torsdag 22 oktober 2015

Zandersson oktober 2 - 15

De senaste veckorna har bjudit på många stora konsertupplevelser: gamla hjältar som Steve Hackett i Malmö, King Crimson i Utrecht, Stick Men i Malmö och Magma i Helsingborg, men också nyare bekantskaper som Laia i Röstånga och Cassius Lambert i Malmö. Att få se King Crimson var en ynnest, de som i sin senaste inkarnation är ett sjumannaband som bara har fokus på musiken; ingen backdrop, inga videoskärmar, bara sju vita spotar och så en mix av musik från begynnelsen till våra dagar – visst bytte spotarna färg till röd mot slutet av ett av styckena (gissa vilket!), men det var det enda avsteget, klädsamt subtilt. Magma i Helsingborg, förvisso en gitarr kort, men med fyra stycken på två timmar (med utmärkt inledning av uppsluppna Mats & Morgan) som bitvis skapade en translik stämning, för några ett oväntat tillfälle att headbanga, en mer än minnesvärd konsert. Och så en ung komponist och musiker, Pelle Cassius Lambert Lindsjö, vars releasefest för debutfullängdaren ”Quote” (givetvis omskriven här tidigare i år) visade fram den bästa postfunkjazzrocken, med en ungdomlig spelskicklighet i bandet som pekade mot en ny generation som kunnat ha sitt avstamp såväl i King Crimson, Miles Davis eller i det favoriten Samuel Hällkvist ägnar sig åt.

image

Vad har vi att se fram emot? Förutom IB Expo i Halmstad i oktober och Mika Vainio-konsert i Malmö, givetvis Flowers Must Dies nya fullängdare och säkert en massa andra skivor i eller i alla fall nära vår favoritgenre. Men de finns inte än. De här finns:

Skivorna, alltså, men det blir ändå en inledande anmärkning baserad på en kommande progfestival. När Progressive Circus går av stapeln för tredje gången, i april nästa år, är spelplatsen flyttad till Slagthuset i Malmö och den internationella headlinern (sic) är IQ. Om IQ hade kommit från Holland och i begynnelsen varit mer neoprog:ande och Genesis-vid-tiden-för-”Foxtrot”-influerade hade de varit farligt nära

image Navigators ”Phantom Ships” (egen utgivning) som precis är släppt. Det är det fina/svåra med den proghistoriska genealogin, att hitta influenserna utan att förringa det som nu föreligger, bara ha det som kompass, om uttrycket ursäktas när bandet valt det namn de valt. Navigator kommer från USA, har släppt två plattor 2002 och 2006, ”reEvolution” ett och två, nu är det dags igen för snällprog, melodiös, med exemplariska gitarrslingor och -solon liksom klavermattor av betagande slag. Attraktivt, genrerotat och med ett rockigt bett här och var; det viktigaste finns här: de har något att berätta. Dessutom är de, med ålderns rätt, skickliga musiker. Prog utan tveksamheter.

imageFrån USA (Orange County, Kalifornien – Philip K. Dick-land) kommer också nästa band och skiva: Gekko Projekts ”Reya Of Titan” (Melodic Revolution). Nu är det förvisso fjärran Dicks science fiction som alltid ställde frågan ”vad är verkligt, vad är verkligheten?” men det är ändock sf, en temaskiva om gruvdriften i asteroidbältet i allmänhet och gruvarbetaren Reya i synnerhet. Och, ja, det här är givetvis bandets andra skiva (den första kom 2012, bandet startade två år tidigare), en kvartett erfarna farbröder som verkar haft roligt när de gjort albumet, där det är mycket från progens sjuttiotals jazzdoftande gitarrspel (t.ex. Hackett) som håller linjen tillsammans med rejäla, oftast, sjok av klaver som både är sjuttiotalstunga eller neoprogaktiga, men avvikelser musikaliskt förekommer hyfsat flitigt, inlånad/tillskottssångerskan JoJo Razor har en väldigt passande pipa i den här omgivningen. Ett mångfacetterat, välgjort symfonirockalbum, kan det passa? En klar rekommendation.

Launch086_JO TL_HORSEDANCE_SLEEVE_(small) Josefin Öhrn + The Liberation fångade mig inte på ep-och-video-stadiet, där tyckte jag att det förvisso lät bra, men inte något att yvas över. Ske så fjolårets Psykjunta i Alvesta där det framträdde något helt annat på en liten scen i Tyrolen, dr Jekyll från de stockholmskt tråkiga musikvideorna förbyttes med en progprinsessas förklädnad till mr Hyde som pumpade både krautig psykedelika och rammande rock. Så låter också debutskivan ”Horse Dance” (Rocket) som kommer att spelas mycket i vinter, inte bara på radion. Spänstig som en yster mjölkbonde om våren är den, bandet är precis så snortajt som det var live, flummet precis så löst i konturerna som det ska vara. En sleeper för vissa, skulle jag tro, given för andra. Bra så.

image Soldiers Of Fortunes “Early Risers” (Mexican Summer) är också en klar hit i mina öron. Med rätta kan man kalla Soldiers of Fortune en “supergrupp”, medlemmarna kommer från Interpol, Spiritualized, Zwan och Endless Boogie och på skivan gästar bl.a. Stephen Malkmus. Gitarrmangel, gitarrmangel, gitarrmangel och sång i de högre registren.

imageDet kan också nämnas att en annan ”supergruppen”, Flying Colors (Steve Morse, Mike Portnoy, Neal Morse, Dave LaRue och Casey McPherson), inte bara gjort en studioskiva, en liveskiva från sin första turné och en ny, andra studioskiva, nu har också en dokumentation från deras andra turné (hösten 2014) kommit, ”Second Flight: Live At The Z7” (Music Theories) från Pratteln i Schweiz. Duktiga musiker, förvisso, men det musikaliska innehållet påminner mer om Neal Morses religiösa skivor än om fingerfärdig prog. Samtidigt ett plus i kanten för en rätt säreget efterhängsen livekänsla som modern teknik tryckt in i och som min stereo fullkomligt kramar ur cd-skivorna. När Three Friends kommer till Höganäs nästa år hoppas jag samma inspelningsteknik används!

Television Pickup: “We Take The Bikes And Head Home”/“Music For Runners” (Boogiepost). Så är det. Ett dubbelalbum med dels en återutgiven favorit från 2013 och en skiva med helt ny Katrine Amsler-musik. Nya skivan början litet skevt och försiktigt med ”El Padrino”, en stämning som helt ersätts av syntpopwesternsoundtrack-kraft i ”Tokini Minoru” och ”Omaha” blandar ettans och tvåans intryck för att helt gå styr-men-inte-över i ett elektroakustiskt sammelsurium. Även i ”Eagle Mountain” är det kraften som ligger och lurar, briserar när det elektroniska tassandet förgår i en musikeruption. Det här blandandet ger ett oavbrutet lyssnarintresse rakt igenom den nya delen av dubbelalbumet, melodikänslan som för varje IB Expo varit ett kännetecken för Katrine finns här, ”Shanghai Bobby” är ett kalasnummer i den genren. På skivan medverkar, förutom Katrine och gubben hennes, Samuel Hällkvist, också Stephan Sieben, gitarr, Johannes Burström, bas, och Knut Finsrud, trummor. Ett ljus i höstmörkret. Sätt på näst sista spåret, ”Wolf Power” vid en nattlig biltur längs Norra Grängesbergsgatan i Malmö så förstår du allt.

imageNorge lånar sig också till att ta plats med en skiva som kunde utkommit på Warp eller Kompakt, Marvel Machines ”Silver Sun, Ember Sky” (Gigafon) där vi i lp-längd får varierad elektronisk musik kombinerad med ekotyngd gitarr, kantelelik gitarr, rymiskt elektronik, drånande elektronik – och så fortsätter det, improviserat till del av trion Henning Carlsen, Petter Vågan och Rune Nergaard, annat säkert förutbestämt. Oupphörligen spännande, som en instrumental och mer städad version av Death & Vanilla, kanske, utan de vindlande bergsvägarna och sextiotalskoloreringen?

imageDet blir två exempel på hur folkmusik och modernare tolkare kan mötas utan att det blir buskspel eller hembygdsgård. Det första exemplet är världens främste munspelare, Filip Jers, och hans kvartetts “Filip Jers Quartet Plays Swedish Folk” (Schmalensee). Ordet det handlar om är ”virtuositet”, men utan att det blir stämplande eller överslätande, tvärtom är det just som virtuos Filip går förbi sina munspel och är speleman – och en speleman passar ju bra som utforskare av folkmusik och det i ett gränsland mellan folkmusik och jazz med stabilt komp (trummor, gitarr, bas). Att Merit och Jan gått före (och långtifrån varit de enda – inte länge sedan jag skrev om Agusa (och tidigare Kama Loka), Stockholm Chamber Jazz eller Ikiz’ “Zoetic Sessions”) – Filip har lånat två låtar som Jan använde – är idag höljt i de skimrande legendernas land, nu är det här uppdaterat, naturligt, man behövde inte heta Jan Lundgren eller, för den delen, Bengt Hallberg, för att kliva runt i snåren bland inspirerade fioler och dragspel. Det här är svängigt, ibland rent bluesigt, och hela tiden en traderad sommarsolskensmusik som får tiden att gå snabbare mot nästa sommarsolstånd. Som sagts tidigare: allt gott kommer från Höör.

