Och ett stort tack till Garf för årets upplaga av Slottsskogen Goes Progressive i Göteborg, med en bra startuppställning där inledande Hooffoot var de som gav mig det mesta för mitt musikaliska lystmätes tillfredsställelse. Nu närmar sig Progressive Circus i Malmö med stormsteg och i november är det ännu en once-in-a-lifetime-concert i form av IB Expo i Halmstad, den här gången med extra allt eftersom man firar jubileum och det glunkas om, äntligen, en ny skiva med Isildurs Bane!
Vid besöket i Göteborg blev det en del diskussioner över skivdiskarna om kr/min för dagens lp jämfört med cd och om den väntade återkomsten/renässansen för cd:n på samma sätt som varit fallet för lp:n (fast utan nostalgiska tillbakablickar mot cd-urtidens diskantskrällande, metallklingande mastringar). Och den ”kommersiella” brännbara cd:n snara död ser vi fram emot, så det blir cdr - skivbolaget Groove i Holland erbjuder musiker riktiga cd producerade i små upplagor med ett pris under €9 till slutkund, ett sätt att döda alla dessa erbarmliga småupplage-cdr:er som slutar fungera när man plockat ur skivan ur fodralet.
Först en bok. Jag uppskattar en god biografi. Alltså en självbiografi. Biografier skrivna av andra än den biograferade kan vara himmel eller helvete, inte minst vid de tillfällen när biografen inte haft tillgång till föremålet för biografin eller i de fall föremålet inte längre är i livet. Man kan råka ut för ganska episkt upplagda biografier då med formuleringar som om vi hängde på någon klipphylla, ”föga anade Stellan hur de här vardagliga besluten skulle te sig för eftervärlden, vilka rent kosmiska konsekvenser de skulle föra med sig, att framtida skivköpare då det inträffade sällan kunde ana hur påverkade deras egna beslut blev utan möjlighet till eftertankens kranka blekhet”. Typ.
Svenskan är rak och okonstlad, ibland kanske väl talspråkig, men innehållet gör att jag, intresserat och lätt, sträckläser de 128 
Som bonus till boken finns också en cd med ”Från storstad till grodspad” från 1971, en av de av Björn J:son Lindhs skivor som aldrig återutgetts, skamligt nog. Bara det är en kulturgärning av rang och jag hoppas den ska motivera mer renodlade skivbolag att återutge Ablutions självbetitlade lp (1974) och Atlantic Oceans ”Tranquility Bay” (1970). Och göra en box med all hans filmmusik. Pretty please?
Nu när vi, med stormsteg, närmar oss den 13 september, dagen då vår måne och den där anlagda månbasen Alpha förs ur sin bana och börjar uppleva äventyr allt längre ut i rymden, är det väl lämpligt att börja med ännu en skiva med påhittad filmmusik à la sådant som fanns i vissa genrefilmer på 70- och 80-talen: Pan/Scans ”Cinematic Lies” (Cineploit Records). Kärleken till musik skapad av John Carpenter, Goblin och de andra som rörde sig i skräck-, splatter- eller sf-genrerna formligen strömmar ur högtalarna och ett blindtest hade inte fått mig att gissa rätt och ofta blanda in Fabio Frizzi eller någon annan av italienarna som roade sig med att göra både musik till småsleazy filmer eller ren bruksmusik i form av library music.
Pan/Scan är ett nytt namn (men egentligen inte, bakom pseudonymen finns Christian Rzechak, som också finns i Sospetto) men musiken låter genuint retro, med emfas genuint retro, med några utomitalienska sneglanden på sådant som t.ex. Mark Shreeve gjorde som library music på Bruton i början av sin karriär. Rekommenderas för en stunds filmskapande bakom stängda ögonlock. (Och, parentetiskt, italienarna var noga med att låta italienska tonsättare från olika läger skapa filmmusiken, oavsett om det var skräck eller Linus på linjen (rätt erfarna jazzfarbröder har gjort musiken La Linea vandrar runt i sitt endimensionella universum till). När just den brittiska tv-serien Månbas Alpha skulle sändas i italiensk tv, nöjde man sig inte bara med att redigera serien, man bytte också ut Barry Grays ikoniska musik mot nyproducerad, skriven (givetvis) av Ennio Morricone – en cd med den musiken släpps nu under september från Pentamusic; om du går in på www.musicbox-records.com och köper skivan, har du också nästan 200 andra soundtracks från Morricones hand att välja mellan.)
Verktygen trion hade var sång, gitarr och (verkligen) sitar (Nina Johansen, Rune Walle och Satnam Singh), inlånade var orgel, trummor och bas, det blir väldigt tidstypiskt indieninspirerat, stilla kontemplationer ute på ängarna och under träden. Rune Walle återfanns senare i Folque och lämnade ragan bakom sig. Oerhört mycket av slik musik har kommit på små skivbolag under 90-talet och börjar av 2000-, ofta remastrade och uppfräschade, av skivor som spelats in med små medel av glada och inte sällan pårökta musiker. Även denna kom på cd för en del år sedan, om man inte vill bege sig till vinylens marker.
Inspirationskällorna pressmaterialet antyder hör jag inte, däremot tänker jag på den e-brevväxling jag hade med Elias i samband med förra skivan och att hans lyssnande var lika djupt och brett som hans skivsamling, då mycket postbop, om jag minns rätt. Det som jag upplever konstigt för egen del är att den nya skivan varken är bildsättande eller berättande i mitt huvud vid genomlyssningen. Jag dras inte in i ett påhittat, personligt skeende, utan jag lyssnar på musik som något som kommunicerar bara musik men absolut sådan, är sig själv nog.
Lustigt att upplevelsen blir precis den motsatta mot t.ex. det tredimensionella, doftande berättande jag upplevde när jag lyssnade på det senaste Samuel Hällkvist var inblandad i. Dock handlar detta inte på något sätt om hur ”bra” Elias’ tredje skiva är där den tassar någonstans mellan postrocken och en flerdimensionell Erik Enocksson (alltså en EE vi inte hört. Än). Musikaliskt en viss familjesamhörighet om än inte -tillhörighet med Ved. En stunds säregen lyssning som pockar på min uppmärksamhet oavsett jag vill det eller inte och när jag, efter att ha lyssnat på skivan en gång till, sätts omärkligt reflexen igång att vända skivan och börja med första sidan igen. Och igen. En av årets mer enigmatiska skivor, på allvar. Måste vi vänta fem år till nästa? Ok, jag kan ju vända på lp:n igen, men…
Och på tal om Ved har “Taygetos” och “Gershwin’s Pipe” (båda Rundgång Rekords) återutgetts, ljudmässigt pillade på av Mr Ved himself, Mattias Nihlén. Debuten ”Taygetos” släpptes som cdr 2007 och är dessvärre kortad i sin återutgivna vinylskrud, men här har Mattias’ ljudstädning gett en luftigare och mer rättvisande bild av vad som musikaliskt försiggår, den, liksom uppföljaren, ger ett tidlöst intryck, dessa de första utslagen av den malmöitiska progen. ”Gershwin’s Pipe” framstår allt mer som en klassiker i genren och det jag uppfattade vara en välproducerad skiva då när den släpptes 2010 har nu blivit en knivskarp återgivning av det välvilliga sammelsurium av idéer som låstes in i vinylformatet. Två lp som kommer att gå åt som smör i solsken.
Ett band som gick att känna igen tidigare, skiva för skiva, går nu också att känna igen efter den korta pausen, skiva för skiva. bob hunds nya ”Dödliga klassiker” (Woah Dad!) består av igenkännandets glädje, fortfarande fjärran från att bli manierat, kanske bara mer tyglat. Det som fortfarande kan konstateras är att bob hund definitivt och i verkligheten är vår lands mest förståndiga rockband. Fiskhandlare Jonas har vid ett par tillfällen verkligen lyckats med saker som inte lämnar örat ifred när cd:n slutat snurra. (Och har du inte gjort det än, måste du ju skaffa John Essings soloskiva ”Mörka ljuset”. Det är fjärran bob hund men en av de senaste årens i särklass varande experimentskiva.)
Universums värmedöd, den ofrånkomliga entropin, hjälper vi på traven med vår livsstil som rubbar miljontals års rimlig utveckling för en hastig, häftig, brutal acceleration de senaste hundra, en flugskit i kosmos, för att tala med Klippan, men där vår egoism rubbar allt i ett evinnerligt hyllande av Mammon och det som så missvisande kallas ”tillväxt”.
Och inte verkar vi varken bry oss eller lära oss något av våra misstag. När flygplatsen Kastrups vd i våras talade om att flygtrafiken i världen kommer att fördubblas bara inom några år, kände jag inte den glädje han verkade känna när han berättade det, bara kalla kårar som vandrade längs ryggraden. Inom konsten finns det många som försöker påminna oss om vad som sker, iscensätter olika former av tolkningar av orimliga framtider. Science fiction var en gång den genre som var tveklöst bäst på att ta samtida dumhet och skruva den in i en framtid där konsekvenserna kunde anas i en tydlig skrattspegel, för att vi i nuet skulle inse vad vi ställer till med nu betyder sedan. Idag är sf inte alls samma effektiva verktyg när genren främst används för cowboyäventyr i rymden, navelskådande genusteoretiserande som aldrig lämnar byxlinningen, libertariansk tokpolitik eller bara eskapistiska utflykter i ett allt fånigare fantasyland för att slippa tänka, ändra livsstil, ta konsekvenserna. Hur mycket spelar din sopsortering egentligen roll i det stora hela när du sitter på planet till Thailand?
Men allvaret går kanske inte fram när vår undergång är så vacker som Julia Calfees foton visar? Till boken är alltså fogad en 12” med hennes drygt tjugo minuter långa rekviem baserat på alla de ljud hon spelat in på, i och kring glaciären. Vatten som droppar, forsar, rinner och blir 
Tillbaka Norge. I början av oktober släpps Bergen-trion Chain Wallets självbetitlade debut (Jansen) och det här är ren och skär anglofil treminuterspop med en tår i ögonvrån, musik som passat under soliga dagar på stranden eller bekymmersfria under korkeken.
Kraftpop från Los Angeles, väldigt mycket gitarr, solskensmusik, förgängligt men trevligt på motorvägen. Eller hellre i garaget, för det det är väl där de har sitt reverbdränkta ursprung, skapad på lyften eller i smörjgropen, att avnjuta med LA-solen i ögonen och ökenvinden i håret när oljan är bytt och kylarvattnet kollat.
Joe Bonamassa är bluesens duracellkanin och i fjol gjorde han en turné kallad The Three Kings. Det var dock inga presenter till något lindat barn i en krubba, utan en turné som hyllade tre bluesgiganter: B. B. King, Albert King och Freddie King. Nu finns dubbel-cd:n ”Live At The Greek Theatre” (Provogue) och dvd:n från Los Angeles där vi får reda på vilka av de tre kungarnas låtar 
En oväntad cd var dB Productions porträttskiva på Amanda Maier-Röntgen (1853–1894), född i Landskrona, Sveriges första musikdirektör, violinist och tonsättare, i sin tur gift med tonsättaren Julius Röntgen i Holland, död i 
På ett sätt börjar Erik Nilssons fascinerande skivbolag att likna branschkollegan Sterling när det gäller esoteriska utgåvor från det sena 1800-talet, texthäftet är, liksom fallet hos Sterling, sprängfyllt av fakta om denna för de allra flesta helt okända komponist. Det vi bjuds på på cd:n är bl.a. en violinkonsert (1873) och en pianokvartett (1891), Helsingborgs symfoniorkester under Andreas Stoehr och med Gregory Maytan som solist i det förstnämnda stycket. Han återfinns också på de enda inspelningar av Maier-Röntgens musik jag kan spåra sedan tidigare (nedladdningsbara på lunanova.org) och det här är gissningsvis en fortsatt kärleksförklaring, det hörs.
- Jan-Erik Zandersson, jan-erik.zandersson@telia.com
