Jodå. Den gör sitt jobb. Och den gör det grundligt. Arbetar sig ned till de djup där en genuin deprogrammering blir oundviklig. En process som initieras under själva filmen, men som för min del kommer att pågå länge och väl. Jag kommer att bära denna film med mig på samma sätt som jag bär och burit andra tungt gungande upplevelser. För den är oförglömlig, och bitvis vidrig (jag blundade när det var som värst, och undrade om det verkligen är nödvändigt att ta sjumilakliv över alla anständighetens gränser. Och landade i att det nog trots allt är det).
Antichrist innehåller just den von Triermagi som jag alltid uppskattat hos honom. Nämligen att den tvingar in mina upparbetade tankespår i nya och okända banor. Trampar upp ny och okänd tanketerräng.
Här handlar det om psykoterapi, psykiatri, psykoanalys, satan, katolska kyrkan, sexualitet och skuld. Bland annat. Och (kanske) om att man när man försöker komma undan att var ett offer (för sina drifter) i värsta fall hamnar i klorna på något ännu värre, och mer irrationellt.
Det är definitivt ingen skräckfilm, vilket den delvis marknadsförs som. Den som går till biografen och förväntar sig något i stil med Exorcisten (vilket flera på premiärvisningen i Göteborg verkade ha gjort) kommer att bli besviken.
När konst är som bäst tydliggör den något i samtiden som man själv anat men inte riktigt kunnat sätta fingret på. Det har von Trier lyckats med mer än en gång. Men frågan är om inte just den här filmen säger mer om von Triers depression än om samtiden.
Känslan efteråt är att filmen inte når ända fram, att von Trier är på väg att baxa upp dörren till en ny och stor insikt om livet, döden och evigheten, men att han bara får upp den halvvägs.
Min enda invändning för övrigt är att jag tycker att räven borde pratat lite mer än vad den gjorde.
Antichrist är hursomhelst stor konst. Konst bortom de flesta av de begrepp och epitet vi brukar använda oss av för att tolka, bedöma och förstå sådan.
Kerstin Gezelius skriver i DN att filmen är en dröm: Man kan drömma med drömmaren och famla, med drömmaren, efter tolkningar av drömmen. Låta den stanna kvar, mutera, få nya betydelser, bli kvar som en stämning som man inte vill släppa fast den är kuslig. Därför att man vet att den innehöll något högst väsentligt.
Av alla de recensioner och kommentarer till Antichrist jag tagit del av så är hennes den mest insiktsfulla. Läs den i sin helhet HÄR.
