Vi ska inte förlora någon tid (som om det nu ens var fysiskt möjligt) – eftersom det kommit intressant progressiv musik från när och fjärran, får jag väl börja med att skriva om sådant som kanske inte är så genremässigt uttalat progressivt utan bara är progressivt, rent musikaliskt. Ja, du fattar. Och allra först påminna om att IB Expo i Halmstad går av stapeln i rappet, den 28 november är det dags för tre timmars himlastormande och avgrundsblickande konsert med Isildurs bane och deras kompisar, både gamla och nya för året. En av årets höjdpunkter i konstmusiken, utan minsta tvekan.
Blickar vi en bit in på det nya året, närmare bestämt den 23 april, står Three Friends på en scen i Göteborg och spelar Gentle Giant-låtar som ingen annan kan. Biljett ska du köpa redan nu, det har jag gjort, snart är de nog slut. Och glöm nu inte att Progressive Circus är den 9 april på Slagthuset i Malmö, nu med en del 2 (!) den 24 april på Kulturbolaget i Malmö. Sedan får vi väl hoppas både på en Psykjunta i Alvesta i juni och en Slottsskogen Goes Progressive i Göteborg i augusti?
När band och artister ska hylla andra band och artister önskar jag allt som oftast att de höll klaffen och lät bli att spela, just som en hyllning till det band eller den artist man vill hylla. Men det finns undantag. Den 16 maj i år hyllade Lars Bröndum, Magnus Alexanderson och Jonas Broberg nyligen bortgångne giganten Edgar Froese med ett tudelat, nyskrivet stycke på Fylkingen i Stockholm. Det spelades tacksamt nog in och går att köpa på Bandcamp och det tillhör de där undantagen, där sättet, genomförandet och resultatet visar både känslor och kärlek till den som oss fattas.
Så.
I främsta ledet när det handlar om föregivet rak techno är Tyler Friedmans dubbel-lp ”CCC: BB: BBB: JJ” (Kontra-musik) och det är verkligen något föregivet, för det här är konstfärdigt skapat, det är detaljerat och uthålligt, i ett minimalistiskt technouniversum där planeternas baksidor uppvisar oväntade och egensinniga saker. Det är det enkla som är det svåra, Friedmans sätt att sätta samman ljud och rytmer suger in lyssnaren i detta avskalade, detta ytspännande musikaliska vakuum som verkligen är höstens dansbara elektronik för mig. Techno, men ändå med experimentlusta, inte bara four on the floor, Tyler liksom lurar oss in i något annat från det raka. Om några veckor kommer en uppföljande ep (vilken verkligen tänjer på begreppet, med två mer än tjugo minuter långa stycken, ett på varje sida av vinylen) som jag hoppas få tillfälle att återkomma till – men på samma tema, samma planetbaksidor, fast längre exkursioner, mot mörkret, mot djupen, mot de tomma salar rymdisarna övergivet men lämnat sina musikaliska ekon i – här får han ännu mer utrymme för sina goda musiktankar.
Brigadens ”Om Jesus, Lill, Alberto och våra föräldrar” (Havtorn) måste ses som en fortsättning på fjolårets verkliga sleeper i den svenska proggenren, ”Om Alberto och några andra gubbar”, det är fortfarande dynamisk instrumentalmusik i en politisk, arbetarklassig prog med både ett och två ”g”. Om förra skivan skrev jag saker som omfamnar även denna nya: ”Rätt in i vår favoritgenre, som en blandning av artrock och postrock, stiger Brigaden med ’Om Alberto och några andra gubbar’ och det här är en skiva som gör mig rätt lyrisk, den angör den progressiva musik med två ”g” som vi varit så fantastiskt bra på att skapa i det här landet, den där solidaritetstunga proggen som påminner om att vi inte är öar, påminner om dem som inte har det lika bra som lyssnaren, som har ett patos som är på riktigt och inte är ett kameralt sådant. Det blir ett möte i det musikland vi lärt oss uppskatta där gammal Kebnekaise tar armkrok med någon ung, skäggig musiker i rutig skjorta och gör genreöverskridande instrumentalmusik som bara påminner om att dåtiden inte ligger så väldigt långt från nutiden, det är bara patronerna och godsherrarna som bytt namn, utseende och metodik, men lusten till egen vinning är kvar. Det här är postrockens arbetarversion, dess motsvarighet till, eftersom båda kommer från och gjutna i ett annat Malmö, Bäddat för trubbel – det behöver man faktiskt inte döpa en låt till ’Palme’ för att vi ska förstå. (…) Brigadens skiva rekommenderas varmt, både som njutningsmedel och ett påkallat samvete.” Nya låtar, nya låttitlar, men mina slutsatser är fortfarande sanna när jag lyssnat på skiva nummer två. Köp. Musik som praktisk solidaritet, den här gången mer berättande, mer medvetet filmisk (Anton Jansson, som skriver musiken, erkänner sig skyldig till Nino Rota-inspiration), men berättelserna hänger samman med debutskivans upplevda tema.
Teleskärms självbetitlade fullängdare (egen utgivning, tyvärr bara digital) är inte deras första nedslag i en utgivarverklighet, duon har åtminstone en kassett sedan tidigare på sitt samvete (”Atlanten” 2013, tio minuter på bolaget Ljudkassett, då vi trodde det skulle vara en tydligare koppling till George Orwells övervakningssystem i 1984 som på svenska fick namnet ”teleskärm” – på youtube finns också ännu äldre musik, från 2010), men nu är det ingen kvartett längre, men de har ett tydligare musikaliskt erbjudande. Eftersom jag i veckan lyssnat på några av de tidiga skivorna från bolaget Dödsdans (och efteråt insåg att jag inte skulle kunna skilja de här olika syntpopakterna från varandra om så någon tvingade mig…) blir min första tanke att det här är syntpop från sent sextiotal/tidigt sjuttiotal – om syntpopen hade varit uppfunnen då. Det är inte samma stompiga poppigheter som Pages ”En dansande man”, snarare en mogen form av musik som kunde varit född då, med trum- och/eller baskomp, med slingor som inte är post-1981 direkt. Trevligt och långt mognare än kamrater i genren.
En parentes: Teleskärms debutskiva finns alltså bara digitalt, även om jag gissar att en vinylutgåva finns på önskelistan från Eskilstuna-pojkarna. Ibland tycker jag synd om dem som lyssnar på musik digitalt, som har sin musik sparad digitalt. Varför? Jo, vi som lyssnar på cd och vinyl har ganska statiska förhållanden när vi väl valt skivspelare, cd-spelare, förstärkare, högtalare, kablar och ställt in ljudet efter de akustiska förhållandena som råder i rummet. Den som spelar musik digitalt måste däremot regelbundet defragmentera diskarna där musiken är sparad (helst efter varje uppspelning) för att bibehålla ljudkvaliteten. Helst ska man också ha musiken på en SSD och aldrig spela upp den direkt från disken utan buffrad. Dessutom låter olika datorer och diskar olika, så det gäller att hitta rätt hårdvara för att inte förlora kvalitet (plattor och mobiltelefoner göre sig inte alls besvär här). Den som trodde den enda utmaningen med digital musik var att hitta backup-utrymme har alltså rätt mycket annat att tänka på.
Låt oss gå in i den magiska musikvärld som är inspirerad av allehanda b-filmsmusik från framför allt åttiotalet. Det må vara spanska skräckfilmer eller italienska mjukporrisar eller sådant som Videogram a.k.a. Magnus Sellergren helt enkelt kallar för ”cannibal freakouts”. Sin andra fullängdare (debuten kom i fjol) har han döpt till ”Pre-Cert” (Cineploit) efter de filmer som gavs ut före den brittiska videocensuren skapades 1984 (lämpligt år, det där, för den sortens förhandsbedömningar), vilket i många fall var rätt (rätt!) blodiga saker på vhs. Här blir det en kavalkad av ljud, musik, stämningar från en annan tid då offren hade puffiga frisyrer, klädde sig i cerise och vars vadderade axlar borde försvårat arbetet med den mordiskt huggande kniven. Jag vet inte om det är rätt att kalla det här för ”kärleksfullt”, men det här är en märkligt attraktiv genre. Filmerna känns idag som oerhört fåniga, tycker jag, men musiken har i sin kitschighet stått sig. Noteras ska också att Magnus ägnar en nästan kvartslång svit till en hyllning åt John Carpenters re-make av skräckisen ”The Thing” i form av ”Man Is The Warmest Place To Hide”.
Skivbolaget Cineploit släpper också trenne vinyler i december som jag fått förhands på, på cdr. Men de är något att se fram emot/hänga i julgranen. Det är Thelemas 180 g mini-lp ”Beyond The Truth” som är en hyllning till Sydney Lumets film Network, Videograms 10”-ep ”Camp Blood” som hyllar Fredagen den 13-filmerna samt Zoltans 10”-mini-lp (150 g) där han på a-sidan tolkar litet av musiken ur filmen Phantasm och på b-sidan gör han sammaledes på Polanskis rulle Dance Of The Vampires.
Om namnet Chris Walla känns igen är det troligen för hans karriär i bandet Death Cab For Cutie, nu är han på tapeten igen med sin andra soloskiva, ”Tape Loops” (Trans-). Likt kassettbandsgenerationen har han anammat bruset som en del av ljudbilden, att hans analoga fipplande med sparsmakade ljud får en lo-fi-dimma ur vilket ett, låt säga, vackert trevande musikmässigt inte stiger fram, utan är som ambient ur en ventilationstrumma. Tillvägagångssättet är både intressant och yta, att han spelat in synt- eller pianomusik analogt, sedan suttit som en sentida Stockhausen med skalpell och redigeringsbord och skurit, klippt och klistrat ihop. Som om Tim Hecker skulle få för sig att ändra sitt tillvägagångssätt eller Brian Eno utge sig för att vara någon annan. Två år efter det att han lämnade Death Cab For Cutie står han på egna ben i en långt stillsammare ljudvärld än den bandet bjöd på, en ljudvärld spännande om fyrtio minuter som du nog ska uppleva via en lp och inte en cd där det analoga med nödtvång ånyo blivit digitalt.
Norrmannen Captain Credibles ep “Dead Cats” (Metronomicon Audio) är inte som andra ep. Den är den första av tre tänkta ep som han utger som – ett kretskort. Till kortet får du fem nedladdningsbara låtar, stick in hörlurskontakten på kortet och den tredje blir improviserad live av kortet. Jag säger då det. Den gode kaptenen är känd i Oslo för sina smått flippade konserter med hemmabyggda elektroniska instrument, där han spelar musik som ligger någonstans mellan punk och Nintendo. Men jag erkänner villigt, det här är både kul och bra, ep:ns musik är mer 8-bitssyntpop, skuttande och lättsinnig, tilltaget med kretskortet gör att jag inte glömmer det här i första taget. 100 ex gjorda, så skynda.
Och några snabba tips: som Anna Kareninas ”Brain Ghosts And Goosebumps” (Havtorn) som bjuder på Anna-Karin Westerlunds smått teatraliska betraktelser i jazzdräkt; Parti & Minuts ”Dålig sikt och regn” (El Dingo) som med sättningen trummor, tuba och trumpet (!) lånat skivtitel från ett av de många suggestiva citat mitt favoritprogram på radion, Sjörapporten, genererar, medan musiken är frijazz för knoddar som inte blivit tio än, låter det som, riktigt lustfyllt och kul.
