Det här är en mellanakt. En vinylfylld mellanakt, men ändå en mellanakt. Skivor från tre skivbolag, inget mer, helt kort anmälda. Skivor att variera kosten på det nya året, skivor att blanda upp med John Barrys orkestersviter baserade på hans James Bond-musik, med Richard Chamberlains debut-lp från 1962, när Dr Kildare var som störst eller varför inte med litet rysk postrock (de här favoriterna har släppt en ny ep).
Jag kan inledningsvis ge dels ett tips om kammarmusik som nog passerat dig utan att du märkte det – Jukka Rintamäkis ”The Lost Fast One” (Kning Disk) – och dels säga att Tired Tape Machines senaste fullängdare ”Not Here” med avslutande stycket ”Bury” kan vara ett tema för musikåret 2016 då liemannen hade fullt upp med att rycka ifrån oss favoriter i parti och minut, vare sig det var Bowie, Ljungström och Harnoncourt eller Alinge, Boulez och Emerson. (Nya ep:n från Tired Tape Machine, ”Sunshine, Maybe”, rekommenderas också varmt.)
Det finns också de som självmant och dumt rusar utför stupet. Föreningen svenska tonsättares kvartalstidskrift ”Tonsättaren” upphörde när 2016 tog slut.
Det är givetvis en stor skam, att det inte finns ett fysiskt organ som berättar om dagens tonsättares gärning fjärran åsiktsjournalistik eller ogrundat tyckande i nätforum. 
Redaktris Anna Hedelius skriver ack så politiskt korrekt i sitt sista förord att ”(…) FST planerar andra aktiviteter för att lyfta frågan om den samtida konstmusikens hörbarhet” och jag blir betryckt.
Tidskriften har från tid till annan varit rätt tramsig och omedvetet, hoppas jag, ringaktande av det samtida musikskapandet, med smalt genusfokus och ofta behängd med stor relevansbrist, men i det sista numret finns såväl en säker artikel om teaterkritikers oförmåga att kommentera teatermusik som en om Jan W. Morthenson som sluter cirkeln med verket ”Omega” som ende svensk vid 2016 års Donaueschinger Musiktage. Som sagt, ett välriktat och stort ”skäms!” till Föreningen svenska tonsättare och dess ordförande, gamle science fiction-fanen Martin Q. Larsson.
Men science fiction-genren leder mig också in på en av våra sista bastioner för samtida konstmusik i landet, Fylkingen.
På nyårsafton skrev Jonas Ellerström i en understreckare i Svenska dagbladet om den nyligen utkomna boken Time Travel. A History av 
Vare sig detta är Gleicks eller Jonas slutsats, är det viktigt att minnas denna förenkling (precis som att någon av dem citerar J. G. Ballards ”att framtiden upphört att existera, att den kontinuerligt äts upp av det allt glupskare nuet” som visar hur svårt det är att göra science fiction som inte är pang-pang i rymden à la Stjärnornas krig, och att genren därmed ljöt sotdöden den 25 maj 1977), för vi ska ge oss ut på en tidsresa fyrtio år bakåt i tiden, till den text-ljud-festival som inleddes 1968 i Stockholm och som sedan återkom årligen.
Dåförtiden utgavs nogsamt dokumentationen på skiva, ett samarbete mellan Sveriges Radio och Fylkingen. SR hade redan varit duktiga på elektronmusik och utgett musik av Ralph Lundsten och Leo Nilsson två år tidigare, vilket följts upp av fler skivor dokumenterandet detta nya av Bodin, Johnsson och Blomdahl (själv hittade jag nyligen ”En Pistolskiva”, två radiofåniska stycken från Pistolteatern, baserade på starkt redigerade nedslag i det då gångna nyhetsåret, i form av Staffan Olzons ”Snyggt och trevligt” och Pi Linds ”På vägen mot Enköping”, en vit-blå-svart-spräcklig 10”-vinyl från 1966).
Sju volymer festivaldokumentation utkom dåförtiden från åren 1968–70, sedermera samlade i en cd-box, men även festivalerna 1971–75 spelades in och de har nu utgetts av Fylkingen på lp, ”Text-Sound Compositions vols 8–11” på fyra lp, 2016 års sista stora kulturgärning.
Det är ett veritabelt who’s who med alla mina favoriter från den tiden, som både höll på med de här text-ljud-experimenten, musique concrète eller ren eam: Bengt Emil Johnsson, Charles Amirkhanian, Lars-Gunnar Bodin, Tamas Ungvary och Rune Lindblad – men också komponister jag inte stött på rasande ofta, eller inte alls, som Christer Grewin, Herman Damen och Bob Cobbing.
Oavlåtligt intressant, men icke alls främst som tidsdokument, utan som fortfarande högst levande exempel på genren, många gånger mer spännande än dagens genomdigitala produktioner.
Men Fylkingen uppehåller sig också i vår samtid. Ett annat nyligt släpp är splitten Lars Åkerlund – “Aware Not Aware”/Zbigniew Karkowski – “Radio Enemy”.
Du som var på plats kanske minns om det fanns mer grejor på scen, New York-bon Lary 7 har en förkärlek för ”gamla instrument och analog teknik” så vad som mer kan ligga bakom detta, stundtals även smått rytmiska, ljudliga framträdande kan vara en intressant uppgift för en musikscout.
Ibland farligt nära något ytligt, men det är alltid faran på scen i levande livet (en upplevelse med en elektrisk bouzouki och en champagnevisp på ICA i London för många år sedan är ett eget personligt, hemskt minne, som sedan nästan, tacksamt, raderades ut av Thomas Köners cerebrala, bottenfrysta ambientmusik som följde i samma lokal), ändå fångas jag av ett kanske uppenbart effektsökeri.
Och så är det dags att ta sig an Guds egen musik, God Records i Österrike fortsätter sin flitiga utgivning av spännande och motvalls samtida konstmusik. Sju volymer har det blivit sedan det senaste nedslaget här i spalten i våras, låt oss dränka dem i nummerordning:
Ablinger räknar med 80 delar som totalt ska vara i drygt fyra timmar när allt är klart. Det är det inte än, hittills har han kommit upp i 53, och här är ett lp-långt axplock (och axplock har dykt upp tidigare från 2007 och Hodge spelade in de 19 första på cd på Kairos 2009).
Ablinger skriver:
“The general idea of 'Voices and Piano' probably has to do with the fact that when somebody speaks to me I never miss the melody of the speech but sometimes the meaning. When I was a young boy my mother asked me to go out to buy a pound of butter, 10 eggs and a loaf of bread. I listened very attentively. I loved how she spoke to me. I hopped on my bike, rode to the store and waited in the line until it was my turn – only then to realize that I had not listened to the content of the message and had to ride back home to ask...”
För egen del tycker jag det leder fel, men är det så här tonsättaren upplever bakgrunden till det växande verket, må då så vara. Jag, som lyssnare, kan inte lyssna så, jag kan inte låta bli att höra vad som sägs, i den mån språket är begripligt.
35: Vladan Radovanovićs ”Phonoverse” är en trippel-lp som ger en berg-och-dal-bane-färd i form av elektroakustisk musik i den mer raffinerade skolan, ursprungligen utgiven av tonsättaren i Serbien år 2000 som en dubbel-cd under namnet ”Fonoverzum”.
Här är det allvarlig elektronisk experimentlusta som får sitt dokumenterade utlopp, med stycken från tidigt sextiotal till en bit in på 1990-talet.
Vladan (f. 1932) är prisbelönt och, vad jag kan förstå, en centralgestalt i det serbiska (och exjugoslaviska) avantgardet och den här kompletta samlingen av hans eam tilltalar mig oerhört, eftersom det är exempel på både genrens utveckling från bandexperiment till konceptuella formtankar.
”Invencije” var ett av de tidigaste exemplen på musique concrète i östra Europa, ”Kompjutorija” den första datorkompositionen i forna Jugoslavien – och så kan jag hålla på, fram till ”Ansambl” från 1993 där hans sätt att komponera både känns raffinerat och utsökt.
Hans strävan att på olika sätt bildsätta med hjälp av elektronisk musik tycker jag lyckas gång efter annan. Rekommenderas förbehållslöst, en verklig kulturgärning av skivbolagsägare Slobodan Kajkut, av vilken det behövs fler i skivbolagsvärlden.
36: Petr Baklas första skiva (han har gjort nedslag på samlingar med tjeckisk musik tidigare) innehåller två orkesterverk, dels hans pianokonsert (2010–12) och ”Classical Blend/Weihnachtsoratorium” (2014–15), båda konsertupptagningar i Ostrava med tjeckiska, lokala styrkor, nästan i direkt anslutning till att verken slutförts.
Det här är molltyngd musik, där pianokonserten nästan kunde varit placerad i en skräckfilm eller thriller från ett invandrat nordamerikanskt fyrtiotal, där den senare verket rör sig i samma tonuniversum med allvar, tyngd och nästan något atonalt.
37: Pianisten Hsin-Huei Huangs album ”Solo” är verkligen tre delar av en helhet, tre verk av komponister med helt olika klangvärldar, vilka aldrig mötas: Bernhard Langs fyrkantiga mekanik, Matthias Pintschers grandiosa rastlöshet och så tung men skir, skör musik av Peter Šavli. En bjär kontrast till en Beethoven-sonat, men ändå med beröringspunkter.
38: ”Piano Sublimation”. Här vill jag citera det som står om verket på Guds egen hemsida:
”(…) is a collaboration between the Austrian composer and musician JUUN and the visual artist Michael Wegerer. Piano Sublimation combines sound, graphics, video and sculpture in multidisciplinary installations. A grand piano by Ehrbar built around 1860, functions as the common starting object, which was then cut into 5 pieces. The piano represents the initial point of departure for a constructive exchange of progressive translations in contemporary graphics, objects and sound.”
Ord och inga visor. Förutom en lp-skivan (i två versioner, en enkel utgåva och en ”konstutgåva”) finns också en bok att tillgå. Hur det låter? Tänk dig ett par flyttgubbar som, i slowmotion och på fyllan, spelar på ett piano de ska flytta och får idén att jobbet blir mycket enklare om de delar upp pianot – ungefär så. Utan kontext blir det en märklig men inte särskilt mystisk upplevelse, bara ljud i rummet som blir mer abstrakta och mer ägnade hyvelbänken än pianostolen.
39: Bernhard Langs ”Differenz/Wiederholung 2” bjuder på bra tuggmotstånd, ett mångfacetterat verk där Klangforum Wien förstärks av sångare, rappare och elektrisk gitarr respektive viola. Ett noterat kaos, skulle man också kunna kalla det för, som kräver sin lyssnares uthållighet, men det föregivet onoterade suger in dig, det finns en underliggande struktur. Ett tacksamt sammelsurium lätt att gå vilse i.
40: Philip Jecks dubbel-lp ”Vinyl Coda I–II” är ett annat sätt att föra in bruksföremål i sitt verk, i det här fallet är det gamla vinylskivor som är det ljudande underlaget för Jecks loopar. Det är som att tillbringa fyra lp-sidor i spökhuset på nöjesfältet, tillsammans med röster och ljud som tillhör det förgångna, hela tiden upprepande sig, knastrande, förvrängda, knappt hågkomna. Fascinerande.
Avslutningsvis Wallaghs (som i Bob Wallagh) “Software Crisis (+ Rare And Unreleased Tracks)” (Hibernation Records) som är Dennis Lood (Rundgång) och Erik Almgrens nya etiketts debutsläpp.
Det här är musik som väcker minnen från den tid när det inte var helt lätt att hitta elektronisk musik, oavsett subgenre, inte minst som de flesta av dessa genrer då höll på att skapas.
Lp:n består av musik sammanställd från kassetter från det tidiga åttiotalet och tillhör den minimalistiska skola på kontinenten som jag dåförtiden hittade fåtaliga inslag från, som Minny Pops och liknande, en skelettartad syntpop där plastiga synthezisers och rhythmboxar är i fokus, med inslag av elgitarr och (på ett spår) sång (!) men är eoner från städade nya romantiker från den tiden (Depeche Mode et. al.).
Ännu en kul tidsresa, den här spaltens tema, och en fin början på en ny etikett. Nu väntar jag otåligt på fortsättningen, t.ex. att de nu åldrande männen bakom svenska, legendariska Klinik och deras kassett ”Civilisation” ska ta reson och säga ok till en första vinylutgåva av den musik som annars bara gynnar nasare som säljer åttiotalskassetterna dyrt (vi pratar flera tusenlappar!) på Tradera.
Tillsammans med den elektroakustiska musiken från gymnasiet i Klippan, från samma tid, den jag otvivelaktigt mest ser fram emot att få i uppklädd, städad lp-form på Hibernation Records.
- Jan-Erik Zandersson, jan-erik.zandersson@telia.com
