Julmusik för utblåsta adventsstakar och tömda, ihopknycklade adventskalendrar. Zandersson december - 16

Rozenhalls ”Eyeland”. En skiva vars b-sida låter som det ljudande var inspelat i en vindtunnel på Mars. Noise. Eller oljud. En väldig skillnad, språkligt sett. Noise i den form den tar sig i musiken är sällan oljud, men det kan finnas en skala som mäter påfrestningen, från uthärdligt till outhärdligt, och ibland på andra sidan det uthärdliga, det som är eftertraktansvärt.

Ibland blir stämpeln avgörande, att det är mer värt att uthärda om det är inspelat i elektronmusikstudion än om det är en fältinspelning av elektromagnetiska fält i ett skyltfönster i Eskilstuna. Eller inte. Låt oss sväva i tvivelsmål, låt oss låta bli att bestämma oss, låt oss bli kategoriskt okategoriplacerande.

Det finns många sätt att se på det här med musik. Pianisten Hans Pålsson har firat 50 år om artist (han gav sig första egna pianoafton 1966 och året därpå debuterade han som solist med orkester) och i en intervju säger han, som vanligt, mycket klokt.

”Många tror att publiken har blivit äldre, men jag tycker att det alltid har varit en äldre publik. Det är som om människor växer fram till klassisk musik. Sen har många musiker idag fokus på det tekniska. Det har blivit en närmast sportsmannamässig syn på musicerandet där man ska kunna spela så snabbt som möjligt. Jag för ett korståg mot det tekniska och vill istället att man ska tränga in djupare i verken. Det viktiga är inte att komma först, utan att utnyttja tiden till att påverka människor känslomässigt.”

Se där något som skiljer kulturen från de mer destruktiva konkurrenskrafterna i samhället. Och apropå sitt solospel:

”Det är bättre att spela med noterna i huvudet, än med huvudet i noterna. I det ögonblicket som du lägger bort noterna så har du en frihet i händerna.”

Musiken kan också bli ett speglande baserat på en blandning av faktafundament och intim känsla. Opera har i alla tider, i alla fall sedan formen upptäcktes, fungerat på det sättet och materialet som presenteras idag framstår allt som oftast som för banalt och ger även det avtrycket i musiken.

Daniel Börtz och Mats Larsson Goethe är lysande inhemska undantag, liksom Viggo Edén som med exempelvis ”Sol och skugga” gav den unge Carl Nielsen form och kropp. Av internationella nedslag i skuggan av favoriter från Glass et cohortes måste Daniel Schnyders nyliga opera ”Charlie Parker’s Yardbird”, som jag hörde i en amerikansk radioutsändning, nämnas som ett exempel på dessa ursnitt i tiden förpassade till en alternativ tid i en drömsk operauppsättning.

Men kära audiodidakter, vi övergår till det som står på inköpslistan under årets sista månad. Den här gången är det många skivor som fått mig att lyssna med ett brett, nöjt leende, nutande tillfredsställande musik. Vi börjar med två inhemska höjdpunkter som gör den förbenade vintern långt drägligare än vad den själv mäktar med.

Som så många andra svenska band var det Johnny på Record Heaven som gav dem en start 2007 på etiketten Transubstans. För min egen del mejslade de ut ett fortfarande tredimentionellt minne när jag såg dem på scen första gången i kulturhuset i Västra Frölunda och hörde deras möte mellan progressiv rock och postrock, med bilder av allt från Steve Hillage till Camel ramlande mellan öronen på mig (något som senare visade sig vara närmare verkligheten än jag väntat mig, när vi satt i logen på Debaser i Malmö och pratade progfavoritgrupper och -artister så bandets starttid på scen glömdes bort).

Erkänn att det är få konserter du minns med sådan skärpa. Kanske är det när du för första gången får se ett band du alltid velat se (Pink Floyd i Köpenhamn och King Crimson i Utrecht är sådana exempel för mig), kanske för att omgivningen var speciell (hela den första Psykjunta-festivalen) eller för att du var i en egen liten värld av blommor (Peter Hammill på Smålands nation i Lund när jag hade fyrtiogradig feber).

Därför är det med en smärre oro jag började lyssna på Gösta Berlings sagas tredje album häromåret, inte minst för att de då hamnat på ärevördiga Cuneiform och därmed kanske blivit smått omstöpta, och så var det när jag lät cd-spelaren virvla igång nya ”Sersophane” (Icosahedron Music).

Jag brukar göra mig till tolk för dem som inte uppskattar stasis, som skakar på huvudet när jag läser om någon som sett sin 41:a konsert med Yes (oavsett startuppställning, Yes eller ”Yes”), men det är något väldigt betydelsefullt betryggande när GBS låter som de gjort genom åren, men bara litet mer, litet mer vridet, litet mer påträngande, litet mer genomtänkt.

Einar Baldurssons gitarr, David Lundbergs Rhodes och det mänskligt drivande i form av Alexander Skepp, trummor, och Gabriel Tapper, bas. De är kvar i det postprogrockiga rum de började möblera 2007, det är mer grejor där nu, takbelysningen har bytts ut mot spotlights och punktbelysning, bokryggarna i hyllorna är inte lika mångfärgade längre, det finns ett mörker i vrårna som vi uppfattar men som vi inte söker oss till; utanför vädras morgonluft allt medan mattbommen på gårdsplanen är tom. Köp.

Pocketsize är också en orkester jag vandrat hand i hand med, men som på varje skiva visat en ny personlighet. Den här gången skriver Peter Pedersen att han egentligen skulle skrivit på sin rockopera, men att han i stället ville göra ett album med nyskriven Pocketsize-musik framförd och inspelad live i en studio med publik.

Intressant och, ur vissa vinklar, vågat, men beprövat, inte minst ett sätt att spela in jazz som har delar av noterat och improviserat. Peter såg framför sig musik som var rakare än på de tidigare (de i mina öron så spänstiga och huvudstupa) albumen för att ge medmusikanterna möjlighet att improvisera och tillföra.

Resultatet blev en ny Pocketsize-skiva, ”Vemood” (MillHill Productions), och jag kan konstatera att det här sättet att göra artrock på inte gör skivan väsensskild från de tidigare, men kanske mer dynamisk, mer frustande och jag blir nyfiken på hur nöjd Peter egentligen är, var det så här han tänkte sig det, överträffades förväntningarna?

Här blir det ett snitt i tiden, mer än en ”vanlig” konsert, eftersom musikerna ska förhålla sig till ramarna samtidigt som de ska måla innanför dem och nog gärna kladda litet, eller mycket, utanför också. I mina ögon låter det guld.

Neuschwanstein. Ett slott där nazisterna gömde konstskatter de stal under andra världskriget eller ett sagoslott som inspirerat Disney (filmen Askungen, du vet).

Eller namnet på ett progband lett av Thomas Neuroth vars genre-rena debut, ”Battlement” (1978) (bandet bildades redan 1971 och tre år senare hade de tagit sig an Alice i Underlandet som en rocksymfoni mer än symfonirock och vunnit en tävling med verket) vi nog aldrig får höra som den var tänkt att låta, i alla fall inte på någon ny utgåva på cd eller vinyl.

Det är en salig röra när det gäller upphovsrätten för den skivan, berättade Thomas, och den nyutgåva som Musea utgav 1992 och som alla efterföljande nyutgåvor baseras på (jag har den sydkoreanska) har en helt ommixad ljudbild som Thomas varken sanktionerade eller uppskattade.

Så vill man höra debuten som den lät och ska låta, får man hosta upp med sisådär en femhundring för original-lp:n på någon auktionssajt och hoppas att det inte är för mycket snap, crackle & pop i spåren.

Nu finns en färsk ”Fine Art” (Longbow Records), med både eget och eklektiska covers på bl.a. Debussy och Saint-Saëns, vilket ger en hint om att det här är en hyfsat romantiskt influerad prog som inte ligger lika nära t.ex. Eloy som ”Battlement” gjorde, den nya skivan känns som en nystart och jag har tydligen inte helt fel – men det är en ny nystart: på Thomas’ hemsida finns den korta men kärnfulla berättelsen om hur han och flöjtisten i bandet fick för sig att väcka liv i det igen, skriva musik, leta upp bandmedlemmar och repa via internet.

När i princip allt var klart och det bara fattades en underskrift på kontraktet med Musea lades bandet ner igen. Nu har Thomas kört racet själv, hyrt in musiker, utgett skivan på eget skivbolag och nu har han nått i mål.

Jag kan knappt tänka mig vilken känsla han måste haft i precis hela kroppen när de färdiga skivorna kom från presseriet, men vi andra kan avnjuta av en riktigt bra symfonirockskiva där det fortfarande går att finna de där tyska spåren från tiden innan neoprogen slog till.

Och all musik har sin tydliga inspirationskälla, läs Thomas kommentarer här. Det började med Debussy…

Så här års tänder vi ljus här i vår mörka, kalla nord, för att jaga bort mörket och få skuggorna att bli grå och upplösas.

Som en gammaldags stavficklampa i ett ogenomträngligt mörker fungerar Christine Owmans fjärde fullängdare ”When On Fire” (Glitterhouse), ungefär samma ljusstrålar som genomkorsar rymdskeppet i den första Alien-filmen när besättningen ungefär vet var de själva är men inte har en aning om var Gigers fasansfulla monster har gömt sig, ljuskäglor som rör sig, lyser upp, flämtar.

Musiken, som drivs av syntmattor och cello, är avgrundsmörk och bakom kröken lurar monstret eller Mark Lanegan (det finns fler gäster), här kommenterar Christine både hjärnans svåra utmaningar och ger en ficklampssmal stråle hopp att skina. Julmusik för utblåsta adventsstakar och tömda, ihopknycklade adventskalendrar.

Romanstraditionen, ”art songs” på engelska, en ackompanjerad solist, gärna med piano, har jag berört tidigare och moderna exempel är få men sympatiska när de dyker upp.

Ett sådant exempel är skivan ”Locus Amoenus” där estländaren René Eespere tonsatt latinska texter. Fyra sopraner, tre tenorer och en baryton turas om att sjunga styckena ackompanjerade av Tarmo Eespere på piano. Det baltiska, moderna musikarvet väger tungt i styckena, som blir renskalade och stundtals eteriskt vackra, en variation på två traditioner.

Curved Air fortsätter med sin trevliga serie, begåvat döpt till ”Curved Air Rarities Series”, med volym två (egen utgivning) som är ett dubbelalbum med hälften gammalt och hälften nytt.

Det gamla är en återutgivning av ”Jam” som ursprungligen kom under Francis Monkmans namn som en soloskiva, vilket inte kunde vara mer ”fel” med en sättning med Florian Pilkington-Miksa, Rob Martin och Mike Gore (men ingen Sonja), så nu heter den i stället ”Curved Space”.

Den andra skivan är helt ny musik, vilket var en angenäm överraskning, en ren improskiva där Monkman har hjälp av Pilkington-Miksa, Kirby Gregory (gitarr) och Robert Norton (klaviatur) – och ingen Sonja den här gången heller. Fritt fallande skiva, det här, överraskande spänstig.

Vi återvänder, som alltid, till Norge, till Hubro och skivan ”Sound Of Horse” med Laurence Crane, vi är inne i ett instrumentalt drånande, minimalistiskt, samtidsmusikaliskt universum där detaljerna får liv, kammarmusik med glipor i dörrarna.

Engelsmannen Crane är nära newyorkskolans minimalism eller en akustisk version av samtidens favoritdrån, en ättelägg till ambientgenrens start.

Ensemblen asamisimasa (gitarr, cello, klarinett, elorgel, piano och slagverk) har en hel del år tillsammans med komponisten och när Ditte Marie Braein sjunger de texter som är andras dagsverser (växelkurser, kändisars födelsedagar, väderleksrapporten – alla tagna ur en enda dags The Guardian) påminns jag om Anna Erikssons skiva jag skrev om förra månaden.

Låt oss byta land, fara till Frankrike och två skivor med PH2, den senaste och den som kom före den, fast för ett bra tag sedan.

Vi börjar bakifrån. De, duon Phillippe och Phillippe (Moati respektive Mercier) började en gång i tiden, för sisådär tjugo år sedan, med att vara influerade av progressiv rock, från Yes till Mike Oldfield, sedan upptäckte de de moderna ryssarna, som Stravinskij och Sjostakovitj, för att hitta svensk prog som ny influens när vi närmar oss samtiden (Flower Kings och Kaipa – undrar bara vilken generation Kaipa?!).

2011 kom förra skivan, ”Empreintes” (egen utgivning), och den spretar på, med såväl sådant som vi är så oerhört väl bekanta med från sjuttiotalets progfarbröder, via elektroniska arrangemang, flörtar med samtida konstmusik och också något som skulle kunna spelas på P4 av PH2.

Spretigt, men inte ointressant, duon (Mercier bankar, Moati sköter resten, alltså gitarr, bas och klaver) lånar in sångare, något som, av historieskrivningen att döma, inte varit aktuellt på tidigare skivor.

Gillade särskilt ”Le rêve américain”, men jag får erkänna att de elektroniska trummorna inte gör mig lycklig när de dyker upp på skivan.

I höst kom så ”20 Years After” (egen utgivning) och här fortsätter de på den inslagna vägen, både när det gäller att köra slalom mellan genrerna och att använda sångare med både kraft och särart.

Det är en progpyttipanna som på sin väg nerför slalombacken kanske borde kommenterats av en ”Plex” Pettersson på Skivor till kaffet-vis, för det är omtumlande och portarna passeras på både väntade, oväntade och rent av litet för enkelt vis. Ibland blir jag bara fascinerad utan att hissa eller dissa.

Till Italien och skivbolaget Black Widow som skickat över en trave nysläppta cd. Först ut en skiva de distribuerar, Nucleartes självutgivna ”Endo”, en folk- eller världsmusikalisk skiva med en mer rituell stämning, med sång och försiktig instrumentering likt något från amerikanska skivbolaget Project, en sorts moderniserad folkmusik utan ett folk, långt ute i öknen, en sorts nomadiserad musik med turban och kamelritter.

Nästa cd i Black Widow-högen är Ingranaggi della Valles ”Warm Spaced Blue”, ett mörkt och olycksbådande Lovecraft-inspirerat album som skiljer sig markant från den jazzrock den lysande debutskivan bjöd på, men det här är verkligen, fortfarande, välspelad prog i den italienska fåran, den skiljer sig förvisso i anslag från annat samtida, men spelskicklighet och innovationsrikedom skapar ett odelat intresse rakt igenom.

Om debuten från 2013 skrev jag bl.a.

”vidare med Ingranaggi della Valles ’In Hoc Signo’ och bortser jag från det alternativhistoriska korsriddaromslaget på cd:n, är jag rädd att superlativerna börjar ta slut. Som Il Giardino Onirico och Progenesi är detta ny, ung progressiv rock, gruppen kommer från Rom, detta är debutskivan och där slutar vi prata fakta, resten är känslor, inget annat än stora, bedövande känslor av en just storslagen skiva i denna nu redan i detta stycke så omtjatade genre av utmärkt italienskt snitt, med ett uppdaterat, fusiondoftande sound i en uttalat symfonirockande dräkt – och just där är väl det som kanske är avgörande för de här nya banden, att de är uppdaterande, att ingen gjorde prog av detta slag i Italien 1972 men att man kan göra det idag och samtidigt känna historiens vingslag vibrera i studion, med musiker som är ohemult skickliga (trummisen! sångaren! sologitarristen!). Makalös skiva.”

Den nya är fortfarande dominerad av skicklighet, men när blandningen av fusion och PFM-tilltag nu ersätts av mörker och elände i sällskap med Cthulhu känner jag inte igen mig, men blir positivt överraskad av hur de hanterar detta tema.

Fast, handen på hjärtat, med tanke på alla de musikaliska krumsprång de klämde in på debutskivan, är det egentligen självklart att de har fler idéer de vill utveckla, i en mer modest takt som på den här andra skivan, med en variation som Lovecraft-temat bjuder in till och som de har spelskickligheten att ta hand om.

Bra, det här, tveklöst en av årets bästa progskivor.

Mer från Italien och bandet i fråga är CAP (Consorzio Acqua Potabile) tillsammans med sångaren Alvaro ”Jumbo” Fella på ”Coraggio e Misterio”.

Läser man på ser man att de ursprungligen bildades redan 1971 men aldrig släppte en skiva på den tiden, inte förrän i modern tid när en konsert från 1977 släpptes 1993 och sedan har studioalbumen kommit vartefter.

Märkligt, på min ära, inte minst som de här är i samma fina fåra som PFM och Banco del Mutuo Soccorso, med välkänt vindlande slingor, mycket klaver, väldigt mycket italoprog, med andra ord.

På denna färska skiva tar de med Alvaro Fella från ett annat av de legendariska italienska progbanden, Jumbo, som fullvärdig medlem, både som textförfattare, komponist och sångare/gitarrist/m.m.

Jumbo bildades 1969 och skivdebuterade 1972, det var Fellas band, han skrev och arrangerade musiken, men var också litet av en multiinstrumentalist, då som nu.

Jag kan tänka mig att en och annan följare av den italienska sjuttiotalsprogen får ståpäls i detta möte, ett fullödigt konceptalbum där bara ljudbilden är uppdaterat, inte det småintrikata, starkt textdrivna låtmaterialet. Ibland är det skönt när tiden står stilla och det här är ett fint album.

Vidare i den italienska geografin, till Neapel och trion Presence som gjort en litet tyngre och mörkare prog sedan 1992, alla tre musikakademiskolade och som till vardags jobbar som studiomusiker.

Den nya skivan ”Masters And Following” är en dubbel och är intressant av flera skäl. Den andra av de två är live, där de bland annat visar sin skolning genom att ha tagit material från sina (fem) tidigare skivor och gjort orkestersviter av dem, förutom några raka livespår.

Cd ett är däremot ett studioalbum, både med nyskrivet i denna litet hårdare klingande del av symfonirockgenren som tre covers, där de två första, låtar av Judas Priest och Audience, inte får mig att höja på ögonbrynen (de har gjort covers på bl.a. Queen och Rainbow på tidigare album) – det gör däremot den tredje tolkningen, Sparks’ genombrottshit ”This Town Ain’t Big Enough For Both Of Us” från skivan ”Kimono My House”, deras tredje, från 1974.

I de lugnaste vatten simmar alltså Sparks-fansen och Ron och Russell Maels evighetsband verkar ha influerat alla upptänkliga musiker sedan den Todd Rundgren-producerade debuten 1971.

Nåväl, skivan i övrigt är mörk och skräckromantiskt influerad, det är en myckenhet av välarrangerad elektronik här (eller om det är gitarrerna som utnyttjas), och tillbakablicken live gör mig nyfiken på deras äldre plattor.

Det är tung symfonirock som flörtar duktigt även med romantikens tonsättare, inte bara det skräckromantiska, utan även storvulen opera silad genom något smått jazzrockigt.

Sedan stannar vi en stund under korkeken, för det finns något väldigt fint att utveckling och ”framåtskridande” (sic) ibland tar en paus och vissa skivor mer är som att återvända till en stämning tillsammans med en god vän, att det går att placera fötterna på samma ställe i ån.

New Tide Orquestas nya ”Spirits: Nursery Rhymes” (Hoob) är just en sådan skiva, en sådan god vän. Förra skivan var live, med en stämning som gick att ta på, från Rio, den här nya studioskivan talar än en gång om Europa men om ett annat Europa, ett von Trier-Europa likt hans film med samma namn, ett parallellt Europa där inkännande och medmänsklighet står högt på agendan.

Som att möta klokskap i rätt sammanhang, man nickar igenkännande och medhållande till den spröda stråkklangen eller när det blir en försiktigt energisk minimalism som lämnar den Nyman skrev om en gång i tiden i kölvattnet, för att återvända till ett gestaltande av det vi hört tidigare, men inte på samman sätt, men påminnande, som ett förstrött nynnande på en melodi som inte riktigt vill kliva in i minnet.

Att man den här gången också tagit tekniken till hjälp och loopat sig själva, mixtrat med ljuden, gör sitt till att minnesbilderna får ett anslag av moiré, en skiva som nog får anses bestå av en enda, sammanhängande svit.

öz ürügülüs ”Fashion And Welfare” (Unit Records) var en väldigt underhållande cd som förpassade mig in i lidet sjuttiotal där jag hörde sådant som Janne Schaffer och grabbarna redan då höll på med, funky prog, mot något som kunde varit Zappa eller bara från en jazzfestival med fusionpojkar i främsta ledet.

Det här är deras andra skiva, skojfrisk jazzrock som skiftar från fot till fot, det skymtar en del Samla Mammas Manna här också, övergår i gitarrekvilibrism med fläckfria skalövningar och 4/4-stomp för att på skivans längsta stycke, tio minuter plus ”I Am The Fungus”, bli något helt annat, orientalisk prog, liksom nästa lika långa ”Garlic Venus” som övergår i ett tungt gitarrmangel under en arabisk himmel.

Men, nej, de kommer från Schweiz, från staden Zug, och nu måste jag hitta deras debut från 2012, ”Forgotten Archives” som förvisso finns att ladda ner från Bandcamp, men en cd är alltid en cd är alltid en cd.

Karakorums självbetitlade debut-cd (Tonzonen Records) är ett stort, jävla utropstecken på den moderna proghimlen, den samtida symfonirockmorgonrodnaden.

Att lyssna på den är som att stå på en mörk landsväg i natten i augusti och översköljas av Perseidernas stjärnskott, du kröker nacken för att se rakt upp och du får en känsla av svindel och meteorernas hastigt brinnande spår mot fonden av sammetslen sommarhimmel och stjärnor vars ljus färdats mot dina ögon under eoner gör att gravitationen upphör för ett ögonblick, du vacklar till som om du föll i en graviationsbrunn.

Karakorum har det inflytandet. Det är nytt, frejdigt, förankrat, välspelat, uppfinningsrikt, varierat, musik som nog skulle få Fripp att dra litet på munnen, få Peter Hammill att ångra åtminstone några hundra av sina soloskivor, göra Jon Anderson till en mer jordnära person, får Camera att framstå som litet småtråkiga och inspirera Toy till nya storverk.

Det här är bra. Det är en mening du gärna får citera. Jag behöver inte ens sätta en etikett på musiken, det har de unga killarna själva gjort: ”progressiv krautrock”.

Så. Enkelt, eller hur? Men den täcker inte helt. Rent av missvisande. Inget kraut här, men en tidsresa till 1970 eller 1972, inledande stycket nästan dansvänligt, mittdelen av skivans dominerande svit har en underbar melodislinga ungefär sex minuter in. UK möter Gentle Giant? Can mot Frank Zappa?

Fanken. Som sagt, ta bara, igen, den centrala, tredelade sviten ”Beteigeuze”. När slutade progressiva band spela sådan musik?

När började progressiva band spela sådan musik igen? Det finns inte en chans att uttrycka allt som hjärtat gömmer på simpla tre minuter, här behövs det minst en kvart, kanske mer, för varje låt, varje stycke.

Ett fynd, ett verkligt fynd. Även den här gången tackar jag de europeiska konsertbesökare som står med regnfyllda stövlar och något desperat i blicken och spelar in konsert efter konsert från publikhavet, från festival till festival, från konsert till konsert – för det var så jag upptäckte den här gruppen, som förband till Electric Orange på Z-Bau, Roter Salon i Nürnberg 16 11 12 (som förband fick de lira i nästan 80 minuter!).

Tack till den outtröttlige (och i progmusikkretsar på kontinenten ack så välkände) bootleggern Spacebandit.

Men jag kan inte nog tala mig varm om ungdomarna i Karakorum och deras debutskiva. Ibland låter det som Genesis. Ibland som Gentle Giant. Ibland som King Crimsons första eller andra. Ibland som Van der Graaf.

Det är ingen retrogrej för grabbarnas del, men det är som att sätta sig i en tidsmaskin och fara tillbaka och upptäcka den där skivan som aldrig utgavs 1972.

Prog på riktigt, på något sätt, så vi vill att den ska låta, egentligen, idag, utan att vara regressiv, men ändå ha med alla beståndsdelarna, alla ingredienserna i de recept som Hackett och Hammill och Emerson och de andra mixade efter.

Grandvals ”A Ciel Ouvert…” (egen utgivning) och på konvolutet har jag fått en hälsning, ”Life is an open-air dream”, det får mig i rätt stämning när jag lyssnar på den.

Bra bett i elgitarren, melodiskt vackert med underströmmar (bas, trummor, försiktig klaviatur som ibland får ta mer plats), som en sorts feelgood-prog.

Den har ett påminnande sätt, men ändå livgivande, en energirik skiva, dryper av positiva vibbar. Märkligt, men trevligt. Som ett varmt bad.

Bland alla tillrättalagda pressmeddelanden som stundom följer med skivorna som kommer, finns det sådana som är helt tysta, där skivan står för berättelsen.

Då får man fråga och gör man det får man oftast ett bättre svar än från någon bestyckad public relations-människa som, också stundom, har ett blommigare språk än undertecknad eller, för den delen, vilken amatör-Alinge som helst. Ske så. Så här skriver Christian Bjerring om hans egen ”Prövning & Tuktan” (under namnet Kronan):

"Kronan: Christian Bjerring – gitarr, komposition, mix. Filip Fjellström – trummor. Max Leopoldsson – keyboards. Fredrik Eriksson – keyboards. Andreas Granér – bas.

Jag är 33 år och bor i Täby utanför Stockholm. Har spelat musik sedan jag var 12 år och alltid gillat nytänkande och det ’obefläckade personliga uttrycket’. Jag jobbar som personlig assistent och gitarrlärare i nuläget, samtidigt som jag jobbar på Kronans kommande skiva. Plus en del annan musik.

Kronans första EP (’Prövning & Tuktan’) som blev klar sommaren 2015 består av musik skriven ursprungligen i datorn som ett slags experiment. Något jag alltid funnit spännande och roligt är att experimentera i datorn. Känner att det finns någon slags artistisk frihet i att utforska musik på det sättet. Där alla konventioner slängs ut och man skapar en slags egen platå där allt är tillåtet. Det är i alla fall ambitionen. Eftersom jag ofta börjar det hela med tankesättet att det är ett slags experiment, blir resultaten inte alltid så förutsägbara. Ibland dåligt. Ibland bra. Men väldigt roligt och givande.

Efter många om och men bestämde jag mig för att spela in musiken med riktiga musiker. Något jag egentligen inte hade i åtanke när den gjordes. Så det var en kul process att se det hela ta form. På kommande skivan ser tillvägagångssättet delvis lite annorlunda ut… men det kommer fortfarande vara i linje med ’Prövning & Tuktan’, vad nu det innebär. Inspelningen påbörjas nu i december, förhoppningsvis är allt klart till vår eller tidig sommar 2017. I nuläget går skivan under det fyndiga arbetsnamnet ’Kronan 2’. Vi ses!”

Men hur låter det då? Som en blandning av sjuttiotalets mer spralligt skiftande prog och dagens mer inhemskt spralliga prog i Samla-land, litet friformig och fusionimproviserande i klaviaturen och med en del folkmusikaliska tema i gitarrslingorna (fjärde låtens namn, ”Bränd-Jons polska” nästan antyder det… och mer än så, det är en folkmusikcover).

Och genretillhörigheten är självklar, inte minst som klaviaturekvilibristen Mats Öberg gästar på ett av de fyra spåren. Nästan sorgligt att den här utmärkta ep:n passerat obemärkt förbi de flestas öron. Rekommenderas varmt och uppföljanren tål att vänta på.

Hårdrocksdebut: Moon Covens självbetitlade (Transubstans). Sammanfattningen är: lätt stoner-anstruken riffrock där Black Sabbath-arvet tacksamt vilar tungt över spåren, med en, ovanligt för genren, utmärkt sång, perfekt på en scen i en källare på Norra Grängesbergsgatan i deras hemstad Malmö.

En av årets avgjort bästa i sitt slag, vill jag påstå.

Inte för tungt, inte för svängigt, inte för monotont, inte för psykedeliskt. Finns det något sådant som en hyfsat normal, textbaserad stonerrock? I så fall är nog Moon Coven måttstocken.

Moirés ”No Future” (Ghostly International) är londonbons andra och här är det inte Sex Pistols’ låt som är inspirationskälla, utan Philip K. Dick.

Det är han inte ensam om, jag skrev så här om Finks ”Horizontalism” häromåret, att det var

”drånande elektronisk stilleståndsmusik (eller musik för stillhetens tillstånd?) med underliggande rytmer man upptäcker eller missar. Förledande och suggererande, utan att man märker det, musik som skulle använts på Philip K. Dicks framtid i reklamavbrotten, subliminalt agerande av Fink.”

Mer av artisten medveten inspiration från denne sf-genrens litteräre gigant fanns på en kassett jag skrev om för några månader sedan:

”Det handlar om Yair Etzionys ’3 Stigmata’ (Lamour). Yair är född i Israel, men som så många andra som hanterar elektronisk musik på olika sätt, bor han i Berlin. Pressmaterialet pratar om att han redan 2002 var en av de mer inflytelserika på den elektroniska scenen i Tel Aviv, idag har han också en egen etikett, False Industries. Men här är han alltså på det svenska bolaget Lamour från Gävle med sin tolkning av Philip K. Dicks (1928–1982) bok ’The Three Stigmata of Palmer Eldritch’ (1965).”

Moirés utgångspunkt är den jag hört i mycket av den mogna ELM:en som kommit på senare år: staden. I pressmaterialet säger han

“It feels like everything is disappearing in front of us, almost like someone is pulling the carpet from beneath our feet, and we can’t do anything about it. Things are changing so fast; I’m not sure we’ll be able to catch up. In that way, the title of the album is very appropriate. I don’t need to push it even. I mean, just look around.”

