Först och främst: stort tack till Kulturföreningen Rebus för musikfesten Dimman i Helsingborg, en välarrangerad endagsfestival med ett gäng band som höll psykjuntesaknaden på avstånd: Sejd, Häxprocessen, CB3, Kungens män, Red Lama och Ved. Och du som inte var där: hoppas du hittar dit nästa år!
Fick klok kommentar/tillägg till min ingress till förra spalten, om hur svårt det börjar bli att få tillgång till kvalitetsmusik och -litteratur när strömningstjänster och annat elände bestämmer vad du har att välja på: ”Men framför allt: vill du att alla data om din kulturkonsumtion ska ligga i en serverhall som ägs av ett mångmiljardföretag som livnär sig på kunddata?”
Frederick Delius sade att ”musik är själens utbrott”, så först vill jag nämna att, oavsett om jag fått den som promo (det har jag inte) eller ej, är vårens skiva definitivt Erland Coopers ”Solan Goose”, stilla, minimalistisk musik baserad på hans hemtrakt och det lokala fågellivet. Skaffa den medan det går. En lp-lång bevisföring för varför man inte ska bo i en stad.
Pelle Lindsjö beskriver sin musik som ”en emulsion av progressiv rock och zenfunk” och när han för andra gången kallar sig vid sina mellannamn Cassius Lambert och släpper ifrån sig skiva, andra fullängdaren ”Symmetri” (Kaprifol Records), är det lika själsligt härligt som någonsin debuten ”Quote” från 2015.
Vid en konsert i Gärsnäs på Österlen häromåret hörde jag för första gången det som skulle bli spår på den nya skivan och jag vet inte hur man ska gradera skillnader och likheter mellan de två albumen.
Fördjupningar i musiken, ytterligare släppta förtöjningar mellan influensgrynnorna? Klart är att han inte är en ”talang” eller ”har framtiden för sig”, han är redan där, han är en fullkalibrig musiker med ett eget anslag som han tillsammans med dussintalet medmusikanter ger liv, ett brusande, progressivt liv, som trampar på samma ängder som någonsin andra belyssnade innovatörer beträtt med sina framåtsyftande, bevingade musikskor.
Det här är musik som inte kan misslyckas, som det går att återkomma till för nya influenspiruetter, med jordig bomull och strävt åkerlin. Hur kan man vara så musikaliskt begåvad vid så unga år? (Herregud, han är bara 22 år! Å andra sidan var många progressiva pojkar inte äldre när de började skapa sina epokgörande verk. Ah, well.)
Julian Skars “Exhaust/Renew” (Aurora) är egentligen en kvartett stycken från 2016 som, med pianot i centrum med Ingrid Andsnes bakom tangenterna, bygger en för varje stycke större ensemble: solopiano, pianotrio, septett och sedan en orkester med sexton musiker (Ensemble Ernst står för det växande manskapet).
Skar låter datoralgoritmer bygga sin musik och låter musikanterna till del improvisera, men hela tiden är det samma pianoslingor som återkommer i kvartettens delar.
Stilla, utan utsvävningar, nästan musikaliskt statiskt, datoriserad och intelligent samtida muzak för horisontella hissar. (Och får mig, rent parentetiskt, att tänka på att jag för ett tag sedan köpte en bunt av tidningen Nutida musik från 60-talet och kände en tillhörighet med det som där skrevs och beskrevs. När jag nådde slutet på läsningen och årgången 1964/65 var förvisso inte ett redaktionellt generationsbyte utfört, men artikelmaterialet hade blivit mer esoteriskt och avantgardet (Åke Hodell, Bengt Emil Johnsson etc.) tagit mer plats.
I det sista numret jag läste, nr 8 1964/65, fanns dock en intressant artikel där Olof Höjer skrev om den vid 32 års ålder bortgångne, fascinerande och idag helt bortglömde tonsättaren Göte Carlid, som jag, via Discogs, konstaterar att jag åtminstone har ett stycke av dokumenterat på fonogram (hans ”Mässa för stråkar – Ture Rangström in memoriam” (1949) upptar baksidan av en lp som har Gösta Nystroems ”Sinfonia concertante för violoncell och orkester” som huvudnummer).
Korta porträtt av fyra unga tonsättare finns också, men av Johnny Grandert, Gunnar Ahlberg, Pär Ahlbom och Björn Wilho Hallberg är det bara den förstnämnde som finns på skiva och är aktiv, medan Hallberg och Ahlberg är de, av porträtten att döma, som skrev den mest intressanta musiken.
Men det var en tankeväckande läsning (var det Hambraeus som skrev att han inte förstod varför elektrofonisk musik, högtalarmusik, nu spelades i konsertsalarna, när den mycket hellre borde spelas i radio, det ultimata sättet att både höra den och sprida den?).
I det där sista numret åker Arne Mellnäs till Japan och USA och stöter på San Francisco Tape Music Center där han både hör Terry Riley och ett kompani musiker (elva var de väl?) öva ”In C” en våning ovanför inför uruppförandet (Jan Bark och Folke Rabe kom också över från Sverige för att lyssna – och bjöd sedan över Riley till Sverige och Nacka för att han där skulle komponera och spela tillsammans med ungdomar; i Sverige lärde han också känna Bo Anders Persson från Pärson Sound/International Harvester/Harvester/Träd, gräs och stenar – men det är en annan historia) och pratar med Ramon Sender, Morton Subotnik och Pauline Oliveros på en annan våning, medan han under besöket upplever ”tape music”-konserter där det antingen försiggår modern dans (Ann Halprin och hennes dansare) eller filmprojektioner – så Hambraeus hade både rätt och fel: den elektrofoniska musiken upplevs bäst via radion/högtalare i hemmet men kan få dimension i konsertsalen när den bryts mot andra konstarter.
Jag blev inspirerad att ta en prenumeration på tidningen nu efter flera års uppehåll och blev ack så besviken, nu är musiken definitivt i bakvattnet, överkörd av happenings, roliga mojänger och kontext som bara finns i förvirrade utövares huvuden, fjärran lyssnarens mer innerliga eller sinnesvidgande upplevelser; bortsett från historieskrivningen över ”radiokunst” i senaste numret kunde blaskan lika gärna heta ”Nutida muzak för pretentiösa människor”.)
Midas Falls “Evaporate” (Monotreme Records) är duon Elizabeth Heaton och Rowan Burns fjärde album (och Ross Cochran-Brash spelar trummor, n.b.!).
Det här är som att sätta en turbo på en typisk 4AD-skiva, drömpop och/eller shoegaze som tar för sig, sprött och vackert mestadels, men också med pondus och reglagen ställda högre, det mesta piano, elektroniskt och gitarrbaserat. Ibland lämnar den skotska duon skogloendet och lånar litet progressiva takter och tag, då bränner det till litet extra en bra bit från Elizabeth Fraser-land och gör anrättningen ett stycke mer spännande.
Pekkaninis “The Dancin’ Spy” (egen utgivning) är ett smärre utslag, igen, av tillbaka-till-framtiden, så som den, framtiden, alltså, tedde sig 1986 eller däromkring, en alternativ tidslinje likt Simon Stålenhags (och låten ”Smokey’s Business” doftar litet Samla/Hollmer, rent av).
Den här gången har han ett mer skurkaktigt anslag, han ger sig in i något som definitivt är inspirerat av traditionella, fast äldre, thrillersoundtracks.
Hans theremin-trio gör bra ifrån sig här, givetvis är jag färgad av att nu också haft förmånen att se dem i levande livet på en vernissage i Göteborg. Trots att thereminen är ett instrument som kom sent in i den återvände göteborgarens liv, trakterar han det utan rädsla eller choser, tvärtom blir det här inte bara ett spänningsskapande ljudalstrande som någonsin i musiken till någon skräckfilm från förra seklets mitt, utan det får ta plats, äntligen, skulle man kanske säga, eftersom det varit litet småknäppt att just thereminen fortfarande varit en elektronmusikmusealt instrument och inte riktigt ”på riktigt” i ensemblespel.
Thomas Jennefelts ”Nocturnal Singing” (Footprint) där halvtimmeslånga titelstycket är bland det vackraste och mest innerliga som skrivits i det här landet på mycket länge.
Om någon skulle be dig karakterisera begreppet ”smärtsamt vackert”, har du nu ett enkelt svar genom att spela det här verket.
Radiosymfonikerna och dess kör under Andrew Manze (som är en god beskyddare av svensk musik numera, inte minst efter sejouren i Helsingborg), Jessica Bäcklund sopransolist.
På cd:n andra halva (som är kort, bara runt timmen, plats för mer välljud finns det) finns ”Fyra operakörer” med Eric Ericsons kammarkör under Fredrik Malmberg och Marinens musikkår, till lika många ofärdiga operor, t.ex. en om Palmemordet.
Som tidigare, när Jennefelt använt språket på ett obegripligt sätt, som i första stycket, är det kombinationen av rösterna som instrument och en skir, betagande skönhet, igen, som ger en odelad vällustkänsla vid genomlyssningen och en stilla eufori efteråt.
Det kommer mycket spännande svensk konstmusik numera (som inte Nutida musik, se ovan, skriver om), det bådar gott för framtiden och återväxten mellan Tarrodi och Nystroem.
Nästa klassiska är från samma skivbolag och även samlingen ”Urverk” (Footprint) är körmusik (Uppsala vokalensemble leds av Sofia Ågren) som hör vår tid till.
Gamle science fiction-fanen Martin Q. Larsson är ett namn jag känner igen och hans ”Hundra tusen miljarder” låter som uppsnappade frasfragment som kalejdoskopiskt låter bli att i egentlig mening ge mening, rörligt och dansant, pretentionsfri är även Maria Lithell Flygs dikttonsättning ”Andas den ut ur mitt bröst” och Emil Råbergs ”Approximately Four Improvisations” (där vi bjuds på, typ, tre: ”Summer Melody”, ”Winter Sounds” och ”Spring Tune”) är just på ospecifik som vi får för oss att det ska vara när vi läser titeln.
Så här skriver tonsättaren själv på sin hemsida:
”2013 beställde Uppsala vokalensemble ett verk för kör och altsaxofon. Första tanken var ett mindre stycke, men i arbetet tillsammans med saxofonisten Jesper Eriksson och dirigenten Sofia Ågren växte sig projektet allt större. Slutresultatet blev ’Approximately Four Improvisations’, ett verk med ungefär fyra satser som utgår från olika förhållningssätt att improvisera. Melodi, klang, rytm, improvisation inom den egna stämman och inte minst improvisation i mötet mellan saxofon och kör. Kanske kan man se verket som en nyfiken lek i att testa gå utanför komfortzonen. Passar för såväl rutinerade improvisatörer som totala nybörjare eftersom utövarna ges möjlighet att själva styra hur fritt verket ska tolkas.”
Så är det, så verkar det.
Kondens är duon blockflöjtisten My Eklund och organisten Lisa Oscarsson, de har tidig och samtidig musik på sin repertoar. Häromåret fick de ruskigt mycket pengar för att beställa musik som skulle vara variationer på Bachs Goldbergvariationer.
Fem tonsättare och fem variationer blev det, av Jan Sandström, Lisa Ullén, Ida Lundén, Daniel Hjorth och Mattias Petersson. Det hela är dokumenterat på det som snart blir en riktig skiva och inte bara spridda skurar av ettor och nollor i cyberrymden, ”Goldberg 1.5” (Footprint).
Draget är inte nytt, det har använts bl.a. för att ställa nyskrivna verk ”mot” Beethovens symfonier, oftast har det handlat om en tokig idé, att man därigenom skapar konserter som är attraktiva för en bredare publik, både gamla Beethoven-stofiler och unga som gillar ”modern” musik – inget kunde vara mer fel, för konsertbesökarna vill inte ha sådan bredd och det är inte rättvist mot den samtida musiken, att den ska tävla med de etablerade, genuina genierna.
Lika begåvat som alla annan kvotering, med andra ord. Så den här skivan fungerar inte alls om man lyssnar på den rakt igenom. Är man klok, lyssnar man på duons fina och eftertänksamma tolkningar av Bach för sig och de fem samtida kompositionerna för sig, det ger en kvalitetsupplevelse – annars är det som att tvesovla med Kalles kaviar på Västerbottenosten på mackan.
Vill man sedan rensa öronen med något helt oväntat, plockar man fram George Fields’ lp från 1971, ”The Pocket Bach”, där ”fickan” syftar på att han spelar Bach på munspel.
Kan musik, likt en solbelyst vattenyta, skimra? Eller som en tidig gryningshorisont? Kan pop göra det, som en blandning av instrumentval och produktionsmix, att ge det där skimrande solglittret i ljudbilden?
Peter von Poehls “Sympathetic Magic” (BMG) kan vara ett sådant exempel, han som är mer känd i sin franska Parisbas än här hemma, trots mångårig musikgärning, framför allt som soundtrackskapare men också med tre soloskivor som står här i hyllorna, den första kom 2006.
Nya albumets inte-att-förväxla-med-4AD-sound ger hans pop en svårplacerbarhet och denna skimrande skönhet, som på något sätt blir västerländskt universell utan att hitta hemland.
Bildskapandet är legio, oavsett om du lyssnar till texterna eller inte, det är en spännande skiva som vissa kommer att tillskriva kulturella bäringar svåra att motstå medan andra kommer att ta till sig den som de vana vardagskulturkonsumenter de är.
Egentligen är det endimensionell musik rent känslomässigt, men genomförd med ett anslag som inte har sin givna målgrupp, om man talar i hamburgförsäljningstermer. I maj spelade han sin musik på Dramaten uppe i Stockholm; får han tillfälle att medverka i Bingolotto vet vi hur analysen blev.
Och när vi ändå är i Frankrike och håller på med pop som vill litet mer än vara ett fluff I stunden, här är Ravages ep “Renaissance” (Finalistes).
Duon Simon Beaudoux och Martin Chourrout kommer även de från Paris och spelar vanligen i indiebandet Exsonvaldes.
På den här debut-ep:n är sången fransk, gitarrerna borta, kvar bara DX7, Juno-106 och Korg MS-10.
Andra knappar de trycker på med den här cd:n/tiotummaren är att bandnamnet kommer från en sf-roman av den på svenska inte välrepresenterade författaren René Barjavel och att de, enligt pressmaterialet, säger sig influerade både av hans framtidsvisioner och utopisk arkitektur (och modern pop och deras egen vetenskapliga bakgrund (Martin har gått på Paris’ tekniska högskola och Simon har en master i artificiell intelligens)).
En annan knapp är att danske producenten Tobias Wilner är inblandad, från favoriterna Blue Foundation. Bra pop, det här. Skaffa.
The Black Dog (Productions, som de hette på första samlingen av spridda skurar) var de som en gång i tiden tände mitt hopp om att den elektroniska musiken kunde utvecklas vidare och bli både klok och dansbar, samtidigt.
Trion Ken Downie, Ed Handley och Andy Turner skapade 1993 The Back Dog, det som blev IDM och där Manchester blev ett epicentrum för denna musik, där de två samlingarna ”Artificial Intelligence” är legendariska.
Kvaliteten var enastående de där åren, både hos The Black Dog och ätteläggen Plaid, liksom hos kompisarna på Warp och andra, närliggande skivbolag, en musikalisk revolution som gick att följa, skiva för skiva, överskådlig trots vita etiketter och en hop ep.
Det har funnits andra tillfällen i musikhistorien där man kan lyssna närmast dendrologiskt och vara säker på att ha tillgång till varje ring, se hur de hänger samman med varandra. Den uppmärksamme läsaren har vid det här laget förstått att The Black Dog har en särskild plats i min trångbodda musikhimmel. Nu har de kommit med två nya album på en gång, första släppen på tre år, och visar att de kan vara dagens IDM:s dr Jekyll och mr Hyde.
Oavsett vad trion säger om tema (här handlar det om alternativa fakta och dess konsekvenser, hur nära ”mainstream” dessa närmar sig), är “Post – Truth” (Dust Science Recordings) den dansvänliga, ibland närmast smärtsamt så, pumpande energisk, kanske mer än vi vant oss vid, medan “Black Daisy Wheel” (Dust Science Recordings) är skör ambient av mer stilla sort än vi, än en gång, vant oss vid.
Men vi har fått två exceptionella skivor, en att dansa rumpan av oss till, den andra att vila rumpan till. Här befäster de ordstävet att ”gammal är äldst” och lär ungtupparna hur det ska göras. Skönt.
PinioL:s “Bran Coucou” (Dur et Doux) får mig att utbrista i ett “helvete, alltså”. Ett invektiv i rättan tid, för det här är musik att bli golvad av, när en trio och en kvartett slår ihop sina avantprogiga påsar, alltså banden Ni och PoiL.
Trummisar, gitarrister och basister blir det två av, men bara en klavertrakterare. Och bara en av de sju låter bli att sjunga. Och det här blir brutalt bra, allt från stillhet och försiktig skönhet i jazziga ”Mimolle” till progelefanten ”Pilon Bran Coucou” som manglar oss i inledningen genom att slänga in allt (även diskbänken, för att nyttja en anglosaxisk liknelse) och det blir en eklektisk mix av kraftfull, bombarderande prog och friformsjazz utan sans.
Och de andra styckena låter som de låter utan att låta som de andra. Underbar skiva.
Frankrike är landet den här gången, tydligen, och inte Norge, och en skiva som är ett musikaliskt konstverk i sig är Philippe Petit & Friends “On Top…” (Aagoo Records), som både har ren radiokonst i sig, såväl som andra avantgardistiska nedslag på en annorlunda musikkarta.
En sökning på nätet ger en växande lista på tidigare samarbetspartners (Jarboe från Swans, Cindytalk, Faust, Murcof, Audrey Chen, Yannick Barman, PAS, Cosey Fanni Tutti från Throbbing Gristle, Edward Ka-Spel från Legendary Pink Dots, Graham Lewis från Wire, Barry Adamson från Magazine, James Johnston från Faust – och den fortsätter) och här är det en mix mellan den filmmusik han säger sig älska och exotiska platser runt klotet, ofta illustrerade elektroakustiskt, hans forte, kombinerat med välkända instrument.
Den här skivan är även den krävande, men av helt andra skäl än ovanstående (Lydia Lunch låter på ett spår, bara det!). Skaffa och försjunk i Petits värld fjärran hans Marseilles.
Matti Turunen och Michael Diekmann kallar sig för Morphology när de gör IDM/electro som inte hörts på mången god dag, kvalitetsmässigt. Nya, tredje skivan (dubbel-lp (tyvärr splatter så den låter mindre bra) och cd i begränsad upplaga; förutom fullängdarna har den finska duon släppt en uppsjö tolvor) heter ”Traveller” (Firescope Records) och är verkligen ett äventyr på rymdstationerna, det är inte bara omslagsillustrationen inspirerad av ett film-/tv-tidigt-sjuttiotal som ger det intrycket, det här är den musik som spelades i radion i bakgrunden i rymdskytteln på väg till rymdstationen i filmen År 2001 och förutom de finlemmat och mjukt accelererande styckena minnande om någonsin något sprunget ur samma källa som Black Dog ovan en gång i tiden, finns också den musik som ljöd när Bowman sade till HAL 9000 ”I wanna dance” i de delar av Kubrik/Clarke-filmen som aldrig visades.
Det här tillhör dagens i särklass bästa och mest historiskt trogna/informerade IDM du kan tänka dig. Om Klaus Schulze & Andreas Grossers ”Babel” var det ljud som hördes när man öppnade ventilationsfönstret under färd på den första rymdfärjan Columbia den 12 april 1981, är det här det som ackompanjerade läsningen ombord, joggingturerna ombord och, säkert, älskogen ombord på de fiktiva föregångarna.
Alan i en av Eagle-farkosterna i Space:1999 käkade nog sin resskaffning på väg ut till kratrarna på den skenande månen med detta i högtalarna i förarhytten. Vakuum har aldrig låtit bättre.
Ibland blir musik smått schizofren, mest när musikaliskt innehåll möter oväntad interpret eller besättning.
Hagaduon har på sin smått turistnamnsatta nya cd ”Colours Of Sweden” (Haga musikproduktion) bara samtida musik av svenska tonsättare.
De har själva beställt de här sex verken och de själva är Sareidah Hildebrand, flöjt, och Joakim Lundström, gitarr, och det är där det schizofrena kommer in.
Sättningen paras inte riktigt med framgångsrikedomen i musiken alla gånger, inte helt oväntat är det konsekvent kompetente Andrea Tarrodis korta, tredelade ”April Snow” som med sin haikuambition gifter sig väl med de anemiska instrumenten, liksom Anders Nilssons likaledes korta ”Ballade”.
”Mix: Åke Linton. Master: Jonas Kullhammar.” Det noterade jag dessvärre i pressmaterialet innan jag lyssnade på John Holmström Om Tat Sats självbetitlade cd (Pacaya).
Förväntningarna springer liksom före då, lyssningen blir mer på spänn. Förutom John själv finns fyra medmusikanter (Niklas Barnö, trumpet, Susanna Risberg, gitarr, Gustav Nahlin, trummor och Palle Sollinger, bas) och det här är en lyrisk, samtida form av jazz där alla bär fram musiken, kollektivjazz av snyggt slag där det är kontraster mellan de olika styckena, medvetna, hoppas jag, kanske försök att kröka de väntade bågarna, spelskickligheten och erfarenhetens tyngd ger dem den säkerheten.
Kontrasterna gör också att spänningsfälten skiftar. Och det ska vara så. John Holmström skriver själv att det är
”(…) ett försök att samla allt det jag tycker om och göra det samtidigt. (…) Exakt hur det ska gå till är under utformning, men nu inledningsvis gör jag en skiva med några av mina favoritmusiker som innehåller åtta låtar som är min historia så här långt.”
Gott nog.
- Jan-Erik Zandersson
