fredag 20 maj 2016

Zandersson maj 2 - 16

image

Jag har skrivit det tidigare och jag skriver det igen: det som händer i Danmark, det stannar i Danmark. Inte förrän häromveckan blev jag uppmärksammad på bandet Afenginn och då ska man komma ihåg att de är väletablerade i sitt hemland, uppenbarligen hyfsat framgångsrika där och har en diskografi som, av det jag doppat tårna i, är varierad och sträcker sig en bit in i dåtiden. När jag lyssnar på deras näst senaste skiva, “Lux” (Tiger) som kom 2013, är det en progressiv musik grundad i jazzigt öst jag hör. Balkaniserad sådan, trä- och bleckblås, violin, ståbas, marimba, folkligt intrikat. Påminner till del om New Tide Orquesta (se nedan), rör sig i ett Europa med bergväggar, linbanor och lantlig idyll där sprättande höns och undrande kor är kabaréns fond. Märkligt och fantastiskt fint. Något danskt finns det då rakt inte i den här musiken.

OPUS cover artSenaste skivan är en dubbel och heter “Opus” (Westpark Music) och jag kan vara bekväm och säga att det är mer av samma som återfinns på ”Lux”, men nu med mer kraft, mer pondus, mer orkestralt, större former, men lika trollbindande som den tidigare skivan. Vem skulle inte vilja köra längs böljande fält i forna Jugoslavien med ”Luna Televisio” som ackompanjemang, modern, symfonisk musik som lämnat både jazz och folkmusiken för något eget, det här är bildsättande musik, trånande musik, musik för upptäcksresor. Det här är en fin gren på den samtida konstmusikens träd och jag tror att den hade gjort succé vid Proms-konserterna eller i vilket forum som helst där lyssnarna har stora öron och förväntan i blick. Jag är imponerad; inte förbluffad, men imponerad, jag dras in i den här musiken, förflyttas till en annan plats, i ett östligt ingenmangsland, en mixad zon, men utan blodig historia, bara med ett hopp fjärran dagens territoriella kaos. Jag måste leta upp deras första skivor, det är klart (fyra till antalet). En tanke efteråt, när jag läst pressmaterialet och får bakgrunden till senaste skivans tillkomst, att kompositören Kim Nyberg, bördig från Finland, vid ensemblens turné i Australien råkade ut för en olycka och fick stanna kvar i fyrtio dagar (och fyrtio nätter – det blir nästan bibliskt, det här) och då, koncentrerat och med ett gott avstånd till Skandinavien, kunde dra upp huvudlinjerna i verket. Ett bevis för att det även musikaliskt kan vara så att avstånd förstärker kärlek, för det fyrsatsiga verket ”Opus” är inget annat än en kärleksförklaring till musikens obändiga lust att inte bli konform.

Ett favoritband som kommer med sin andra liveskiva (för att följas av ett regelrätt studioalbum senare i år, i oktober) är New Tide Orquesta, skivan heter “Live In Rio” (Hoob) och antyder vad det handlar om – en timmes konsert i Rio de Janeiro 2014, oklippt, rakt av, påstås det, och så låter det. Även här fortsätter deras nyklassiska musik som för länge sedan släppte banden med tangon men inte med en dansant minimalism i Nymans och The Lost Jockeys efterföljd. Efter tjugo år är det inte lönt att summera, bara räta ut vinklarna, bara fortsätta, ta med det musikaliska bagage som behövs, se fram emot den fortsatta resan, helt enkelt bortse från jubileumsåret, njuta av falkenbergaren Per Störbys kompositioner (och missa inte hans filmmusik till Min lilla syster). Liveskivan baseras på ensemblens två senaste studioalbum, men lika mycket på de stämningar som fanns i stunden, publikens glädje och andäktighet. Live är live, men det här är defintivt något extra, en av vårens absoluta höjdpunkter i lyssnarläget.

Magni Animi Viris “Heroes Temporis” (egen utgivning) är en gammal imageskiva. Den kom ut redan 2006, Giancarlo Trotta och Luca Contegiacomo låg bakom denna rockopera som duon såg som ett möte mellan den tyngre, metalliska hårdrocken och den klassiska musiken, med en hel symfoniorkester, en bulgariskt sådan, som backade upp. Nu har den utgetts på nytt, som en version med engelsk text, Russell Allen och Amanda Somerville står för den nya sången. Temaalbum, alltså, ganska högstämt tema, dessutom, om människans väg mot kunskap och insikten att verkligheten egentligen bara är en illusion – jepp, litet Matrix över den tanken, visst, men musiken bär iväg med oss på en resa där tämligen igenkännbar italiensk prog blandas med härligt jumbomusikaliska överdrifter. Jeff Wayne it ain’t, men det är svårt att inte gilla något som är så ambitiöst och stundtals riktigt bedårande vackert.

Hawkwinds “The Machine Stops”5013929168831__65901.1456766699.1280.1280 (Cherry Red Records) är också ett temaalbum, men här har detta tydligen odödliga band baserat skivan på E. M. Forsters sf-novell med samma namn. Novellen var genreatypisk eftersom den var brittisk, publicerades första gången i The Oxford and Cambridge Review och fick god kritik, även när den återfanns i Forsters novellsamling 1928, att jämföra med den amerikanska vilda västern-sf:en som blev genredominerande. Det är en renodlad dystopi som återfinns i några av sf-genrens paradantologier över sina klassiker, men även i mondäna sådana, den utspelar sig efter den stora katastrofen när mänskligheten tagit sin tillflykt under jorden och låter ett intrikat maskineri ta hand om sig, såväl fysiskt som själsligt, ett automatiserat och bekvämt liv – tills tekniken bryter samman. Kanske en pastoral motpol till teknikidealiserandet hos den unge Jules Verne, det var länge sedan jag läste den, men ett oväntat och gott underlag, eftersom den var tidig med sitt tema i sf-genren, till en oväntat spänstig Hawkwind-skiva (fast när jag tar fram volymen med Forsters samlade noveller ur hyllan skriver han själv tvärtom: ”The Machine Stops is a reaction to one of the earlier heavens of H. G. Wells”, dock utan att säga vilken av himlarna han menar). Nu är ju genren rymdrock och inte under-jorden-rock, men Hawkwind i dagens form (det har hänt mycket sedan 1969!) låter nästan omöjligt kontemporära jämfört med genrens unga kopister som ställer ut och upp förstärkarna och börjar gitarrmangla med elektroniska inslag för att ange stämning. Förvånad? Ja, väntade mig inte att skivan skulle vara så intressant som den visade sig vara, en av deras mer spännande på, säg, fyrtio år. Kanske dags för en andra andning, Hawkwind?

Sedan 1994 har jag haft ett passionerat förhållande till The Spacious Mind, den svävande, psykedeliska gruppen från norr (ok, Skellefteå, då, från början) och, från skiva till svårfunnen skiva, nått ett fantastiskt drogbefriat tillstånd i deras musikaliska sällskap, ett tillstånd att gå in och ur efter behov (och andra skivan, ”Organic Mind Solution”, var det där första besöket, men ett besök som minnesmässigt hela tiden utvidgats och ett av de senaste återbesöken hos den cd:n sitter klart förankrad i mitt sinne, en vårlördag någonstans i skogen utanför Hässleholm, bilens högtalare fylldes av obändig gitarr och utanför blev det gröna allt grönare medan grabbhalvan vid varje stopp letade skatter, geocachade, inte minst i ett övergivet hus där vi båda undrade hur livet levats när det levats och varför ingen nu ville minnas det, trots att de till naturen återvändande utrymmena var späckade av minnesvärda bilder, blad, saker – så påverkar deras musik) och senaste tådoppandet var i ”Greazy Green and Stoney Lonesomes Vol. 1” som Tobias’ stillsamt magnifika skivbolag Kommun2 utgav 2014.

Jens Unosson grundade bandet och på hans skivförsäljningssida Beautiful Lies You Could Live In kan du inte bara köpa skivor du inte hört talas om, du kan också njuta av hans musikaliska livsresa, klicka på länken ”Heaven Was In Our Minds”. Nu har genomtrevlige Jens släppt en fantastisk psykedelisk lp som för mig nästan sammanfattar allt det begripliga och obegripliga jag stöter på i hans livsresa, tillsammans med The Spacious Minds gitarrist Niklas Wiklund kallar han sig PSP och skivan heter “Cowboy Cathedral” (Revolution Coast Records).  

Det här är både uråldrigt (säkert inspelat på loftet på Jens välslitna gård bland får och höns långt från ära, redlighet och asfalterade väg) och på sitt märkliga sätt hypermodernt, eftersom det är drånande, skabbigt, krautblues, landsbygdsskellefticana från Lövånger (bara det namnet, att träden varje vår verkar tveka att inleda cykeln igen, eftersom det ändå, varje dag, varje timme, bara är en kort, kort stund tills hösten gör vårens spirande meningslöst i ett kosmiskt perspektiv) – och helt underbart, om jag får säga vad jag tycker. Genialiskt. Så kan det sammanfattas. 300 ex på vinyl. Du får nog skynda dig, den här vill du inte vara utan.

imageVill du lyssna på svensk samtida jazz och inte vill ge dig in i den där genrebångstyriga där Kullhammar och Kajfeš, Tonbruket och skivbolaget Havtorn rör sig över gränserna, kan jazzkattvinnaren och saxofonisten Linus Lindbloms nya (och tredje) skiva “Sanctuary” (Hoob) nog falla på läppen. Meriterad jazzkvartett tillsammans för första gången (Carl Bagge, piano, Pär-Ola Landin, bas, och Konrad Agnas, trummor) och så här låter den jazziga vardagen idag, klart förankrad i min favorit-hittepå-genre ”svensk instrumentalmusik”, svängarna tas inte ut så gruset sprutar, snarare en eftertänksamhet, välgörande och rökbefriad, lätt som ett rödvin från Simrishamn. Heder åt dem att den bara finns på cd. Inte vinyl. Inte strömmat. Inte förklenat. Inte sönderbombat. Inte komprimerat. Bara cd. Låter förjävla bra.

imageOm man tar den melodiska, inte-fjorton-minuters-stycken-delen av den progressiva musiken, kanske sentida Pink Floyd eller Manfred Mann’s Earth Band eller Barclay James Harvest eller Alan Parsons olika projekt över åren, och så blandar man ihop det här i en bunke med en elvisp satt på lågt varv, pytsar i litet tonartshöjningar, häller försiktigt i musikaliska krokar som sätter sig i öronvindlingarna vid förtäring och, vips, så har du Starlight Brigade, ett svenskt band med bred och erfaren besättning och tre skivor som du faktiskt inte glömmer i första taget, även om du skulle vilja det. (Men det vill du inte. Då hade du inte skaffat dem.)

Middle of the road eller mjukrock antyder andra lyssnare, men det här är dels för ambitiöst, dels för melodiskt påtvingande för att det ska gå att låta bli att fundera varför det passar, såväl under bilresan mot uppstigande sol som lyssnad på mellan en skiva med Telemann och min danska favorit från 2014, den fantastiska dubbel-lp:n ”Værk” med Navneløsden fantastiska dubbel-lp:n ”Værk” med Navneløs (som förresten är aktuella med ny lp just nu), i lugnt horisontalläge med en av Jack Vances barocka romaner.

Bildresultat för starlight brigade - into the light (2014)”Under The Velvet Sky” (Cadot Records) kom 2013, materialet skrivet av Anders Nilsson som får anses vara initiativtagare och bandledare (gitarr, klaviatur och sittandes i producentstolen) i deras skiftande besättningar, visar direkt var det melodiskt attraktiva musikskåpet ska stå. Drivande, men aldrig tungt, en debut som kanske bär sina influenser litet väl mycket på ytan och de egna benen darrar något, men redan på den snara uppföljaren senare samma år, ”Into The Light” (Cadot Records), känns det mer beprövat, mer eget, men ändå med en stor tydlighet i var inspirationen kommer från, nu dock utan att kalkerpapperet används nästan alls. ”Snyggt” är ett ord som kommer för mig, ”medryckande” ett annat, och om det är rätt gjort, som här, är det lätt att slå följe.

Tredje albumet kom nyss, ”Destination Eternity” (Cadot Records) och här känns Anders’ formel med ens, kanske inte fullbordad, men på väg åt det hållet. Nu sitter stämsången som en smäck, produktionen är ”krispig” och en vuxen version av Moon Safari skulle nog kunna låta så här. Nu börjar jag också känna av det andra hört, influenserna är inte bara Pink Floyd-tunga, nu är det också Lennon-McCartneys gamla band The Beatles som delvis rinner i Anders’ ådror (och dagarna efter att jag lyssnat igenom de tre skivorna igen, såg jag The Flamin’ Groovies och Cyril Jordan sade, bland annat, i mellansnacket mellan låtarna med Iggy Pop-volym att ”Den här låten skrev vi till The Beatles. De ville inte ha den. De sade att de hade lagt av fem år tidigare, men det tyckte inte vi spelade någon roll”). De som idag förgäves trånar efter sådant som inte längre finns på scen och därför går och tittar på Brit Floyd eller P-Floyd, skaffa Starlight Brigades tre plattor, det är en mer framåtsyftande och mindre navelskådande lösning. Det är så man kommer vidare, ser nya horisonter, med bekanta konturer men nya upptäckter, nytt innehåll.

Bildresultat för Xeno & Oaklander ”TopiaryXeno & Oaklanders ”Topiary” (Ghostly International) ger en hint om att vi absolut inte är i samtiden, i stället har vi lånat H. G. Wells’ tidsmaskin, morlockerna är oss fjärran, i stället är det bakåt vi färdats, till en syntpop som kunde utgetts på 4AD. Drömsk syntpop, någon? Och inte är duon från Brooklyn några duvungar heller, det här är deras femte fullängdare. Oavsett de djup som bifogat pressmaterial vill pracka på duon och/eller skivan, är det här lättviktigt och lättintagligt, vilket inte gör det på något sätt dåligt, bara kärleksfull retro minnande om 1982 och inte något som är lätt att känna igen i samtiden. Som sagt, Mute möter 4AD. Samtidigt ska sägas, vem blir förvånad, när de flesta stonerband låter som om sjuttiotalet var här igen – som Bad Acid gör på “Revelations Of The Third Eye” (Transubstans/Ozium)? Inga studiorävar från Brooklyn, utan debutanter från Nyköping, men det här är tungt, psyksvävande med sandpåsar som håller dem på marken, frånvaron av minnesvärda melodier kompenseras av gitarrkonsekvens och ett visst mangel, inte minst när det blir smått bluesigt. Det här ju en subgenre man inte förväntar sig något nytt i (Yuri Gagarin ett lysande undantag på senare år), men trekvart som är tillräckligt intressanta i väntan på Snowy Dunes’ kommande dubbel-lp.

Crystal Palaces “Dawn Of Eternity” (Gentle Art Of Music) fick mig att tänka på andra skivor som kommit från Berlin de senaste månaderna, att det finns en partiell samhörighet, mest skapad av Frank Köhlers tangenter i kvartetten. Det här är inte technofarbröder som svävar iväg i något som kunde skapats i någon elektronmusikstudio i Paris eller Stockholm, det här är rätt ruskigt välproducerad progressiv rock av både ett imponerande klassiskt slag och en lika imponerande genomförd genreframskrivning. Det finns ett tungt anslag här, men också en förtjusande melodirikedom, där det väl inte förrän mot slutet andas referenser (som kanske Pink Floyd från senare år innan albumet tonat ut). Egensinnigt, oerhört nyskapande eller genrens räddning pratar vi inte om, däremot en album påminnande om den där favoritfilten en kall vintersöndag, men den där söndagen när filten var nytvättad och fylld av nya, fräscha dofter, men ändå med välbekant textur och bärande på minnen av många stunder av glädje, förväntan eller sorg. Bandet har bytt musikanter under åren, de startade 1991 och nu är man framme vid skiva nummer nio, ett i sitt slag imponerande stycke cd. Man behöver inte nämna att Yogi Lang producerat, men för vissa blir det förklarande; att Markus Reuter är en av de namnkunniga gästerna gör kanske att det inte bara är Köhlers elektroniska kunskaper som regerar på albumet, men det här är bra, för de genretypiska riktigt bra, till och med. Slottsskogen-material.

Framöver tänkte jag gå bakåt i tiden och påminna om något jag skrivit om då och som definitivt håller nu. Den här gången är det svenska bandet Postures’ debutskiva, underbar prog, välspelad och uppfinningsrik, där de avslutande tretton minuternas ”Quakes” står ut som ett av de mer intressanta styckena från senare år.

- Jan-Erik Zandersson, jan-erik.zandersson@telia.com

Inga kommentarer: