tisdag 9 augusti 2016

Zandersson augusti - 16

imageI en nylig intervju sade Nick Mason, nästan med beklagande, det är inte en man som brukar visa känslor i tv-intervjuer, att dagens artister har det långt svårare än vad han och hans kompisar hade på sextiotalet. Bland annat därför har han engagerat sig för att både förklara för ungdomarna hur ”branschen” fungerar och försöka förenkla för dem.

Han konstaterade att idag tjänar artister bara på konserter, inte på inspelad musik. Därför kunde han inte riktigt förstå de som ägnar månader, ja, kanske ett helt år, åt att sitta i en studio och spela in en skiva, när de borde vara ute på vägarna och ge publiken dess lystmäte i stunden.

I jämförelse var det skönt att i samband med Cassius Lamberts intima konsert i Gärsnäs få reda på att han släpper ny skiva i februari och att imageinspelningarna börjar i augusti; i Gärsnäs visade han upp ett nytt stycke som konsertavslutning, musik som både visade den ”Lambert-stämpel” som finns i hans musik (bl.a. de karakteristiska övergångarna mellan dur och moll), men också en fortsatt berättande musik, allt mer lämnande jazzen bakom sig och bredbent stående i den progressiva, på ett liknande sätt som Tonbruket gjorde på sina tre första album, tacknämligen bevisat live.

image Elephant Plazas  debutskiva ”Momentum” (Progress Records) har den egenheten att vara “the everyman version of prog” i mina öron. Inget är unikt, varje låt, varje strof, minner om något jag redan hört, men utan att det blir en kopia. Litet Pink Floyd där, en gnutta Alan Parsons, en sked Transatlantic, en liten bit pastoral prog, melodiöst med kraft i sångresurserna, ibland gitarrdrivet, ibland står klaviaturen för byggstenarna – ja, norrmännen väcker både minnen och skänker en stunds stilla tillfredsställelse genom att inte vara originella alls, helt hålla sig inom genrens gränser, ge varje melodi en egen bild och koppling till något hört, att invagga lyssnaren i ett progmässigt lugn där man inte kastas mellan ytterligheter, men där delarna varierar sig inom ramen. Bandet bildades redan 2006 men fick inte fart förrän Gilbert Marshall lämnade Magic Pie 2012 (ett band som också ekar i spåren på den här skivan, vilket är helt naturligt) och med en gradvis uppgradering av besättning och nyinspelningar av demosarna så är vi nu framme vid ett helt godtagbart debutalbum som på sitt sätt blir en liten skattkarta över progen av idag, en flanellografpresentation att använda på vilken genregenomgång som helst på progkonferensresan, så länge lyssnarna inte väntar sig King Crimson eller något genrespralligt från Indonesien.

image

Not From Heres självutgivna debut ”Jokes On, Jokes Off” – cello, gitarr och trummor. Instrumentalt och ibland litet härligt tafatt genomfört.

Postrock eller något annat? Gitarren kan bli riktigt bitande och cellon blir både bitvis sur och effektpedalgenomkörd, eller så har de en musikalisk boxningsmatch med staccatoutväxlande toner.

Låttitlar som ”Road Kill Does Not Decay Fast Enough” hänger kanske inte riktigt samman med de vindlande musikaliska infallen, men det är en fin liten skiva med en del celloförsök som inte är plågsamma men aldrig inspirerat Bach.

image Curved Air är på tapeten igen, “The Curved Air Rarities Series Volume 1: Tapestry Of Propositions” (Curved Air Records) är det korta namnet på en liveplatta som tas upp av stycket “Propositions” som får ett improviserat liv vid varje konserttillfälle, Sonja Kristina i bandet säger att de spelat den i fyrtio år vid det här laget, men aldrig på samma sätt någon kväll.

Här har du femton improviserade varianter att välja mellan, eller så ser du det som ett enda stycke, ungefär som Bachs Goldbergvariationer, där det finns Sonjas inledning, sedan variationer på några tema, som avslutas med att Sonja tar plats igen (och att du kan bortse från att inspelningarans kvalitet varierar). Skivan är alltså den första i en tänkt serie med Curved Air-rariteter (och hoppeligen blir det inte en fortsatt rad ”Propositions”!), detta som blivit så populärt, för att både ge fansen mer av det de gillade och ett sätt att hålla liv i skivan som en form av intäktskälla. (Kommande boxar med UK, Steve Hillage och Pink Floyd är kanske extrema utslag av detta, särskilt den fantastiskt dyra boxen med Floyd.) Eftersom jag gillar Curved Air kan jag inte låta bli att tycka att den här skivan är intressant, och jag är nyfiken på den fortsatta utgivningen. Men nog mest för fansen.

imageSlidhornsdjur är en familj i ordningen partåiga hovdjur. De inkluderar afrikansk buffel, vattenbuffel, bisonoxar, antiloper, gaseller, får, getter och nötkreatur (totalt 143 olika). De har en fyrdelad matsmältningsapparat och är alla växtätande idisslare. Slidhornsdjur är också en brittisk progtrio (Danny, trummor, Adam, gitarr, och Janine, klaviatur) fast då använder de namnet Bovidae. Deras självbetitlade och -utgivna debut sprallar iväg åt många håll, metalltungt, jazzigt och jag-vet-inte-vad.

Därför blir rubriken ”prog” väldigt passande, utan påminnelser om vad som varit, bara en kort tur in i en musikalisk framtid, som att vrida en smula på ett genredefinierande kalejdoskop. Redan inledande ”Bits” är som att se en vildsvinshjord passera över vägen i halvljus om natten, ingen tanke på att stanna för deras del, ”Tudanca” fortsätter på den inslagna musikstigen, pianot kör svettiga figurer, gitarren kräver tribut som vore det de där vildsvinen igen, fast på väg åt andra hållet. (Den här bilen kommer inte vidare så länge cd:n snurrar, det står klart.)

Intressant med de här melodifigurerna som om Philip Glass sålt sin själ eller Pylon börjat sätta nitar på skinnjackorna, pianot (ibland med lån från synt/orgel/whatever) driver på, gitarren sparrar eller tar över, det är mer kaotisk minimalism än jazzinfluerat, på sanning. Även om cd:n är lp-kort är man andfådd där bakom ratten i natten. Köp!

Il Paradiso Degli Orchis ”Il Corponauta” (AMS) är deras andra, fullmatade skiva (jomen, i dessa vinyltider finns det fortfarande kloka musikanter som uppskattar cd:ns åttio välljudande minuter) och hade min italienska varit bättre hade jag förstått om bandnamnet ska hänföras till trollens paradis eller paradiset för trollens motsats à la Blake.

I vilket fall som handlar det om och inspireras av den italienske journalisten och författaren Flavio Emer (1969–2015), som föddes med muskeldystrofi men som genom modern teknik kunde låta sig och sina tankar få vingar bortom stoftets begränsningar, och hans bok med samma titel som skivan. Bokens, och därmed skivans, tema blir en parallell parabel till Emers liv och tankar, att just en tanke anländer från kosmos och behöver en kropp för att födas, att tanken är fri från handikappade kroppar, egentligen.

Musikaliskt är det ett myller av tankar, sådant som hänt i den traditionella progen (läs t.ex. Yes) och sådant som tillhör nutidens utveckling (Muse, givetvis, även om bandet också ser The Flaming Lips som influens).

Fabio Zuffanti, italiensk progmusiker och -producent, berättas det, hjälpte bandet på traven, kommenterade och smidde om de tre timmar musik som bandet lämnat ifrån sig (i tron att de skulle göra ett experimentellt album och ett konceptdito – undrar om det förstnämnda väntar i kulissen?) och med gemensamma krafter tycker jag de fått till en spännande musikresa med angöringsbojar vid sjuttiotalsstiltje och brottsjöar av nittiotalsslag. Stämsång, mellotroner, symfonirockpampighet – jag behöver inte ens vara i närheten av att förstå skivans tema, det musikaliska innehållet rycker med mig utan textförståelsens makt.

Den nästan tjugo minuter långa sviten ”Deserto”, som i det närmaste avslutar albumet, har en fin dynamik som leder in i den pampiga avslutningen ”Il gran finale” där det orientala återkommer så smått, men kraft/dynamik är det som finns kvar i minnet sedan dammet lägrat sig i högtalarna igen. Ett ambitiöst album som håller hela vägen, rekommenderas varmt.

Nu får jag försöka hitta deras debut från 2010, när de bara spelat ihop ett år, nu har jag blivit nyfiken (och den lär vara en dubbel-cd – vem är förvånad?).

image”Är då livet ont, i grunden ont? Varför måste det vackraste riva sönder hjärtat?” Vilhelm Ekelunds prosapoesi passar när man betänker hur diktaturens råttor springer på bordet i ett land nära oss. Ibland kan det vara lätt att glömma att det finns en vardag även i länder där de totalitära tyglarna dras åt, vardagsmänniskor som kringskärs.

Bandet Aqua Talk kommer från Turkiet och deras debutskiva heter ”Whatever Tickles Your Mind”. Stilla prog med mestadels gitarr som står för rörelsen, prog för sena nätter eller tidiga morgnar, kanske kontemplativ sådan i spåren av vad som utspelar sig i Turkiet, framför våra ögon, utan att vi säger ifrån, försöker påverka skeendet. En sympatisk skiva även utan placeringen i tiden och rummet, varmhjärtad, rent av, just en skiva för tiden mellan mörker och ljus i gryningen.

imageOm vi fortsätter hålla oss i Turkiet har Nemrud släppt sin tredje skiva sedan debuten 2010, den nya heter kort och gott ”Nemrud” (Rainbow Records) och vad var det de kallade den musik de spelar, ”ottomansk rymdrock”?

Tänk dig Wooly Wolstenholme som kör in i studion med en chopper, tänk dig Colin Bass i svart läder, tänk dig helt enkelt en tuffare version av Barclay James Harvest eller Camel (men med en sångare som man nog får vänja sig vid – eller inte) spelandes sjuttiotalsprog med ett Blondie-anslag eller som om Girlschool skulle hjälpa Andy Latimer på traven. David Gilmour med en fet cigarr i mungipan och ett snett leende spelande.

Rymdrock it ain’t, tycker jag, men det här är – ett slitet uttryck, jag vet – kraftfullt, men ändå inbjudande och genretroget på gränsen till något som ligger väldigt nära, men definitivt långt från, det där tramsiga progmetallallandet. Litet psykedelia, litet Eloy-på-stereoider, hela tiden intressant. Hade jag förstått språket hade jag säkert kunnat ta till mig det eller de tema bandet verkar vilja ta upp på skivan, men…

image Circadias konsert på Fylkingen i Stockholm 140626 är nu förevigad på skiva två år senare som ”Advances And Delays” (Sofa Music), två stycken om totalt 35 minuter som skivbolaget hjälper till att definiera som ”Circadia might be your favourite new experimental psych-impro-folk band”.

Kvartetten (Kim Myhr och David Stackenäs, gitarrer, Joe Williamson, bas, och Tony Buck, trummor) ger oss ett stillsamt, akustiskt vansinne som är inbjudande, benhårt och rent av folkmusikaliskt i några tydliga underströmmar. Mycket trevligt.

imageAnføttes’ ”Folkemusikk 2.0” (Talik) är definitivt något på spåren, samma som berörts i de här spalterna flera gånger nu. Folkmusik från Nordnorge är grunden för elektronisk dansmusik.

Fjärran kitch, det här, tanken på Christian Lappalainens ”Acid på svenska” är inte långt borta, eller hur? Vägmärkena är uppsatta av Jan Johansson, Merit m.fl sedan tidigare, att stöpa om folkmusik, gifta den med något annat och beundra avkomman. Spännande skiva. Leta upp den och köp den.

imageAvslutningsvis ett lustifikt coveralbum som utgetts på nytt, Arjen Anthony Lucassens ”Strange Hobby” (Aluca Music). Skivan kom första gången 1996, men då utan att ange att det var Lucassen från Ayreon som spelat in ett gäng av sina favoritlåtar från sextiotalet.

Det här är rätt underhållande, med allt från Pink Floyds ”See Emily Play” till en dänga som ”Sloop John B”. Tilläggas kan att den nyutgivna cd:n har fyra bonuslåtar som inte var med på den hemliga ursprungsutgåvan.

Nu ska jag vara upptagen med att lyssna på publikinspelningarna från Night Of The Prog Festival XI, det är ett utmärkt sätt att både möta nya band och få reda på hur gamlingarnas form är för dagen.

- Jan-Erik Zandersson, jan-erik.zandersson@telia.com

Inga kommentarer: