torsdag 8 september 2016

Zandersson september - 16

imageEn av de senaste årens absolut bästa progskivor är Tor-PedersBrev från Ederstorp” (Fruits de Mer Records). Bara så du vet. Missa den för all del inte.

Och ett stort tack till Garf för årets upplaga av Slottsskogen Goes Progressive i Göteborg, med en bra startuppställning där inledande Hooffoot var de som gav mig det mesta för mitt musikaliska lystmätes tillfredsställelse. Nu närmar sig Progressive Circus i Malmö med stormsteg och i november är det ännu en once-in-a-lifetime-concert i form av IB Expo i Halmstad, den här gången med extra allt eftersom man firar jubileum och det glunkas om, äntligen, en ny skiva med Isildurs Bane!

Vid besöket i Göteborg blev det en del diskussioner över skivdiskarna om kr/min för dagens lp jämfört med cd och om den väntade återkomsten/renässansen för cd:n på samma sätt som varit fallet för lp:n (fast utan nostalgiska tillbakablickar mot cd-urtidens diskantskrällande, metallklingande mastringar). Och den ”kommersiella” brännbara cd:n snara död ser vi fram emot, så det blir cdr - skivbolaget Groove i Holland erbjuder musiker riktiga cd producerade i små upplagor med ett pris under €9 till slutkund, ett sätt att döda alla dessa erbarmliga småupplage-cdr:er som slutar fungera när man plockat ur skivan ur fodralet.

Först en bok. Jag uppskattar en god biografi. Alltså en självbiografi. Biografier skrivna av andra än den biograferade kan vara himmel eller helvete, inte minst vid de tillfällen när biografen inte haft tillgång till föremålet för biografin eller i de fall föremålet inte längre är i livet. Man kan råka ut för ganska episkt upplagda biografier då med formuleringar som om vi hängde på någon klipphylla, ”föga anade Stellan hur de här vardagliga besluten skulle te sig för eftervärlden, vilka rent kosmiska konsekvenser de skulle föra med sig, att framtida skivköpare då det inträffade sällan kunde ana hur påverkade deras egna beslut blev utan möjlighet till eftertankens kranka blekhet”. Typ.

imageEller så har man tur och blir omskriven av Peter Guralnik. Intervjuböcker kan också vara en fröjd att läsa (och orsaken till att William Golding skrev ”Flugornas herre” var det ju tur man inte kände till när man läste boken) eller samlade brev, som t.ex. Beethovens i brist på både intervjuer och självbiografi. ”J:son – ett lätt turbulent porträtt (Skabetti) är just ett helfigursporträtt i efterhand av Anna Wetterqvist. En tämligen rak tidslinje följs och Björn J:son Lindhs liv berättas av vänner, medmusiker, bekanta – alla ger de dimension där citat och randanteckningar saknas från föremålet självt.

Svenskan är rak och okonstlad, ibland kanske väl talspråkig, men innehållet gör att jag, intresserat och lätt, sträckläser de 128 imagevälillustrerade sidorna, något som inte händer varje dag numera, tyvärr. En hel del känd materia, medges, men den sätts in i sammanhang för mig, och tacksamt mycket mer av livets detaljer berättas. Bekräftelsen för mig är att den musiker jag mött på skiva och en och annan konsert känns igen i Wetterqvists livslinjebeskrivning, skivtitlarna passerar revy, placeras in i Björns vardag, hans musikaliska integritet och strävan. Omfånget gör givetvis boken långt ifrån definitiv, men det är en bra början, koncentrerad som den är på människan och musikern Björn J:son Lindh utan några egna teser från biografiskribenten som ska visas upp och bevisas. ”Ett porträtt” säger omslaget, men det balanserar på att vara just det och ibland ge ett större djup. En senkommen men sympatisk bok om en av våra största kompositörer och musiker.

Som bonus till boken finns också en cd med ”Från storstad till grodspad” från 1971, en av de av Björn J:son Lindhs skivor som aldrig återutgetts, skamligt nog. Bara det är en kulturgärning av rang och jag hoppas den ska motivera mer renodlade skivbolag att återutge Ablutions självbetitlade lp (1974) och Atlantic Oceans ”Tranquility Bay” (1970). Och göra en box med all hans filmmusik. Pretty please?

image

Nu när vi, med stormsteg, närmar oss den 13 september, dagen då vår måne och den där anlagda månbasen Alpha förs ur sin bana och börjar uppleva äventyr allt längre ut i rymden, är det väl lämpligt att börja med ännu en skiva med påhittad filmmusik à la sådant som fanns i vissa genrefilmer på 70- och 80-talen: Pan/Scans ”Cinematic Lies” (Cineploit Records). Kärleken till musik skapad av John Carpenter, Goblin och de andra som rörde sig i skräck-, splatter- eller sf-genrerna formligen strömmar ur högtalarna och ett blindtest hade inte fått mig att gissa rätt och ofta blanda in Fabio Frizzi eller någon annan av italienarna som roade sig med att göra både musik till småsleazy filmer eller ren bruksmusik i form av library music.

Pan/Scan är ett nytt namn (men egentligen inte, bakom pseudonymen finns Christian Rzechak, som också finns i Sospetto) men musiken låter genuint retro, med emfas genuint retro, med några utomitalienska sneglanden på sådant som t.ex. Mark Shreeve gjorde som library music på Bruton i början av sin karriär. Rekommenderas för en stunds filmskapande bakom stängda ögonlock. (Och, parentetiskt, italienarna var noga med att låta italienska tonsättare från olika läger skapa filmmusiken, oavsett om det var skräck eller Linus på linjen (rätt erfarna jazzfarbröder har gjort musiken La Linea vandrar runt i sitt endimensionella universum till). När just den brittiska tv-serien Månbas Alpha skulle sändas i italiensk tv, nöjde man sig inte bara med att redigera serien, man bytte också ut Barry Grays ikoniska musik mot nyproducerad, skriven (givetvis) av Ennio Morricone – en cd med den musiken släpps nu under september från Pentamusic; om du går in på www.musicbox-records.com och köper skivan, har du också nästan 200 andra soundtracks från Morricones hand att välja mellan.)

imageTill Norge, till Bodø och nioårsjubilerande Kråkesølvs nya och femte skiva ”Pangea” (Jansen) och ta mig tusan om det nu inte finns en norsk motsvarighet, på sitt sätt, till Dungen. Den melodiska rocken från tidigare skivor finns kvar, liksom texterna på norska, men nu är det mer spaciöst, mer seriöst, mer tidlöst. Det är rock att fördjupa sig i, bara låta sjunka in, och ett besök på nästa års Psykjunta i Alvesta för bandet vore lämpligt, tycker jag. Under tiden: skaffa skivan.

imageVi håller oss kvar i Norge. Oriental Sunshines ”Dedicated To The Bird We Love” (Round 2) är det vi idag litet slarvigt skulle kalla “folkpsych” eller ”acidfolk” eller något åt det hållet. Eftersom skivan egentligen är från 1970 så tänkte upphovmännen och -kvinnorna nog inte så, däremot hade de säkert fotriktiga skor, klippte varandras hår, bodde i kollektiv och trodde de kunde förändra världen medan de spalde sitar.

Verktygen trion hade var sång, gitarr och (verkligen) sitar (Nina Johansen, Rune Walle och Satnam Singh), inlånade var orgel, trummor och bas, det blir väldigt tidstypiskt indieninspirerat, stilla kontemplationer ute på ängarna och under träden. Rune Walle återfanns senare i Folque och lämnade ragan bakom sig. Oerhört mycket av slik musik har kommit på små skivbolag under 90-talet och börjar av 2000-, ofta remastrade och uppfräschade, av skivor som spelats in med små medel av glada och inte sällan pårökta musiker. Även denna kom på cd för en del år sedan, om man inte vill bege sig till vinylens marker.

imageKhompasThe Shape Of Drums To Come” (Monotreme Records) är ett kraftprov som från låt till låt inte ger dig ett skäl att komma ihåg vad där var för skillnad. På varje: ljungande bas, drivande trummor och bisvärmsgitarr. Makligt monotont eller en ångvält på tomgång. Jag gillar det, det här är en variant på musik som Endless Boogie gör bra, eller någon annan som bara börjar och slutar musiken utan att egentligen ändra på innehållet däremellan. Sant fascinerande. Dra upp den här på hög volym i bra högtalare, då funkar mixen bäst. Khompa är en mans verk: progbandet Stearicas Davide Compagnoni ligger bakom detta högteknologiska enmansband, och den punkiga attityden konfirmeras av att skivtiteln är en liten hyllning till Refuseds ”The Shape Of Punk To Come”. Like it. Köp.

image Elias Krantz ”Lifelines” (Control Freak Kitten) är hans tredje fullängdare, han tar gott om tid på sig mellan skivorna. Här är det två sviter, eller kanske en som är bruten av valet av vinyl i stället för cd? Instrumentalmusik med enkla gitarrfigurer, en myckenhet av ljud som liksom försiggår i bakgrunden. Den rör sig i en egen värld vid sidan av det svenska/skandinaviska instrumentaluniversum jag brukar placera in slik musik i.

Inspirationskällorna pressmaterialet antyder hör jag inte, däremot tänker jag på den e-brevväxling jag hade med Elias i samband med förra skivan och att hans lyssnande var lika djupt och brett som hans skivsamling, då mycket postbop, om jag minns rätt. Det som jag upplever konstigt för egen del är att den nya skivan varken är bildsättande eller berättande i mitt huvud vid genomlyssningen. Jag dras inte in i ett påhittat, personligt skeende, utan jag lyssnar på musik som något som kommunicerar bara musik men absolut sådan, är sig själv nog.

Lustigt att upplevelsen blir precis den motsatta mot t.ex. det tredimensionella, doftande berättande jag upplevde när jag lyssnade på det senaste Samuel Hällkvist var inblandad i. Dock handlar detta inte på något sätt om hur ”bra” Elias’ tredje skiva är där den tassar någonstans mellan postrocken och en flerdimensionell Erik Enocksson (alltså en EE vi inte hört. Än). Musikaliskt en viss familjesamhörighet om än inte -tillhörighet med Ved. En stunds säregen lyssning som pockar på min uppmärksamhet oavsett jag vill det eller inte och när jag, efter att ha lyssnat på skivan en gång till, sätts omärkligt reflexen igång att vända skivan och börja med första sidan igen. Och igen. En av årets mer enigmatiska skivor, på allvar. Måste vi vänta fem år till nästa? Ok, jag kan ju vända på lp:n igen, men…

Och på tal om Ved har “Taygetos” och “Gershwin’s Pipe” (båda Rundgång Rekords) återutgetts, ljudmässigt pillade på av Mr Ved himself, Mattias Nihlén. Debuten ”Taygetos” släpptes som cdr 2007 och är dessvärre kortad i sin återutgivna vinylskrud, men här har Mattias’ ljudstädning gett en luftigare och mer rättvisande bild av vad som musikaliskt försiggår, den, liksom uppföljaren, ger ett tidlöst intryck, dessa de första utslagen av den malmöitiska progen. ”Gershwin’s Pipe” framstår allt mer som en klassiker i genren och det jag uppfattade vara en välproducerad skiva då när den släpptes 2010 har nu blivit en knivskarp återgivning av det välvilliga sammelsurium av idéer som låstes in i vinylformatet. Två lp som kommer att gå åt som smör i solsken.

Ett band som gick att känna igen tidigare, skiva för skiva, går nu också att känna igen efter den korta pausen, skiva för skiva. bob hunds nya ”Dödliga klassiker” (Woah Dad!) består av igenkännandets glädje, fortfarande fjärran från att bli manierat, kanske bara mer tyglat. Det som fortfarande kan konstateras är att bob hund definitivt och i verkligheten är vår lands mest förståndiga rockband. Fiskhandlare Jonas har vid ett par tillfällen verkligen lyckats med saker som inte lämnar örat ifred när cd:n slutat snurra. (Och har du inte gjort det än, måste du ju skaffa John Essings soloskiva ”Mörka ljuset”. Det är fjärran bob hund men en av de senaste årens i särklass varande experimentskiva.)

image

Universums värmedöd, den ofrånkomliga entropin, hjälper vi på traven med vår livsstil som rubbar miljontals års rimlig utveckling för en hastig, häftig, brutal acceleration de senaste hundra, en flugskit i kosmos, för att tala med Klippan, men där vår egoism rubbar allt i ett evinnerligt hyllande av Mammon och det som så missvisande kallas ”tillväxt”.

Och inte verkar vi varken bry oss eller lära oss något av våra misstag. När flygplatsen Kastrups vd i våras talade om att flygtrafiken i världen kommer att fördubblas bara inom några år, kände jag inte den glädje han verkade känna när han berättade det, bara kalla kårar som vandrade längs ryggraden. Inom konsten finns det många som försöker påminna oss om vad som sker, iscensätter olika former av tolkningar av orimliga framtider. Science fiction var en gång den genre som var tveklöst bäst på att ta samtida dumhet och skruva den in i en framtid där konsekvenserna kunde anas i en tydlig skrattspegel, för att vi i nuet skulle inse vad vi ställer till med nu betyder sedan. Idag är sf inte alls samma effektiva verktyg när genren främst används för cowboyäventyr i rymden, navelskådande genusteoretiserande som aldrig lämnar byxlinningen, libertariansk tokpolitik eller bara eskapistiska utflykter i ett allt fånigare fantasyland för att slippa tänka, ändra livsstil, ta konsekvenserna. Hur mycket spelar din sopsortering egentligen roll i det stora hela när du sitter på planet till Thailand?

imageEtt försök till samvetspockande är Julia Calfees ”Glaciärrekviem” (Kehrer Verlag). Hon har levt i flera månader vid en glaciär och dokumenterat hur den töar bort, gjort det med både kamera och mikrofon. Resultatet en fascinerande fotobok (finns både med tysk eller engelsk text) och ett tjugo minuter långt rekviem över de försvinnande glaciärerna. Alla foton är svartvita, tagna med en vanlig kamera, inte en digital, helt oprocessade och naturliga. De visar med vacker och sorgmodig tydlighet hur det eviga försvinner, det framträder en annan skönhet, men bara som en påminnelse om förgängligheten. Den som inte berörs av detta kan fortsätta med sin aktiehandel, köra sin diesel-suv, jaga lågprisflygresor till hörn av världen som ligger långt borta, men vi andra behöver en annan sorts medborgargarde nu, de som hälsar på dig i mitten av september och säger, ”du, nu har du konsumerat färdig för i år, nu får du försöka klara dig på det du har i trädgården och inte det som finns på Coop”.

Men allvaret går kanske inte fram när vår undergång är så vacker som Julia Calfees foton visar? Till boken är alltså fogad en 12” med hennes drygt tjugo minuter långa rekviem baserat på alla de ljud hon spelat in på, i och kring glaciären. Vatten som droppar, forsar, rinner och blir imagenågot fjärran new age, mer en ljudande påminnelse om att varje droppe som hörs är en droppe närmare undergången. Det är samma sorts ”field recordings” som idag populärt kommer från många konstnärligt inriktade skivbolag (Touch, t.ex.) eller är stämningsskapare hos dem som lägger ner arbete och energi på ljudbilden på sina skivor, men långt barskare än de inspelningar-att-ha-i-bakgrunden, som ett åskregn i Amazonas eller dokumentationen av ett vattendrag i Nordamerika. På sitt sätt tar den i stället parti mot femtio år gamla lp-skivor med upptagningar av ljuden av en dragracing- eller backtävling, som förvisso är mäktiga ljudsamlingar, men som idag utgör bevisen för vår monumentala dumhet. Efter att ha sjunkit in i Calfees porlande, ändande ljudvärld är det bara helt rimligt att avsluta dagens musiklyssning med en av de tidigaste miljökampsångerna vi har, Sparks’ ”Never Turn Your Back On Mother Earth” från ”Propaganda” (1974).

Tillbaka Norge. I början av oktober släpps Bergen-trion Chain Wallets självbetitlade debut (Jansen) och det här är ren och skär anglofil treminuterspop med en tår i ögonvrån, musik som passat under soliga dagar på stranden eller bekymmersfria under korkeken.

imageSamma andas bröder är Mind Monograms “AM in The PM” (Aagoo Records), deras debut efter en ep, ”Maus”, i våras, även om debutskivan sägs vara inspelad tidigt 2015. Och ep:n var alls icke något bandprojekt, dåförtiden var det Edgar A. Ruiz (med en versalförkortning precis som vilken gammal science fiction-författare som helst!), sångare och gitarrist, som utgjorde bandet helt på egen hand.

Kraftpop från Los Angeles, väldigt mycket gitarr, solskensmusik, förgängligt men trevligt på motorvägen. Eller hellre i garaget, för det det är väl där de har sitt reverbdränkta ursprung, skapad på lyften eller i smörjgropen, att avnjuta med LA-solen i ögonen och ökenvinden i håret när oljan är bytt och kylarvattnet kollat.

imageOch det kan också nämnas att gitarristen Kalle Wallner från RPWL släppt sin tredje soloskiva. Han kallar sig Blind Ego och skivan heter ”Liquid” (Gentle Art of Music) och återfinns inom de musikaliska ramar prog från just RPWL rör sig numera; kompetent men något dervativ.

Joe Bonamassa är bluesens duracellkanin och i fjol gjorde han en turné kallad The Three Kings. Det var dock inga presenter till något lindat barn i en krubba, utan en turné som hyllade tre bluesgiganter: B. B. King, Albert King och Freddie King. Nu finns dubbel-cd:n ”Live At The Greek Theatre” (Provogue) och dvd:n från Los Angeles där vi får reda på vilka av de tre kungarnas låtar imagehan valt att hylla dem med. Alltid ett bekymmer med att hylla ärevördiga artister genom att spela just de ärevördiga artisternas låtar, men Bonamassa är inte den som kopierar, här är det mer kärlek, saknad och ren hyllning som kramar fram nya vinklar och vrår ur trions blueslåtkartotek, på cd, vinyl, dvd eller bluray.

En oväntad cd var dB Productions porträttskiva på Amanda Maier-Röntgen (1853–1894), född i Landskrona, Sveriges första musikdirektör, violinist och tonsättare, i sin tur gift med tonsättaren Julius Röntgen i Holland, död i imagetuberkulos blott 41 år gammal.

På ett sätt börjar Erik Nilssons fascinerande skivbolag att likna branschkollegan Sterling när det gäller esoteriska utgåvor från det sena 1800-talet, texthäftet är, liksom fallet hos Sterling, sprängfyllt av fakta om denna för de allra flesta helt okända komponist. Det vi bjuds på på cd:n är bl.a. en violinkonsert (1873) och en pianokvartett (1891), Helsingborgs symfoniorkester under Andreas Stoehr och med Gregory Maytan som solist i det förstnämnda stycket. Han återfinns också på de enda inspelningar av Maier-Röntgens musik jag kan spåra sedan tidigare (nedladdningsbara på lunanova.org) och det här är gissningsvis en fortsatt kärleksförklaring, det hörs.

- Jan-Erik Zandersson, jan-erik.zandersson@telia.com

Inga kommentarer: