1977 eller 2017, faktum verkar kvarstå, att ”Close To The Edge” med Yes från 1972 är ett av de avgjort bästa progressiva albumen någonsin. Kelefa Sanneh konstaterade det i sin pålästa artikel i The New Yorker häromveckan, och KG Johansson och Gunilla Dahlblom konstaterade det 1977 i sitt fanzine ”My Youth Is Bent By The Same Wintry Fever”, att de ”nått högsta graden av perfektion”, att man ”stått och stampat på samma ställe” efter det albumet (med baktanken, varför ändra ett vinnande koncept?).
Jämför man texterna i The New Yorker och i fanzinet (och att KG & Gunilla kom från science fiction-fandom gjorde att skriva det i ett fanzine var givet – det var fandom som utgav de första fanzinen en gång i tiden, det tog decennier innan musikfansen publicerade sig själva i detta formatet) finns det både beröringspunkter, och även om Sanneh inte är lika hård mot Yes post-1972, kan man inte göra annat än hålla med slutsatserna 1977 i stora stycken, där det också, tämligen rättframt, konstateras att Yes kvalitetsmässigt kretsar kring Jon Andersons utstrålning (och märkliga texter, som inte betyder något, men som låter bra) och Chris Squires musikkunnande.
Den progressiva musiken var som mest progressiv då, när rocken bröt förtöjningarna och lierade sig med konstmusiken, det är detta tidsmässiga nav vi rör oss kring, på gott och ont, när symfonirocken ska förklaras eller nyare band i genren artbestämmas, än idag.
Att vissa farbröder från den tiden fortfarande rör på sig, på scen och på skiva, gör dem dock sällan särskilt progressiva idag, bortsett när de lyfter med sin gamla musikaliska drivved och bygger nya skulpturer vid strandkanten med den.
Därför är det med glädje jag tipsar om en helt sprillans ny progfestival i Helsingborg, den 15 juli. Läs mer här (och besök festivalen!):
För den som önskar fred på jorden, finns det en lösning. Man låter krigsindustrin ledas av skivbolagsdirektörer.
Då hade det inte varit mycket bevänt med vapnen, det hade varit väldigt litet krut i patronerna, så kallade ”lossy bullets”, som knappt kommit ur geväret, än mindre ställt till med någon skada, bara fallit ner till marken med ett tyst skrammel, som inte ens hörts som ett vettig mellanregister.
Ubåtarna hade fått resa i ovanvattenläge, eftersom luften i dem varit så komprimerad att den inte gått att andas. Flygplanen hade inte nått så långt, bara så långt snöret mellan coca-cola-burkarna, den i flygledartornet och den ombord i cockpiten, räckt, för att klara av den nödvändiga kommunikationen.
På samma sätt som att de inte bryr sig om hur musik låter (bara den genererar intäkt), hade man tänkt samma om kustkorvetter med skrov som barkbåtar eller tanks som varit lika tillförlitliga som en mp3:a. Inga fiender hade mäktat med att strömma (sic) över våra gränser.
Eller det omvända. Ge dem en chans i krigs- och/eller försvarsindustrin, i musikbranschen gör de ingen människa glad.
Jag önskar jag skämtade, men det gör jag inte. Det utges 400–500 skivor i månaden i västvärlden, ändå växer lyssnandet på strömmat, komprimerat ljudskräp.
Det är också sådant skräp recensenter och kritiker till stor del får hålla tillgodo med och det är därför den här spalten krymper för varje månad, eftersom det inte går att skriva om nyutgiven musik om man lyssnat på den i platta, förvrängda och ljudmässigt intetsägande mp3:or – och gud förbjude att man skulle strömma det i den ljudkvalitet som erbjuds.
Som att låta en filmrecensent stå en kilometer från en drive-in-biograf och se en ny film och sedan tro han eller hon ska skriva om den.
Det är givetvis görligt, men varför tillbringar då artisten stora delar av sitt liv i en studio med ambitionen att det han/hon gör ska låta så bra som möjligt? Varför kräver ingen bättre ljud för sitt lyssnande än den coca-cola-burk en mobiltelefon är?
Anrika tidskriften The Gramophone började häromåret fokusera stenhårt på inspelningar, på skivor, och har på senare tid också vikt utrymme för renodlade spalter om nyutkommen (eller återutgiven) klassisk musik på vinyl och inte bara på cd.
Det är en fröjd att läsa dessa kritikers bildade omdömen, både om verken, framförandena och vad som faktiskt når öronen, många gånger med jämförelser mellan vinylen och cd:n (som Mozart-operan ”Don Giovanni” i Teodor Currentzis’ tolkning där intrycket du får när du lyssnar och jämför cd-boxen med de fyra vinylerna är helt olika, det kunde nästan vara olika tagningar, olika framföranden – tro mig, du behöver ha båda (och ett dussin inspelningar till, för att skummat ytan med de bästa)) och det är lätt att minnas tiden innan lp-skivan återkom, när de av mänsklighetens musiklyssnare som både gillade Madonna och var hi-fi-nördar köpte den svåråtkomliga vinylversionen av ”Bedtime Stories”, eftersom cd:n av musik av storsäljande snitt var mastrad så den skulle låta bra på cd-spelaren i köket eller i walkman:en, lp:n gjordes för att den skulle låta bra, punkt. Teknikerna fick fria händer vid mastringen och det märks.
Men till skivorna. Det blir en ren inköpslista den här gången, du kan bara bocka av dem i takt med att du köper dem.
- ”Omaggio al Maestro Ennio Morricone” (Cineploit) är det sätt skivbolaget Cineploit firar att man fyller fem år. De har låtit sina band/artister hylla en av de legendariska tonsättare som liksom skapat grundvalen för utgivningen på det schweiziska bolaget: Ennio Morricone.
Så skivan består av filmmusik i kärleksfulla tolkningar, nära eller helt nära originalen (!), ett utmärkt sätt att fira, både Cineploit och Morricone, den dåtida musiken och de samtida tolkningarna smälter samman på ett fint sätt och nu ser vi fram emot de kommande fem åren.
- Weserberglands “Sehr Kosmisch, Ganz Progisch” (Apollon) skulle egentligen stått överst på inköpslistan, men tänk bara på att prioritera den.
Skönt med en skivtitel som är självförklarande. Och det är från Norge. Självklart är det från Norge.
Det är Ketil Vestrum Einarsen från White Willow och Jaga Jazzist (bland andra) som satt sig och några spelkompisar (Gaute Storsve och Jacob Holm-Lupo från White Willow och Necromonkeys (bl.a.!) Mattias Olsson står för grunden, men gästerna är många) i en tidsmaskin och skapar en homage till sjuttiotalets prog och Tangerine Dream-musik och krautrock och, ja, jag vet inte allt, men som, om man glömmer bort den aspekten, står på helt egna ben.
Ljudbilden är kontemporär, musiken lånar förvisso inspiration från ungefär 1972, men förvaltar den väl och det blir nästan det där White Willow-albumet du trodde de skulle göra.
Kan mycket väl vara vårens roligaste album tillsammans med Sky Architects nya.
- Suburban Savages’ ”Kore Wa!” (Apollon) visar att skivbolaget har mer kul att erbjuda än Weserbergland.
Nu är det ett annat favoritband bland de spänstiga progarna i Norge, Panzerpappa, och deras trummis, Trond Gjellum, som blivit inspirerad och styr sin skivskuta över stora delar av artrockgloben, ett sjökort med både Samla Mammas Hollmer, Can-lik (eller Camera-lik, för att vara mer uppdaterad) krautrock på Müllerstraße och en hälsosam dos ren artpop.
Hur intressant som helst, hela tiden, med en matta som dras undan, låt för låt.
- Pixie Ninjas “Ultrasound” (Apollon) visar att skivbolaget inte stannar vid de två ovannämnda, utan fortsätter, med fler norska intresseväckare och kompisar. Stommen i bandet är progen och det litet mer elektroniska, men av det där bildskapande slaget, biofilmen innanför skallbenet, duon Jostein Haugen och Marius Leirånes är upphovsmännen, men si på fanken om inte Mattias Olsson är med på rätt många hörn här också. ch Ketil Vestrum Einarsen.
Det handlar om inlevelse, inte inavel, och det blir filmiskt på allvar, som i spåret ”Polysomnographic” eller hejdlöst injagande som ”Elusive The Wind Vane”.
Tre så starka kort på så kort tid, från samma skivbolag.
Norge rules, ingen tvekan om det. Med litet hjälp av multigeniet Mattias.
- Gentle Knives “Clock Unwound” (Bajkal) – och jag får väl snart be om ursäkt, men det här är ännu ett skivsläpp från Norge, en knapp timmes melodiskt storvulen prog på tidstema, denna jädrans klocka som går, i samma takt, i samma tempo, oavsett vi vill inte, en skiva med drivande klaviatur och gitarr, med tvärflöjt som färglägger stämningar som byggs upp kring något härligt välbekant och inbjudande, för att stillsamt explodera/implodera i avslutande spåret ”Resignation” som jag gärna skulle vilja se live i t.ex. Slottsskogen.
Det här är deras andra skiva, genremogna var de redan på den första, mycket jag skrev om den är sant även denna gång, kanske med tillägget att kunskap växer med ålder:
”Norska Gentle Knife är en progensemble från Oslo med nästan en numerär som ett fotbollslag, till detta kan läggas ett gäng avbytare, här kallade gästmusiker. Den självbetitlade debuten (Bajkal) är ett konceptalbum i åtta delar om en vandrare som fastnar i en förtrollad skog och den här symfonirocken är skön som en skogstjärn, mycket för det veritabla batteri med instrument som finns i ljudbilden (men med gitarr och synt i förgrunden, liksom den jämställda sången – även om jag mest fastnar för den kvinnliga). Varierat värre, med såväl den nordiska (kan man nog säga) progen med svårmod och svärta, de lätt igenkännbara Flower Kings-partierna (sentida FK, inte Andrew Lloyd Webber-FK) och något som återfinns i den retrodoftande, PFM-inspirerade moderna italienska progen, men också utrymme för experimenterande och något som övergår i det som kan kännas igen som jazz, välvalt bleckblås här och där (tvärflöjt, trumpet etc.). Stämningslägena där i den förtrollade skogen skiftar och musikens berättande karaktär ger oss ledning och vägvisning. Fin debut, numera väntar man sig inget annat av ett nytt band i vår genre.”
Just så, men mer så.
- Percs “Bitter Music” (Perc Trax) är ett efterlängtat album som visar hur dynamisk vuxentechnon är idag. Och hur politisk den är, även om Ali Wells, som är den som finns bakom namnet Perc, londonbo som han är, påstår att han tonat ner den delen på den färdiga skivan jämfört med hur det lät från början.
Musik som du kan dansa dig röd till, men som också blir en ljudkarta över ett brexit- och terrorplågat London, man undrar, när skivan snurrat slut, vad händer nu, vart tar alla våra förväntningar vägen? Ali har också gjort många utmärkta mixar, här finns en att ladda ner:
- Tortusas ”I Know This Place – The Eivind Aarset Collages” (Jazzland) är John Derek Bishops odelade kärleksförklaring till en av Norges i särklass mest spännande och genrebändande gitarrister.
Jag ogillar vanligen hyllningsskivor (varför inte låta objektet för hyllningen vara ifred/spela hans/hennes musik i stället för att göra ”tolkningar”?), men det här blir något intressant, där Bishop lånar och knådar musikaliska trådar från Aarsets skivor och kombinerar dem, där han sitter i någon ”hytte” utanför Stavanger, med fältinspelningar av det land som fött fram Eivind och hans talang.
Bishop har, av cv:t att döma, en historik av att låna inspiration från andra och blir det så här omärkligt (ett blindtest hade troligen (men kanske) inte gett mig en susning om Aarset, det medges) lånat, är det helt ok i min bok.
Resultatet är mer än ok.
- Megalodon Collectives “Animals” (Jazzland) går egentligen att beskriva enkelt: det här är en sammanfattning av det vi känner som jazz, från dåtid till nutid, med litet världsmusik och annat slängt i kitteln medan härligheten kokar upp inför serveringen.
Sätt på cd:n och luta dig tillbaka. Om du inte, efter genomlyssnandet, trott dig höra alla de delmängder som utgör jazzens historia, får du nog spela skivan en gång till.
