Stefano Zeni är både utbildad violinist och utbildad jazzare och trakterar sin fiol så han håller sig i toppskiktet av italienska och europeiska slika sistnämnda.
Nya skivan ”Parallel Paths” (Zanetti Records) är mestadels jazzfusion i Pontys efterföljd, där Zeni loopar sig själv men också bryter fusiondelen mot centraleuropeiska konstmusiktankar och rent avantgarde. Gäster i form av sångaren Boris Savoldelli finns, liksom vibrafonisten Mike Manieri och det senare mötet resulterar i musik à la ECM-skolan.
Femtio minuter med Rougge (från Nancy i Frankrike) som på ”Cordes” (egen utgivning) inte bara använder och kompletterar med sin röst bakom pianotangenterna, utan har också bjudit in en stråkkvartett.
Styckena är korta, alla är numrerade ”fragment”, som han döpt dem till. Direkt kommer jämförelsen med Wim Mertens i dagen, med Rougges ljusa tenorröst, ett klart konstmusikaliskt anslag baserat på betagande harmonier, här accentuerade av kvartetten, så som Mertens lät för femton–tjugo år sedan; långt mindre långa linjer, men mer ett möte med samtidsmusik än något annat. Vackert och, faktiskt, hoppingivande i dessa tider av gränslös dumhet. Nu ska jag gå åstad och köpa hans två föregående cd, båda fyllda med samma fragment men utan stråkkvartettunderstödet. Nästa skiva utlovar ännu fler ackompanjerande musiker.
.
Tänk dig att du sitter där på kvällen runt lägerelden. Det har varit en lång dag på prärien, några kor rymde och du som bedagad och inte längre så intresserad cowboy fick uppbåda något som kunde förväxlas med intresse för att fånga in dem. Nu är månen uppe, på trekvart, präriehundarna håller flabben och det hörs inte ens ett skaller från en ormrumpa, bara ett rassel i det snustorra gräset av den milda, varma brisen.
Medan burken med bönor blir varm över den öppna elden tar du fram gitarren och bjuder de misstroende kamraterna på litet skev gitarrmusik i melodifestivalsbidragslånga stycken.
Country & western på gitarr har aldrig saknar så mycket country & western som på “Mattias Windemos skiva “Reenactment ” (egen utgivning) och vad han återskapar vete tusan, men det är så här det låter, det är de är bilderna som börja rulla på näthinnan när det låter. Övergivna tankar vid en lägereld vid öknens rand efter dagens förspillda möda. Vad jag förstår var han ett gitarrens underbarn och han har både släppt från sig ett gäng skivor sedan tidigare och spelat med jazzens utmanare och utvecklare, vare sig det varit storartade Karin Krogh eller någon sällan hörd improvisatör.
Modus ”MOD03” (egen utgivning) är Prag-bon Jan Jiskras (ja, du har säkert gissat det) tredje utgåva under det här namnet (han kallar sig även Moduretik eller Neden) och är en av de som skapat vacker – och stundtals märklig – elektronisk musik sedan tidernas begynnelse (eller i varje fall sedan 2001). Trots alla dessa år låter det lekfullt trevande fortfarande, men också avantgardkantigt när andan faller på. Senaste albumet, detta, är utgivet som kassett (69 exemplar, så du får skynda dig). Raka motsatsen till Daniel Lopatin, mer av söndagselektronik, välbyggd, inkännande, begåvad, perfekt för en ledig söndag.
Vad begreppet ”retro” egentligen inbegriper har diskuterats av vissa kritiker när man skrivit om norska Ring van Möbius skiva ”Past The Evening Sun” (Apollon).
Jag tänker inte riktigt så, för man kan förenkla utan att problematisera. Helt enkelt: ”så här lät det en gång”.
Den gitarrlösa (!) trion (hammondorgel, trummor, bas) har dykt ner i ett Van der Graaf Generator-land från sjuttiotalet, där orgeln är drivande, där taktarterna byts frekvent och där kraft och melodirikedom inte är en bristvara.
Den som inte vet bättre pekar på ”retro”, att någon skulle vara ”fantasilös” och bara ”kopiera” det som en gång i tiden var. Den som inte lyssnar på skivan må ha den uppfattningen, men vi som njuter av norskarnas verk gör det för att de skruvar en av dåtidens progressiva strömningar ett varv till, skapar något nytt i invanda kläder, och gör det långt roligare än vissa ”utvecklande” progband (jag menar, var neoprogen någonsin något att ha? Den språkliga anomalin ”prog metal”, är det inte bara skräp, egentligen? AOR-prog, är inte det en utveckling vi inte behövde? Blev inte Marillion stentråkig mainstream efter de två första plattorna?).
Det här är inte bara väldigt rolig prog, det är väldigt bra prog, där djupet och bredden i trions skivsamling och deras goda smak inte går att ta miste på, det här är en av månadens höjdpunkter för progkonnässören, hur det fortfarande kan låta utan att skapa regression.
Jämförelsen med dagens unga italienska band på t.ex. skivbolaget Black Widow som dammar av sina PFM-rötter och via musikakademierna trakterar instrumenten bättre än någonsin urfäderna på sjuttiotalet är uppenbar och värd att påminna om.
Ring van Möbius bjuder på tre spår (”Past The Evening Sun” (21:39), ”End Of Greatness” (05:53) och ”Chasing the Horizon” (11:55)) och mer behövs inte för att göra mig glad och tillfreds över att proggenren hela tiden är ett myller av olika nya uttryck likväl som bekanta drag som både påminner och, som sagt, vrider genren ett varv till.
PRO424:s debutalbum hette “Immune” (2014) och nu har en sorts prolog kommit, lp:n ”Before Immunity” (Lamour).
Det här är en liten pärla, elektronisk musik som lånar sig till såväl synthwave som sådant Tangerine Dream gjorde innan de gick ner sig i det välbetalda men kreativt usla (för Froese, åtminstone) filmmusikträsket, modulärsyntar från en gladare förort till den del av Berlin där belinskolan är belägen. Node, ’ramp och, för all del, det Mark Shreeve släppt ifrån sig, både solo och som del av Arc, är också beröringspunkter, säger jag så läsaren förstår att det här är kvalitetsmedveten syntetisk musik, som både passar i vänsterfilen på motorvägen som för en stunds före-sängen-gående kontemplation mot natten.
Maximilan Karlander (för så heter han, egentligen) har gjort en skiva av internationellt snitt och en självskriven del av genredominanten groove.nl:s e-handelsutbud och givetvis, eftersom inte minst synthwave-delen av genren växer liksom berlinskolemusikens attraktivitet ökar, bland allt bredare och musikaliskt kvalitetstörstande lyssnarlager (glöm inte bort att du får musikexportpris för att du säljer mycket, inte för att det du säljer är särskilt bra…). En tveklös rekommendation.
Värda att nämna: Ayreons “Universe” (Music Theories Recordings) såg jag på en dubbel-dvd, det är första gången Arjen Lucassen utger Ayreon-material live, inspelat från fjolårshöstens turné och egentligen är det först nu jag börjar uppskatta hans bombastiska prog när han inte är så metallisk längre (och det här är utgivet på alla de sätt du kan tänka dig: dubbel-cd, bluray, vinyl, nedladdning, ångvissla…).
Två kompisar har också hamnat på skiva igen, det är dels Beth Harts nya, rockbluesiga soloskiva “Front And Center” (Provogue) och Jon Bonamassas n:te liveutgåva, den här gången är titeln självförklarande “British Blues Explosion Live” (Provogue) och jag såg även denna på dubbel-dvd (men den finns i alla andra upptänkliga format också, för den som är hågad).
Holländska trion DeWolffs “Thrust” (Mascot Records) är deras sjätte album och bara ett band som spelar live så ofta det går kan bli så här drivna, överstyrd sydstatsrocksprog från nederländska sydstater och med politiska texter fjärran hjärta, smärta och små gnomer; det låter stabilt, särskilt när de riffar igång det tyngre lokomotivet och inte bara flyttar vagnar på rangerbangården.
Los Angeles-bandet Second Stills ep “Equals” (Weyrd Son Records) spelar det som idag kallas för “coldwave”-musik och som dåförtiden lät som budgetsyntpop från Landskrona och tillbaka till framtiden-tidsmaskinen har inte gjort resan förgäves, underhållande i sin genre, utan tvekan.
Yelena Eckemoff är en flitig skivutgivare – glädjande nog i dessa digitaläckeltider – sedan flytten från Ryssland till USA, från klassisk musik till jazz, och nya “Desert” (L & H Production) är en pianokvartettresa (gubbarna är Arild Andersen, Peter Erskine och Paul McCandless) in i sandens rike, det är en flirt med mellanöstermusiken, men en flirt som törhända inte resulterar i äktenskap, så i alla fall en respektfull relation.
På listan över skivor värda ett omnämnande finns även Lindha och Fabian Kallerdahls “The Thrill Is Gone” (Hoob) där de blandar egensinniga och stundtals smått magiska versioner av standards ur den amerikanska sångboken med improvisationer, ett omtag som på papperet kanske inte känns så lockande men som i cd-formen definitivt är det – och växer.
Lindha sjunger, Fabian trakterar pianot och gästar gör även Josef Kallerdahl, bas, och Emil Strandberg, trumpet.
Och sist i listan över skivor värda att nämna är Marco De Angelis andra soloskiva “Next Station” (egen utgivning; släppt redan i början av december i fjol, men inte anländ förrän nu) där hans gitarr är i centrum för samtidsprog som minner mycket om det Morse, Spock’s Beard och andra gör idag (att han säger sig vara influerad av 60- och 70-talens prog är inget som märks, får jag erkänna, däremot hör jag helt plötsligt spår av Mike & The Mechanics!) av det mer kommersiella slaget.
Melodisk rock med proginfluenser, skulle jag säga, men utan melodier som fastnar, ett vanligt fenomen i genren generellt och inte minst i den här undergenren – när nynnade du på en låt av sentida Kaipa senast?).
Det må vara ett enmansband det här, men han visar god smak genom gäster som t.ex. våra egna Ned Sylvan och Göran Edman, och som musiker, producent och studioägare visar han god hantverksskicklighet och det som är minst ”classic rock”/neoprog är femdelade, kvartslånga ”A Proggy Night In London” som har takter i sig som gärna får fortsätta på album nummer tre, methinks.
I den här delen med värda-att-nämna-skivor måste jag påminna om återutgivningar också, från ett enda band: Isildurs bane. De har satt igång ett arbetet som, hoppas jag åtminstone, ger oss en komplett, uppfräschad utgåva av alla deras skivor inom en snar framtid.
”The Voyage – A Trip To Elsewhere” (Svenska Unikum) kom första gången 1992 och bjuder på en mångfacetterad omgång kammarprog;
”Mind vol 1” (Svenska Unikum) kom 1997 och är mer experimenterande; på ”Mind vol 4: Pass” (Ataraxia) från 2003 ger komponisten Mats Johansson sig själv än mer utrymme, spelades in Gyllene tiders gitarrists, Mats ”MP” Persson, studio och bland gästerna märks både han och Björn J:son Lindh liksom IB Expo-inventarien, den makalöse trumpetaren Luca Calabrese.
Milstolpar i den moderna svenska proghistorien.
- Jan-Erik Zandersson