imageDet andra exemplet är firandet av den gamla skivan ”Äventyr i jazz och folkmusik”, den lp som den ruskigt tunga jazzkvartetten Johansson, Wallin, Riedel och Hallberg spelade in 1965, ett beställningsjobb från Sveriges radio som ville se hur dåtidens främsta jazzgossar tog sig an svensk folkmusik. Femtioårsfirandet blev ett uppdrag åt konstellationen Oddjob (Goran Kajfeš, trumpet, Peter Forss, bas, Per ”Ruskträsk” Johansson, altsax, Daniel Karlsson, piano, och Janne Robertson, trummor) som tillhör mina favoriter bland dem som blandar och ger, oavsett om de ger sig på musik till Clint Eastwood-filmer, jazzmusik för barn eller bara (!) gör helt egna experiment till förvillelse lik en arkestra. Musikverket stod för beställningen den här gången, Oddjob gav sig ner Svenskt visarkiv och fastnade för Caprice-skivan ”Lockrop & vallåtar” som inspirationskälla, vilken blev underlag för projektets tänkta höjdpunkt, en konsert. Men givetvis blev det en skiva också, ”Folk” (Caprice), som jag vill kalla jazzgenrens mest intressanta skiva i höst, sju spår som spränger gränserna, det blir verkligen en arkestral tolkning av flyhänta musiker som vågar allt och får det mesta att både svänga och stångas. Superb skiva, helt superb.

imageMer renodlat men ändå uppdaterat i folkmusikgenren är duon I Underlandets andra album, ”Drömflygare” (Svalka). Deras debut ”Vindlande trädgårdar” kallade jag i Nya upplagan för ”ett egensinnigt inslag i denna genre, en blandning av folkmusik med traditionstyngda förtecken och samtida, renodlad konstmusik. (…) Mötet blir spännande (fiol och piano är det Anna Cochrane och Erik Dahl spelar) och spår av förra sekelskiftets salongsmusik och något som känns mer svenskt än nordiskt sätter sin prägel på detta som i de flesta delar är nyskriven musik, kanske ’folkkonstmusik’, men långt från folkmusikens höskullar och buskspel.” Jag kan inte göra annat än hålla med mig när det gäller den nya skivan också, musiken känns den här gången litet närmare, litet mer mystisk, men kännetecknen från debuten finns tack och lov kvar (all utveckling är inte av godo, som känt är). Jag tror jag får ta mig till Grand i Malmö den första november och se dem live. Vi ses där.

imageDet är alltid lika roligt att upptäcka något nytt, även om det är återkommande i min musikvärld, denna mix mellan det bekanta och uppskattade och det som är nytt och osvuret. Den göteborgska kammarkvartetten Laia såg jag på sensommaren och där kan vi tala om ett genomslag i mitt huvud, denna blandning av modern minimalistisk samtida musik med jazzfriform, oud och även något som kan kallas för en koral. Deras debutskiva kommer nu i november har det sagts mig, men sedan tidigare är Laias låtskrivare/kompositör Filip Bagewitz engagerad i mångahanda konstellationer – en av dem är Svarta stugan. Av denna konstellation startad 2012 har jag hört kassettrilogin “EP Trilogy” (egen utgivning 2012–2014). Den består av ”EP” (inspirerad av Twin Peaks och Blade Runner, skriver bandet), “A Mutation And A Madness” (inspirerad av H. P. Lovecraft) och ”Aspects Of Our Future Selves” (tillbaka till det filmiska från Twin Peaks och Blade Runner, men även Radiohead och Godspeed You! Black Emperor). Håller jag med bandet? Ja, i mångt och mycket, men det blir också ett musikaliskt intryck av ett kök före och efter festen, att perspektivet skiftar genom musiken (kanske för att jag lyssnade igenom ep-trilogin på cdr, sömlöst, utan att behöva vända/skifta kassetter), för det är både ett upphöjt lugn och ett tummel av episka proportioner i det lilla. Skaffa.

imageFör det renodlat elektroniska tar vi oss till Berlin som så mången gång förut, nu är det där boende irländaren Niall Mannion som släpper sin tredje fullängdare under namnet Mano Le Tough. Skivan heter “Trails” (Permanent Vacation) och det är än en gång house-musik för fullvuxna, med varierande inställningar på rytmboxarna och med en förkärlek för något som inte hela tiden kan vara dansant, med texter om hjärta/smärta i en klubbmiljö som både är förebådande och inbjudande. Det märks att även han begett sig från storstaden och, i det här fallet, till de vintriga skogarna i Schweiz. Nästan pop, som om Björk hade varit kille, haft en snygg skjorta och varit mindre pretentiös, men också ganska rak techno. Gillar.

imageMer från ljudlandskapsarkitekten par excellence, Janek Schaefer, som man kan tro ibland är omedvetet produktiv (och förvisso i grunden är utbildad till just arkitekt fast av mer traditionellt fysiskt slag), 30 album så här långt. De senaste paret skivor var tämligen olika, dels långsamt drånande, dels ett världsbildsåtergivande inspirerat av J. G. Ballard. Den allra som nyaste skivan heter ”World News” (Rev Laboratories), en mini-cd som även denna bjuder på en pausknapp i tiden, med de små rörelserna, med teknologin som utgångspunkt för ett budskap. Utgåvan ska innehålla konstverket ”Currents”, en sextonsidig tidning skapad av Bas Mandel från tidningsklipp maj 2013–maj 2014, men det följde inte med – bara en vältummad cdr-kopia av albumet dök upp.

image

Filmiskt på riktigt blir det med Dumbsaints ”Panorama, In Ten Pieces” (Bird’s Robe) som är både en skiva filmmusik och en film. Den sistnämnda har jag inte sett (än; den kommer senare i år), men ”Panorama, in ten pieces, is a suburban horror that tells the story of a residential street in darkness. Populated by a revolving ensemble of dysfunctional lovers, loners and shut-ins, the film peers in at the strange relationships and domestic rituals that go on behind the closed doors of one neighbourhood at night”. Just så låter musiken också, den kommer krypande och ger den där alienerade förortskänslan av att man inte vet vad som händer dit ljuset inte når, i lägenheter och trapphus, i villor och radhus.

image Thus Owls har förenklat skrivningen av bandnamnet på nya miniskivan ”Black Matter” (Secret City) som känns som en högst partiell tillbakagång till de två första skivornas (”Cardiac Malformations” från 2009 och ”Harbours” 2011) ljudvärld men med dominerande spår av den mer vardagliga från senaste fullängdaren där produktionen inte längre är så John Bauer-förtrollande. Kvar finns en sorts drömpop som inte är rent generisk men som balanserar farligt nära det som påminner om annat. Men jag förlorar inte hoppet, duons två första var smärre mästerverk.

image Och så det där med den klassiska musiken. Eller något åt det hållet. Exemplen den här gången kommer mangrant från Norge och spretar åt alla möjliga, spännande håll. Vi inleder med “… But…” med Ensemble Ernst under Thomas Rimul (Lawo), deras debut på det här skivbolaget (ensemblen startade redan 1996). De är samtida musikspecialister och det märks, även om de också har ett mått av avspändhet, närmast lekfullhet, i närmandet till skivans tre stycken. Kanske naturligt, eftersom de valt stycken som betyder mycket för musikanterna i orkestern. Arne Nordheims ”Tenebrae” är här transkriberad för viola och sinfonietta (solist Ellen Nisbeth), Ørjan Matres ”… but I must have said this before…” som också gett skivan sin titel, korta, kärnfulla saker med Sverre Riise som trombonsolist, samt Salvatore Sciarrinos ”… Da Un Divertimento”. Skiva nummer två är “Drones, Scales And Objects”, musik av Laurence Crane framförd av Cikada (Lawo) och är även denna ensembles första på etiketten i fråga, även om de sedan 1990 släppt fyra rosade album (särskilt minns jag ”Svorsk” med musik av bl.a. Åke Parmerud och Henrik Strindberg). Jag gillade att man på BBC en gång i tiden parade Cranes musik med Howard Skemptons för då är etiketteringen lättare, jag skulle kalla detta för en sorts vardagsminimalism, små musikaliska idéer som egentligen inte får utlopp, utan bara får vara där, som en vaxduk på köksbordet eller ett torkställ på diskbänken (ja, vi tillbringar mycket tid i köket just nu, ja). Fullständigt ospännande, men intressant på ett navelskådande sätt. Den tredje skivan innehåller musik av Lene Grenager: “The Operation”, titelstycket “Smilodon” samt en cellokonsert, spelar gör Arktiska filharmonins sinfonietta under Peter Szilvay (Aurora) och det här är något som inte passar allas öron, en blandning av intresse och något mer pretentiöst, men cellokonserten (cellon är Lenes eget instrument) är litet speciell, som om en dyngrak folkdansare skulle ackompanjeras. Mer självklar är den fjärde skivan, John Persens ”Electronic Works” (Aurora) som består av två eam-stycken från det åttiotal då vi inte trodde eam nästan fanns: “Notabene – The Title Is A Lie” (1982) och “Things Take Time” (1985). Men det är inte bara en påminnelse om, som pressreleasen antyder, att det fanns elektronisk experimentlusta post Nordheim, Kolberg och Fongaard. Han, Persen, studerade vid musikkonservatoriet och för Ligeti, men det här känns skapat utanför akademin men inte i närheten av dem som på åttiotalet höll på med elektronisk musik av mer kommersiellt och/eller berlinskoleslag eller den i akademin så populära ”computer music”. Men Persen var egensinnig, det första av de två verken var ursprungligen tre bandstycken som skulle spelas under sex timmar under vilken tid lyssnarna/åhörarna/besökarna kunde komma och gå, det blev dock bara framfört en enda gång, i Holland där Persen för tillfället bodde (men sedan tidigare utgivet på lp). Det andra stycket är mer något som kunde varit utgivet av Brian Eno, med mycket slagverksliknande ljud och trumpeter som ovillkorligen påminner om Jon Hassell eller Nils Petter Molvær, fjärdevärldsmusik från Norge – ett fynd, denna skiva. Persen dog i december förra året, hela livet igenom var han aktiv inom musiken, antingen som kompositör, debattör eller initiativtagare – manager för Oslo Sinfonietta (1995–2001) och direktör för Norsk Musikkinformasjon från 2001.

imageSom avslutande tips ett par ojämna men på det hela taget mer än ok spanska ep/minialbum: Our Next Movements “Polyhedral Trails” (Aloud Music) och IEPI:s “New WR” (Aloud Music). Båda rör sig i den där instrumentala/halvinstrumentala ”math rock”-genren som är så snarlik postrocken, men ofta litet skitigare, med de plockande gitarrerna övergående till råriffande i stället för ansvällande/avsvällande epik. Den första mestadels med lugnare partier, även (oj!) sång, den andra noisig, kraftfull och repetetiv (även repetetiv så till vida att låtarna låter snarlika).

imagePå samma skivbolag en kvartett från Barcelona som bjuder på något högeligen varierat, som både är indiefunderingar och något långt mer högljutt. Det är (lo:muêso):s “Hoidên Limother Petity Vefuckêr” som varierar mellan singellängd och sjuttonminuterspostpunk, här vet man definitivt inte vad som väntar runt hörnet, om det är hårdrocksmathrock eller något mer stillsamt, rentav ambient.

imageDen skiva jag egentligen uttryckte önskemål om att få höra var Exxasens’ “Back To Earth” (Aloud Music), deras femte inkluderande ett samlingsalbum, ett album ungefär vartannat år med spacerock av snällt men progressivt spänstigt slag, prog som sträcker på sig, kanske ska man kalla det här för spacepostrock för att få med deras himlariktade harmonier och också påtala det faktum att det faktiskt återfinns sång även här. Postrocken ynglar av sig och det här är en bit från Mogwai men görandes en mellanlandning mellan det uttrycket och något som bara låter som progrock, melodiöst och riffande. Intressant. (Och när vi nu är inne på ämnet ”postrock” måste det nämnas att Mogwais tjugoårstraversal ”Central Belters” (tre cd eller sex lp, Rock Action) är en bra lägesbeskrivning för tjugo år till; här både bekantingar från fullängdarna liksom mer obskyra spår som knappt sett dagsljus. Skaffa. Självklar.)

Och gillar du janglig pop med svåra influenser från sent psykedeliskt sextiotal skulle jag föreslå Other Houses’ ”Bad Reputation” (Aagoo) som är Morgan Enos från doombandet Hollow Sunshine på soloäventyr som enmansband. Paisleyskjortor på jakt efter tamburinmän, med en omslagstypografi minnande om Texas Instruments.

- Jan-Erik Zandersson, jan-erik.zandersson@telia.com

Inga kommentarer: