs sommarfestival. Miriodor:

Jag skall erkänna det direkt, anledningen att jag satt och väntade på ett ett lokalt Quebecband band som hette Miriodor var att jag ville vara i god tid till konserten efter med Van der Graaf Generator. Föregående kväll hade jag missat spelningen med Jeff Beck då publiktillströmningen hade varit så stor att jag och många andra inte kom in till scenområdet. Jag ville inte göra om samma misstag. Musiken jag lyssnar på är mestadels skapad på 70-talet och Miriodor var en helt okänd bekantskap för mig. Jag hade alltså ingen aning vad som väntade de närmsta 90 minuterna.

Nåväl, förutsättningarna var goda. Det var en varm sommarkväll i Quebec och klockan närmade sig åtta. Framme vid scenen stod folk redo för konserten men i övrigt satt människor ner i gräset. Scenområdet hade en naturlig lutning som gjorde att alla hade god sikt. Den lätta brisen blandades regelbundet ut med cannabisrök som ogenerat inmundigades på de flesta håll och kanter. Stämningen var avslappnad och jag noterade att publiken var ganska blandad med en tonvikt på generationen 40 år och uppåt. Ölförsäljare cirkulerade bärandes ölbackar på huvudet och tycktes ha en del att göra. Så kom bandet in och applåderna dånade. Sångaren talade inledningsvis med publiken men eftersom min franska inte är så god hade jag svårt att första honom. Han nämnde Van der Graaf Generator några gånger och publiken skrattade och applåderade ännu mer. Jag fick känslan av att han skojade om att de flesta kanske var där för att se bandet efter dom och jag kände mig lite träffad. Men om det verkligen är vad han sade låter jag vara osagt.

P1040881

Bandet koncentrerade sig några sekunder och lät de första tonerna ljuda. Det tog ungefär två takter innan jag tänkte “Men de spelar ju progressiv musik!`` Detta är en musikgenre jag regelbundet lyssnar på men ytterst sällan på moderna band. Kalla mig konservativ, men jag är fast i 70-talet. Jag var osäker om konserten skulle fortsätta på samma tema men förstod efter några låtar att jag faktiskt hade äran att beskåda ett nutida progressivt band. Med andra ord gavs här en möjlighet att vidga vyerna. Rent visuellt slog det mig att musikerna i Miriodor inte hade den typiska rockstjärnelooken på scen, de såg snarare ut som helt vanliga killar som träffades en tisdagkväll för att spela kort. Hade jag sett dom i närheten av universitet hade jag gissat på att de var blivande civilingenjörer. Men att de var duktiga musiker gick det inte att ta miste på. Som vanligt är i den progressiva genren var de flesta låtar tämligen komplext uppbyggda med mer eller mindre avancerade passager för de olika instrumenten. Gång på gång undrade jag fascinerat hur de klarade av att spela så svåra musikstycken live. Jag tänkte på min egen korta musikkarriär som basist i ett coverband och insåg vilken milsvidd skillnad det var mellan oss. Allsvenskan vs. Korpen. Det är alltid intressant att se om band klarar av att spela den musik de skapar i studion live, i studion finns ju obegränsade möjligheter till omtagningar och redigering i efterhand. Live finns det inte så mycket att gömma sig bakom. Jag blev mycket imponerad av Miriodor och deras tekniska kunnande. Deras samspelhet lämnade inte heller mycket att önska. Skall jag anmärka på något så är det något jag tycker hela den progressiva genren lider av. Ibland blir musiken för komplex och avancerad. För mig blir den då alltför svårtillgänglig och jag får känslan av att “just det har spelar dom bara för att det är svårt”. Musik som andra musiker skall bli imponerad av. Vissa passager under konserten hamnade, enligt mig, i denna fälla. Det var då svårt att behålla koncentrationen på musiken.

När jag tittade ut över publiken noterade jag att väldigt många sällskap satt och pratade med varandra konserten igenom om allt möjligt, tycktes det. Bandet tycktes mest fungera som en trubadur på en restaurang vars uppgift är att skapa lite stämning och en trevlig bakgrund. Det förvånade mig då min erfarenhet från konserter är att folk fokuserar primärt på musiken. Samma tendens lade jag märke till på de flesta av konserterna under Quebecs sommarfestival, men kanske är det likadant på festivaler i Sverige? Jag har inte så stor erfarenhet av dom. Detta störde mig dock inte utan jag försökte se det som en intressant kulturell skillnad.

När den sista tonen klingat ut frågade jag mina grannar i gräset vad de tyckte om konserten. “Precis som den klassiska proggresiva musiken på 70-talet!”, blev svaret. Jag höll med och sammanfattade min spontana upplevelse med “Precis som King Crimson.”. Och det var faktiskt precis vad jag hade suttit och tänkt ett flertal tillfällen under konserten. Om det är en komplimang eller inte beror förstås på vad man tycker om King Crimson. Vid detta tillfälle var det menat som en komplimang.

