Det är 1975 och i Nice, Frankrike jobbar fem män fram det som skall bli deras debut "En Regardant Passer le Temps". De kallar sig Carpe Diem – fånga dagen, och har ambitionen att skapa ett progressivt mästerverk, som dessutom skall skilja ut sig från andra band i genren. För att lyckas med detta ger de sopransax och flöjt en framträdande plats. De trakteras av Claude-Marius David som även är bandets ledare. Och man ger slagverkaren Alain Faraut fria jazztyglar.Ett mästerverk blev det kanske inte. Och plattan väckte ingen större uppmärksamhet när den kom. 1975 fanns det ju rätt mycket bra musik som konkurrerade om öronen. Men att musiken så här trettio år senare ännu engagerar (åtminstone mig) och känns intressant vittnar om att man trots allt var på rätt väg. Jag gillar soundet, det låter personligt, friskt och originell och kan inte direkt jämföras med något annat band. Lyckas men uppnå det kan man ju vara nöjd. Musikanteriet och spelglädjen är det inget fel på. Plattan består av fyra mycket välarrangerade spår som varierar i längd från 03.51 till 12.51. Den svagaste länken i mitt tycke är sången, på franska, som stundtals gränsar till att vara undermålig. Den dominerar dock inte ljudbilden, albumet är i stort sett instrumentalt.
I övrigt hittar man de sedvanligs progressiva beståndsdelarna - flitiga taktbyten, långa solopartier, symfoniskt ös och melodiösa rörelser mellan hårt, mjukt och mäktigt... Highly recommended, således.
Andra plattor som släpptes 1975: Camel- The Snow Goose. Pink Floyd - Wish You Were Here. Van Der Graaf Generator – Godbluff. Gentle Giant - Free Hand. Jethro Tull - Minstrel In The Gallery. Mike Oldfield – Ommadawn. Hatfield and the North - The Rotters' Club.
Lyssna HÄR. Spotify HÄR.