Det handlar om konstens förhållande till staden och stadens utveckling, inte minst klubbscenen som hotas, med flaggskeppet Fabrics nedläggningshot som ett färskt och tungt exempel. Sammanfattningen är enkel:

”If humanity keeps heading down the hateful path outlined by certain right-wing political figures and recent political events, we might as well hit the nearest self-destruct button.”

För att komma från någon som bor i Brexit-land förstår jag uppgivenheten, i dessa dagar med högervindar, Trump, egoism, influencer marketing-trams från köpta bloggare som inte är torra bakom öronen eller ens har en grundad uppfattning, samt en jakt på personlig “relevans”. En uppgiven, verklighetsbaserad skiva.

Över till vår favoritgitarrist Samuel Hällkvist som tillsammans med medgitarrist Stephan Sieben och Paulo Chagas på altsax och tvärflöjt låtit David Torn producera ”Days Are Not Days” (Creative Artists), ett halvdussin improstycken där Chagas allt som oftast är i centrum.

Det är inget Mats G-skronk, men jag blir mest nöjd när gitarrerna får träda fram och vända och vrida på sig, behandlade med allehanda elektroniska pedaler, knappar och hjälpmedel. Det finns impro som visar hur långt ett snöre egentligen är, den här skivan håller åtminstone upp den ena ändstumpen och så får vi följa med en oviss bit.

Klassiskt? En utmärkt skiva från Bo Ejebys skivbolag Footprint, där tonsättargiganten Daniel Börtz tonsatt dikter av Göran Sonnevi. Skivan heter ”Voices In The Darkness” och Fredrik Malmberg leder Eric Ericsons kammarkör i den första halvan ”I mörkret av röster” (som tillkom efter att Börtz var klar med operan ”Medea”) och den andra halvan, ”Klangernas sånger”, är en avskalad sångcykel (och det var nedjoggningen efter operan ”Marie Antoinette”), här med pianisten Thomas Schuback som ackompanjerar baritonen Fredrik Zetterström.

Börtz, tillsammans med Sven-David Sandström, är verkligen nationalklenoder när det gäller att använda rösten som instrument.

Från Footprint har också kommit ”Skuggorna och ljusen”, en sorts opera baserad på madrigalteknik från Monteverdis tid, påbörjad men avbruten av Utøya-massakern, varefter Jonas Forssells musik till Magnus Florins texter fick en helt annan mening.

Ett i sin tänkta kontext smärtsamt stycke, Fredrik Malmberg leder Vokalharmonin och Axelsson & Nilsson duo.

Norska sopranen Tone Wiks debutrecital hyllandes jungfru Maria, ”Formosa Mea” (Lawo Classics), ackompanjerad av en liten handplockad ensemble var en underskön cd där de korta sångerna får andas mellan instrumentala inslag, allt hämtat från 1600-talets första hälft.

Så här på sluttampen en oväntad skiva, geriatrikprog som vi givetvis borde förstått var på gång när de återvände till scenen 2015 och därpå följande livealbum från Norje.

Lucifer’s Friend har släppt en ny studioskiva, ”Too Late To Hate” (Lucifer’s Records), den första sedan 1981. John Lawton är förlåten för att han lämnade bandet för Deep Purple 1976 och övriga i laget är Hesslein, Horns, Wichmann och Eggert. Gillade du deras progiga hårdrock då gillar du säkert den nya skivan också.

Ett avslutande tips: Det fjärde albumet med Immanu El, ”Hibernation” (Glitterhouse), bjuder på postrock och skogloende av ett bejakande och insugande slag, en mjuk trans försätts vi i, gladeligen.

Och som en genomprogig avslutning vill jag påminna om att det börjat återutges remastrade versioner av John Wettons konserter.

Den första sex-cd-asken ”The Official Bootleg Archive vol. 1” (Primary Purpose) tar oss från Argentina och Buenos Aires 1996 till Osaka 1997 och Tokyo 1999; den sistnämnda hade jag redan hört och nu när jag återhör den och debuterar de två andra konserterna håller jag med om bootleg-stämpeln, men det ger alltid en skön känsla att höra Wettons röst; alla tre konserterna har i princip samma låtar (och nästan samma bandmedlemmar) med nedslag hos King Crimson, UK, Asia och soloskivorna, så risken för upprepning är givetvis stor, om man nu är så tokig att man lyssnar på alla skivorna på raken.

En ny studioskiva med nytt material är kanske för mycket att hoppas på?

- Jan-Erik Zandersson, jan-erik.zandersson@telia.com