Det improviseras, det är tradjazz, det är något skränande, det är ett envetet sväng, det är – ja, du förstår, men det skiftar hela tiden, denna septet norrmän (än en gång: vad har de i vattnet där?) ger en lektion i hur man gör en skiva som hela tiden gör att nya saker dyker upp i öronvrån.
Och hur mycket kom inte med på skivan, undrar den här lyssnaren… Rekommenderas, rekommenderas, rekommenderas.
- Roheys “A Million Things” (Jazzland) – helt enkelt om du vill ha en mer kontemporär form av kommersiellt gångbar jazz (fast från Norge) som kunde varit släppt av Act, välsignad av Nisse Landgren eller bara återfunnits i något hippt jazzhak i de mer välbeställda delarna av Berlin.
Det svänger, det är funkigt, det är välspelat och det påminner mig om något bra. Gott så.
- Elsa Nilssons “Salt Wind” (egen utgivning) ger oss den där tvärflöjten för hela slanten, med en trio bakom sig, där gitarristen Jeff McLaughlin stundtals tar lika stor plats som Elsa själv.
Folkmusik som jazz, med ett bra sväng, bas och trummor tar ibland på sig packåsneuppgiften, flöjten kanske ligger litet långt fram i ljudbilden (men, ok, det är Elsas skivbolag!), sluter jag ögonen tror mina öron stundtals att jag lyssnar på en sextiotalsskiva med dåtidens välpolerade reklambyråjazz, men rena tradpärlor som ”Staffansvisan” och ”Byssan lull” ger ett annat intryck, för att inte tala om ”Hedning” som helt bryter stämningen, en rockrökare.
Spännande skiva, bedrövligt att hon behövde utge den på egen hand.
- Flux “Kult” (egen utgivning) slår fast att Kulturrådets fonogramstöd stundtals hamnar i rätt fickor, som 70 000:- till den här skivan, tretton år efter debuten ”Luminus”, trion Mattias Windemo, gitarr, Jon Fält, trummor och Pär-Ola Landin, ståbas, bjuder på tassande, en aning sluttande, jazz som ger en felriktad utskärskänsla, ungefär som om Evert Taube aldrig öppnade när de knackade på, en bra bit från Coltrane eller e.s.t., men i femminuterslåtar som aldrig står stilla, nördigt välinspelade är de också.
- Junodefs ”Ocean” (Rundgång) visar att det skiljer sig. Så här: att uppleva ett band live eller möta det på skiva är många gånger helt olika upplevelser.
I de många fallen är det på scen det händer som överträffar det som rullar ut ur högtalarna på i hemmets lugna vrå, men det finns undantag.
När jag såg Junodef på Grand i Malmö häromåret blev jag besviken, det lät tunt, ofokuserat, tondövt, som en fattig släkting till en trött Siouxsie Sioux (ok, hon fyller 60 i år, men ändå…), men nu när debut-lp:n “Ocean” (Rundgång) kommit, är det något helt annat.
Här rör vi oss i ett land där 4AD kombineras med postrock, det är ödsligt, övergivet, men ändå vackert, som en svartvit bild av ond, bråd död, där natten och blodet har samma nyans.
- Toi Lets ”The Essential Toi Let” (Rundgång) och Marcus Norberg and The Disappointments’ “Heal The World” (Adrian/Rundgång) har många beröringspunkter, även om det mesta låter olika på de två skivorna.
”Black Oil” på Toi Let-samlingen med sitt smått countrydoftande leder in på ”Heal The World”-lp:ns augustilandskap där det i stora delar minner om Neil Young och ”Harvest”, medan det mesta i övrigt på den där essentiella snurrar kring postpunk, litet sko-gloende och en hälsosam del kraut. ”Gone Fishing” ren vänsterfilsmusik.
Och bemanningen i banden är rysligt snarlik, denna malmöitiska korsbefruktning dit man kan lägga Nightmen, Yast och MF/MB/ också.
Titlar, namn och instrument må skilja, men det finns mer som förenar de här banden än som skiljer dem åt, med ord som ”mognad”, ”energi” och ”kreativitet” på olika sidor om likhetstecknet.
Glöm inte bort dem som gör det möjligt, som Dennis Lood på Rundgång och Magnus Bjerkert på Adrian.
- Jan-Erik Zandersson
