… alltså 1976, jobbar trion Alas i en studio i Buenos Aires med det som skall bli deras debut ”Alas”.
1976 är året då militärerna genom en kupp tar över i Argentina. Fram till 1983 styrs landet av en militärjunta. I det så kallade 'smutsiga kriget' mot oliktänkande mördades, torterades och försvann tiotusentals människor. Men bandmedlemmarna i Alas försöker hålla modet uppe och jobbar stenhårt och ambitiöst med sin musik.
Alas är det spanska för ordet för vingar, och det är ett passande namn, för musiken både flaxar, svävar, ryttlar och dyker efter småfisk i vattenbrynet.
Det är en stimulerande blandning av progressive-rock, tango, argentinsk folkmusik och friformjazz. Personligen uppskattar jag allt bandet hittar på, utom de långa improviserade jazzpartierna (man gör det i mitt tycke allt för lätt för sig om man under flera minuter bara väser i mikrofonen och okoncentrerat fingrar på instrumenten).
Dock, står man ut med dessa transportsträckor så blir man rikligt belönad. För detta en mycket uppfriskande ljudupplevelse. Det är ganska anmärkningsvärt att blott tre man kan åstadkomma så här komplex och varierad musik.
Förklaringen är delvis att man använder en stor mängd olika klaviaturinstrument, diverse blåsinstrument och inte minst bandoneon ett litet dragspel som används inom tangon.
Den svaga länken är sången, som är på spanska. Det som skiljer agnarna från vetet i flertalet rocksammanhang är inte sällan de vokala insatserna.
Det vimlar av bra band med fantasifulla arrangemang och duktiga instrumentalister, men en personlig och uttrycksfull röst hittar man alltför sällan.
Kungarna är förstås Andersson, Hammill och Gabriel. Gentle Giants körarrangemang måste också nämnas. Ett progrock-band kan vara bra utan bra sång, men riktigt stort blir det inte.
Undantaget är måhända King Crimson, som aldrig haft en sångare som naturlig frontfigur. Troligtvis därför att Robert Fripp vill vara den oinskränkte ledaren?
Tänkvärt dock att det som av många betraktas som deras bästa album, det stilbildande Red från 1974, är så bra mycket pga av John Wettons suggestiva röst. För övrigt har bytena av vokalist i just det bandet varit legio.
Svenska The Flower Kings är ett av de band som är drabbade av denna bristsjukdom. Sångarinsatserna är kompetenta, men saknar det där lilla extra som skulle lyfta musiken till sublim nivå. (Jag vill i det här sammanhanget även hävda att Beatles storhet till största delen beror på John och Pauls extremt personliga, innerliga och uttrycksfulla röster).
Nå, jag glider bort från ämnet, märker jag. Alas är ett band som i och med albumet med samma namn skapat en säregen och mycket trivsam ljudvärld som jag bara kan lyfta på hatten inför.
Egenart, mod och fantasi är ord som kommer för mig. Bandet släppte bara en ytterligare platta: "Pinta tu Aldea", 1978. Den ser jag fram emot att lyssna på!
Lyssna på Alas HÄR. en låt från andra plattan på Spotify (men Bandeon) HÄR-
