Vi förflyttar oss till usa. Ett land som ofta glöms
bort i progressive-sammanhang. Inte utan anledning. Hjältarna är nu en gång för
alla brittiska, europeiska, och (ibland) sydamerikanska.
Vilket band från usa kan ens komma i närheten av britterna i deras bästa stunder? Jag pratar om den klassiska tiden, alltså sent sextio- tidigt sjuttiotal.
Kansas? Har dom en bra dag kanske dom tar sig halvvägs. Frank Zappa? Zappa är Zappa - ett helt eget universum.
Happy the Man? Är förmodligen dom som kommer närmast. Och Pentwater, som jag tänker återkomma till. Det fanns även ett band som hette Starcastle, men de var, trots att de gjorde egna låtar, ett Yes-cover band.
Cathedral´s Stained Glass Stories från 1978 har ibland kallats det bästa amerikanska progrock albumet nånsin. Och en del ligger det väl i det. Det finns dock inget att peka på som talar om att detta band kommer från usa. De här killarna har lyssnat på sina brittiska förebilder mer än en gång.
De har lånat allt de tyckt om, men inte lyckats plocka fram något ur egen fatabur. Plattan har fem låtar som klockar in på mellan åtta och tio minuter. Instrumenteringen den vanliga och alla de välbekanta ingredienserna finns där. Det verkar faktiskt som att man har varit ute efter att slå någon sorts världsrekord i takt- och temabyten. Med andra ord: man vill för mycket.
Allt som oftast låter det som att bandet givit sig in på något de inte riktigt ror i land med. Att de tagit sig vatten över huvudet. Idéer och fantasifulla infall saknas inte, men den tajming, tajthet och samspelthet som krävs för att genomföra dem saknas tyvärr.
Vill man göra så många taktbyten och flitiga temaändringar och använda så mycket polyrytmik så måste man dels vara individuellt skickligare på instrumenten, dels måste den musikaliska telepatin mellan bandmedlemmarna vara mer utvecklad.
Även ljudbilden irriterar. Det är en amatörmässig, oharmonisk och grötig mix med störande mycket eko. En grundlig ommixning skulle kunna ge plattan ett rejält lyft.
Det låter kanske som att jag inte gillar det här, men det gör jag. Bortser man från invändningarna är denna platta väldigt underhållande. Allt är definitivt inte svagt, den akustiska gitarr som här och där dyker upp ur ljudmassan är t ex mycket uppfriskande. Ett annat plus är att mellotronen används flitigt. Och ambitionen att skapa bra progressive, vilket bandet tveklöst har haft, förtjänar respekt.