Van der Graaf Generator:

vandg07

Jag trodde aldrig jag skulle få se en livekonsert med Van der Graaf Generator. Att möjligheten nu gavs kändes verkligen som “one chance in a lifetime”. VdGG,s spelning på Quebecs sommarfestival var den enskilt största anledningen till att jag hade köpt en biljett till festivalen och jag hade studsat till när jag såg deras namn i festivalinformationen. Mina förväntningar var höga.

Det är alltid lite riskabelt när band som hade sin storhetstid på 70-talet ger konserter, risken finns att det mest blir en nostalgitripp där bandet lite trött kör sina gamla slagdängor för att tillfredsställa publiken. För mig kan det bli en känsla av att bandet inte tar sin musik på allvar utan säljer sig (kanske motvilligt) till publikens krav. Det ger bra med pengar men tycks inte vara särskilt kreativt. Men missförstå mig inte, jag hade troligen gjort samma sak.

Scenområdet var i det närmaste fullt och jag befann mig relativt nära scenen, den fanns inom tio meters håll. Detta var den enda konserten under festivalen jag ville komma så nära bandet som möjligt för att inte missa en detalj. Bandets tre medlemmar kom in på scenen och ett öronbedövande jubel utbröt i mörkret. Peter Hammill visade sig kunna behärska det franska språket väl och tackade publiken för välkomnandet. Inledningsvis satte han sig bakom sitt keyboard. Han ordnade sina notpapper, fokuserade ett ögonblick och vandg03 började spela. Jag hade alltid undrat hur Van der Graaf Generator skulle låta live och fick nu mitt svar. Det var mäktigt. Peter Hammill satt kvar ett antal låtar bakom sitt keyboard innan han axlade gitarren. Trots att han börjar bli lite till åren lät rösten väldigt bra, ärligt talat så hördes ingen större skillnad mellan dagens Peter Hammill och den 35 år yngre varianten. Även de högsta tonerna lyckades han pricka och passagerna där rösten hoppar upp och ned mellan höga och låga toner gick felfritt. Imponerande.

Precis som på Van der Graafs plattor pendlade konserten mellan de kaotiskt mörka partierna och de vackra och sköra. På plattorna har de mörka och mer stökiga partierna aldrig varit mina favoritdelar, men live var det annorlunda. De blev oerhört mäktiga och suggestiva.

vandg06

Min farhåga över en halvpatetisk nostalgisk “best of” kväll kom helt och hållet på skam. De tre musikerna tycktes ta musiken på största allvar och jag fick ingen känsla av att de ”bara gjorde ett jobb”. De var konserten igenom djupt fokuserade och en tyst dialog tycktes ständigt ske mellan bandmedlemmarna där de kollade av att timingen hela tiden stämde. Peter Hammill skötte dialogen med publiken vilket hela tiden skedde på franska. Den absoluta majoriteten av publiken tycktes vara Van der Graaf fans och lyssnade lika fokuserat som bandet spelade. Även under denna konsert var intagandet av cannabis långt större än intagandet av öl vilket kanske hjälpte till med inlevelsen och den mjuka stämningen i publikhavet. Inledningsvis ropade vissa i publiken efter sina favoritlåtar men Peter Hammill svarade vänligt men bestämt att de hade en spellista vilken de följde. Den listan såg för övrigt ut som följer:

Interference Patterns
Scorched Earth
Lemmings
All That Before
Still Life
The Sleepwalkers
Over the Hill
(We Are) Not Here
Man-Erg (extranummer)

Bandet består idag av Peter Hammill (sång, gitarr samt keyboard), Hugh Banton (keyboard) samt Guy Evans (trummor). David Jackson som tidigare spelade saxofon och flöjt finns alltså inte längre med. Någon frågade mig vad jag tyckte om Van der Graaf utan saxofon då den personen upplevde saxofonen som en viktig del i musiken. Han har säkert rätt om saxofonens roll men det var inget jag saknade under kvällen. De tre musikerna lyckades skapa en så pass bred och djup ljudbild att jag inte saknade saxofonen. Nu hör det till saken att jag aldrig varit speciellt förtjust i det instrumentet.

Konserten varade cirka en och en halvtimme och när jag lämnade konsertområdet kändes det som om jag hade varit med om något stort. Det hade verkligen blivit en speciell kväll. Att få haft ynnesten att se en livekonsert med Van der Graaf generator gjorde att jag kände mig väldigt lyckligt lottad. Livet är inte så dumt ändå, eller hur?

vandg04

vandg05

1 kommentar:

Cuby sa...

Nice! Såg Van der Graaf i tyskland för två år sedan och det var magiskt bra.