torsdag 26 mars 2009

Cathedral – den bästa amerikanska progrock plattan?

Vi flyttar oss till usa. Ett land som ofta glöms bort i progressive-sammanhang. Inte utan anledning. Hjältarna är nu en gång för alla brittiska, europeiska, och (ibland) sydamerikanska.
Vilket progressive-band från usa kan ens komma i närheten av britterna (eller svenskarna för den delen) i deras bästa stunder? Jag pratar om den klassiska tiden, alltså sent sextio- tidigt sjuttiotal. Kansas? Ja, har dom en bra dag kanske dom tar sig halvvägs. Zappa? Zappa är inte progrock, Zappa är Zappa.
Happy the Man? Är förmodligen dom som kommer närmast. Och Pentwater, som jag tänker återkomma till. Det fanns även ett band som hette Starcastle, men de var, trots att de gjorde egna låtar, ett Yes-cover band.


Cathedral´s Stained Glass Stories från 1978 har ibland kallats det bästa amerikanska progalbumet nånsin. Och en del ligger det väl i det. Det finns dock inget att peka på som talar om att detta band kommer från usa. De här killarna har lyssnat på sina brittiska kollegor mer än en gång. De har lånat allt de tyckt om, men inte lyckats plocka fram något ur egen fatabur. Plattan har fem låtar som klockar in på mellan åtta och tio minuter. Instrumenteringen den vanliga och alla de välbekanta progingredienserna finns där. Det verkar faktiskt som att man har varit ute efter att slå någon sorts världsrekord i takt- och temabyten. Med andra ord: man vill för mycket.


Allt som oftast låter det som att bandet givit sig in på något de inte riktigt ror i land med. Att de tagit sig vatten över huvudet. Idéer och fantasifulla infall saknas inte, de är legio, men den tajming, tajthet och samspelthet som krävs för att genomföra dem saknas tyvärr. Vill man göra så många taktbyten och flitiga temaändringar och använda så mycket polyrytmik så måste man dels vara individuellt skickligare på instrumenten, dels måste den musikaliska telepatin mellan bandmedlemmarna vara mer utvecklad.
Även ljudbilden irriterar. Det är en amatörmässig, oharmonisk och grötig mix med störande mycket eko. En grundlig ommixning skulle kunna ge plattan ett rejält lyft.


Det låter kanske som att jag inte gillar det här, men det gör jag. Bortser man från invändningarna är denna platta väldigt kul för en progälskare. Allt är definitivt inte svagt, den akustiska gitarr som här och där dyker upp ur ljudmassan är t ex mycket uppfriskande. Ett annat plus är att mellotronen används flitigt. Och ambitionen att skapa bra progressive, vilket bandet tveklöst har haft, förtjänar respekt.


Till sist, med risk för att verka tjatig: sången stinker.

Hela plattan på Spotify här.

Inga kommentarer: