måndag 28 september 2015

Zandersson september - 15

image

Vad lyssnar du på? Själv lyssnar jag på Pascal Gutman Trio, Marbin, Tryo, The Mercury Tree, Ut Gret, Eccentric Orbit, Bruteus, The Falling Sky, Quantum Fantasy och Trev Wignall. Alla bootlegs/nedladdningar från årets Progday på Storybook Farm, Chapel Hill, North Carolina, en utomhusfestival för vår favoritgenre, startad 1995 och redan året därpå var det en tvådagarsfestival utan att för den skull byta namn. Och alla artister från festivalen har jag varken hunnit ladda ner eller lyssna till, men tack vare publikinspelningar hittar jag nya, spännande band, leds till deras hemsidor för att där kanske rent av hitta en skiva att köpa med gruppen/artisten. Jag hade önskat att fler svenska band använt möjligheten som t.ex. www.dimeadozen.org ger att marknadsföra sig genom fildelning, locka till sig intresserade progheads, på ett långt enklare sätt än att lägga upp filmer i det stora, svarta hål som heter Youtube.

Så en liten påminnelse: nu kan du köpa ”Variety of Live” (Boogiepost), Samuel Hällkvists senaste cd, som samtidigt är en av de mest intressanta som kommit i vår genre i år. Beger du dig till andra ställen på detta vi kallar internet, kan du beskåda andra favoriter, i det här fallet Hooffoot, live:

Deras lp finns nu även på Bandcamp, för de avfällingar som är digitala och inte tycker vinyl är ett alternativ (men välj åtminstone flac!). När du är inne på nätet kan du också göra ett besök på Jens Unossons hemsida, kanske för att köpa gamla, märkliga skivor, men jag vill framför allt peka på den del av sajten som ger bakgrund och skriver bandet The Spacious Minds historia.

imageNär det var Slottsskogen goes progressive bevistade jag i stället en musikfestival arrangerad av Himlajord kulturförening utanför Hörby där Deodato Siquir, Agusa och Ved underhöll. Unge Deodatos bands jazzrock blandade funk och fusion på ett remarkabelt sätt och Deodatos eget trummande var både rytmiskt och skevt (detta hatade ord!). Ved avslutade i mörkret vid ankdammen och det är musik man känner igen på håll numera, Agusas mycket-längre-än-tänkta-set var det bästa jag sett med dem hittills, sporrade som de var av en ivrigt dansande och brett leende publik som njöt av varje sekund av ett band de flesta säkert aldrig sett/hört tidigare. Folkmusikprogen fungerade på ett enastående sätt när det fick sådan kraft, ett hela tiden varierat mönstrande bakom batteriet av Tim Wallander, Tobias Pettersons tacksamt mullrande bas, Jonas Berges rytmiska orgel, Jenny Puertas passande tvärflöjt och så ovanpå allt Mikael Ödesjös aldrig stillastående gitarr som just denna kväll tog extra plats och förlängde, drog och vred på gitarrsolona. En magisk afton.

 

Jag hamnade också på Steve Hacketts gästlista vid konserten på KB i Malmö och det var på sitt sätt en uppenbarelse eftersom jag helt plötsligt hörde något annat som jag inte nåtts av när jag lyssnat på hans konserter från senare år på skiva. Det handlar om progens dna, om länken genom tiden, från dåförtiden för fyrtio år sedan till nutiden. Det handlar om att det inte blir coverversioner av fyrtio år gammal musik, det handlar om att det inte är trötta återgivningar av gamla favoriter, utan något friskt förmedlat genom en tidstunnel. Konserten var i två delar, först material från Hacketts solokarriär post-Genesis, sedan en halva med enbart gammal Genesis-musik. Jag erkänner villigt att mitt intresse under den första timman väcktes av stycken från ”Voyage Of The Acolyte” och inte av musik som ligger oss närmare i tiden – samtidigt stod jag och undrade vad det var som gjorde att det här var mycket bimageättre än väntat, vad var det som hände på scenen? Jag lämnade tryggheten i båset vid mixerbordet efter pausen och stod nästan längst fram. Även om Steves frisyr var intakt från sjuttiotalet så var faktiskt inte musiken det. Dels berodde det på Steve själv, dels på det ypperliga band han hade med sig (Roger King på keyboards, Gary O’Toole på trummor, Rob Townsend på blås och tingeltangel, Nad Sylvan på sång och Roine Stolt på kompgitarr och bas). Det är det där prog-dna:t som snurrar, som skiljer det äkta från kopisterna. Hackett skrev musiken, Hackett var där när den spelades in, Hackett var där när de spelade den live, han har musiken i sitt blod även om grabbarna runt honom inte heter Mike, Peter eller Tony idag. Därför är han en egen tidstunnel till och från mitten av sjuttiotalet och mitten av tvåtusentiotalet, han kan med finess och emfas vrida och vända på musiken så den både känns igen från dåförtiden och känns relevant och rent av progressiv även idag. Jag förstår att han bitvis är sammanbiten, bitvis skiner som en sol när han spelar, hur hans kompisar på scen mer än väl fyller tomrummen efter Mike eller Peter, hur en skicklig gitarrist som Roine Stolt kan, med bibehållen integritet, spela andrafiolen och både understryka och hjälpa, samtidigt som det ges utrymme för åtminstone ett eller två solon som sätter spår på estraden som vore de spelade med stämjärn. Det är inte nostalgi, det är en levande materia och definitivt inte prog för trygghetsnarkomaner – de får hålla till godo med The Watch eller motsvarande ordagrant återgivande konstellationer. Ja, Steve kan med upphovsmannens pondus krama musiken åt litet olika håll, något som dessutom bara är möjligt med det in i helvete rutinerade band han hade med sig. (Och när jag hörde publikinspelningen från Brighton där David Gilmour testade material inför sin kommande turné kände jag något liknande, förvisso ger hans solomaterial mig träningsvärk i käkarna av allt gäspande, men de gamla Pink Floyd-låtarna blir fortfarande spännande tredimensionella och versionen av ”Fat Old Sun” ger mig gåshud.)

imageDet finns mer att se fram emot, bortsett från en tur till Holland för att se King Crimson. 17 oktober har Cassius Lambert releasespelning på Moriskan i Malmö, oktober bjuder också både på Laraaji och Mika Vainio i samma stad. Och så Magma i Helsingborg, med Mats & Morgan som förband, med ny Morgan-skiva på gång.

Månadens inköpslista, så; spring åstad till närmaste skivbutik eller, i värsta fall, internetskivnasare och välj dessa:

imageThe Aaron Clift Experiment “Outer Light, Inner Darkness” (egen utgivning) är än en gång bandet-andra-skiva. Erkännas skall att jag inte hört debutskivan, eftersom det är ett band från Austin, Texas, och marknadsekonomins tanke om frihandel innebär att det kostar mer att få hit skivan än vad skivan i sig kostar. Men det spelar ingen roll, tror jag, för här är en genomtänkt och välspelad temaskiva om livets ytterligheter, på och av, natt och dag, ja, du fattar, där Aaron (som sjunger och spelar keyboard; uppställningen i övrigt ser ut som vilket punkband som helst: Eric Gutierrez, gitarr, Joe Resnick, trummor, och Devin North, bas) låter första halvan handla just om denna dualism, andra halvan handlar om hur dessa kan mötas och så ska vi, hela mänskligheten, i avslutande ”Bathed In Moonlight” ”omfamna vårt yttre ljus och vårt inre mörker” – ja, ambitiöst anlagt är det. Och så låter det också, men på ett bra sätt. Det är intrikat och spännande progressiv musik, oavsett de högtravande tematiska tankarna, modernt med tyngd och det skadar ju inte att Aaron har en riktigt bra pipa. Bra driv i trummor och bas, bra berättande i gitarr och tastatur, mer än lovligt intressant.

image Kinetic Element ”Travelog” (Melodic Revolution Records) är mer prog från USA, även detta album # 2 från gruppen och inte heller här har jag hört debuten (”Powered By Light” från 2009). Vad det är är god symfonirock med blickar kastade såväl mot jazz och ELP eller rent av sådant som en gång i tiden kallades för neoprog men som idag inte alls låter så neo alls. Svulstigt, melodiöst, tongivande klaviaturer och det låter som en kusin till något band Neal Morse fanns med i (som Spock’s Beard när de var som piggast eller sentida Transatlantic – skriver jag säkert bara för att jag lyssnade på en av deras liveboxar före den här cd:n). Eller strunta i de jämförelserna, jag faller ändå för de långa, varierade styckena som både ingjuter genreglädje och påminner om varför det här är en så spännande och gummibandstöjbar genre, där det nya må påminna om något vi tycker om men som också ger oss något nytt att tycka om.

imageMidas Falls nya “The Menagerie Inside” (Monotreme) är bekant, intrampad och nedsutten. Det uppskattas ibland, när ett vinnande koncept kan återanvändas utan att det känns gammalt, bara bekvämt och oemotståndligt. ”Postrock med sång” är väl den enkla beteckningen för den här talföra musiken med Elizabeth Heatons svävande röst som sammanför drömpop med Explosions In The Sky-instrumentala låtar. Meditativt, svart, men också grönskande och hoppfullt, en närmast scenisk betraktelse i musikens form, vackert så det förslår, en sorts genomgripande postrock som inte behöver vara så an- och avsvällande, mer som det låsta avslutningsspåret som avslutar Trans Ams ”The Surveillance”:s förstasida. Om du förstår.

100 % Chevaliers ep ”EP EE” (October Tone) är instrumentalt, postrock, gitarrer, bas, trummor. Svävande, halvintensivt, men tillräckligt intressant trots att det är tämligen linjärt, några idéer låter som de, melodiskt och gitarrknäppande, är snodda av en budgetsättning av Ved. Prova gärna.

imageEl Tubo Elasticos självbetitlade debut (egen utgivning) hamnar i ”psych/prog/postrock”-fållan hos internethandlarna och en enkel sammanfattning av skivan är att den låter som om Barclay James Harvest eller Camel spelade postrock, givetvis är det gitarristerna Daniel González och Vizen Rivas som ger denna vinkel på sådant som hör hemma hos Mogwai, det ger en egen karaktär, gifter nästan postrocken med en stillsam jazzfusion. Det är alltså mycket gitarrbaserad postrock här, men det märks också att de hållit på att spela ihop sedan slutet av nittiotalet, det är tämligen färdiga låtar som hade varit spännande att få höra live. De är från Spanien, närmare bestämt Jerez de la Frontera, och bandets medlemmar kan nog gå i varandras skor utan bekymmer, kvartetten har Carlos Cabrera på trummor, men basisten Alfonso Romero och gitarristerna hanterar alla tre syntar likväl som sina långhalsade instrument. Oerhört trevligt, litet King Crimson- eller Mars Volta-dramatik här och var, en mer berättande postrock, långt från det statiska eller bara svällande.

image Ökens debutskiva (Ozium) är smäktande stonerrock med progressiva förtecken. Gitarr, gitarr, bas, trummor, två av medlemmarna sjunger, från Örebro, unga killar. Lägesbeskrivningen klar, även om de själva sammanfattar det hela i ”krautprogbikermetal”, nog så träffande. Men det är smäktande. Eller i alla fall mer allvarligt menat, jammande, så det låter tämligen varierat från låt till låt, ibland doom, ibland rent rytmiskt, ibland, som inledande låten, psykedeliskt på det där sättet som inte tillåter en paisleyskjorta. Som om de inte kunde bestämma sig. Eller har bestämt sig för att inte fastna i en viss modus. En trevlig, överraskande, frisinnad debut.

imageBerger/Knutsson/Spering/Schultz är på nya skivan “Blue Blue” (Country & Eastern) alltså en kvartett i stället för, som tidigare, en trio. Bengt Berger, trummor, Jonas Knutsson, sax, och Christian Spering, bas, har hållit på i närmare tjugo år i just den här konstellationen, nu har Max Schultz’ gitarr och mandolin anslutit sig och det är, precis som titeln antyder, väldigt blått, bluesigt, i dessa tolv förstatagningar från två inspelningsdagar i utmärkta Atlantic-studion. En organiserad blånad där alla bidrar, kränger och vränger, men med ett bluesigt sound, rytmiskt återhållet är det inte, tvärtom kraftfullt, hela skivan igenom, spännande – och blått. Oväntat litet österland för att vara en bergersk konstellation.

imageUndergrünnens album ”Undergrunnen” (Jansen) är ett trioverk som spårar sig mot prog och jazzrock så det stänker om det, eller kanske mer experiementell jazz i bekanta norska vägrenar? Per Steinar Lie, Ørjan Haaland (Low Frequency In Stereo) och Pål Jackman (Wunderkammer) bjuder på en lp som kränger och spränger och hela tiden bibehåller mitt intresse på topp, oavsett om det blir poesiläsning eller de bara börjar jamma och når krautrockiga höjder. Gäster har de i studion och Anders Bjelland från bandet Electric Eye producerade, jag blir gång på gång imponerad av allt detta musikaliskt märkliga som försigår i Norge.

image

För det finns mer där. Bror Forsgrens Narcissus (Jansen) påminner om att Bror (alltså Marcus) också spelar i bl.a. Jaga Jazzist. Eller inte. Det här är hans solodebut och enklast kan vi göra det för oss om vi kallar det för ”storslagen pop”. För det sparas inte på krutet, det är de stora livsfrågorna som kläs i stora arrangemang, med känslorna vandrande med hoppsa-steg längs med ryggraden, den musikaliska novellistiken blir givetvis inte lämnat därhän med kompisar som Lars Horntveth eller Mathias Eick med på tåget. Ja, storslagen pop, solskensmusik, i en linje där såväl Abba och Weeping Willows befunnit sig, liksom Brian Eno när han var som gladast, antingen när han spelade in soloskivor parallellt med Roxy Music-skivorna eller när han och John Cale sysslade med ”Wrong Way Up”. Det finns dagar när solen skiner hela tiden. Tack, Bror.

imageRadio Citizen “The Night & The City” (Sonar Kollektiv) har förvisso lånat sin titel från Gerald Kershs nattsvarta roman som blev en noirklassiker 1950 med Richard Widmark (och en tafflig remake med Robert DeNiro 1992) men det finns inte många beröringspunkter med Niko Schabels skiva som i stället visar att han är en musikens allt-i-allo med ett ointresse för genrebeteckningar och med ett genuint intresse för det musikaliska innehållet. Content is king. Det ger en skiva som verkligen blandar och ger, som doppar tårna i jazz eller filmmusik, funk eller soul. Det skadar inte heller att Niko, enligt pressreleasen, är en multiinstrumentalist som kan spela på det mesta och här på sin tredje fullängdare blandar förinspelat, elektroniskt och ”riktiga” instrument om varandra. Om det fanns någon högre makt i musikvärlden, hade detta varit musik som ansetts kommersiell i stället för den bråte som nu är det. Och det är kanske där titeln kommer in, det här är nattlig stadsmusik, men inte av det mörka, grumliga ambient-från-övergivna-parkeringsplatser-slaget jag gillar, utan från de delar av staden där belysningen fungerar, där människor inte ännu är rädda och där risken att bli nedslagen och rånad inte överstiger en normalfördelningskurva.

imageRobert Logan “Flesh” (Slowfoot Records) är tredje fullängdaren efter utmärkta debuten “Cognessence” från 2007 och uppföljaren “Inscape” (2009), begåvad och genomtänkt och ruskigt välproducerad IDM som det bjöds på då. Så ock nu, med variationsrikedom som känns som ett facit till det tidiga 2000-talets elektroniska dansmusiks olika indelningar och undergrupper, på delfråga A säger vi ”Manchester” och på delfråga B ”Autechre” och på delfråga C ”garage” – och så kan det hålla på. Men det är, precis som tidigare, också ruskigt välproducerat, det är ljud som närmast kräver bot och bättring från högtalarna, kräver lösenord och lösensumma. Eftersom han både suttit i producentstolar och släppt ifrån sig en räcka ep:s är det inte tal om någon comeback sex år senare, snarare en given fortsättning. Gån och köp.

image Ultra El! har släppt en självbetitlad lp (Electricity). Välkommen in på ett besök i sextiotalets ems-studio. Eller på té hos The Aphex Twin. Eller en träff med Ralf & Florian på sta’n i Düsseldorf för att prata om deras idé att bygga en egen studio, ”Kling” eller ”Klang” skulle den kanske heta. Eller något helt annat beroende på om Delia Derbyshire skulle hälsa på. Det här är en tokig, rolig och alldeles, alldeles underbar elektronikvinyl, roligast i genren hittills i år. Ultra El! heter egentligen Oskar Moberg och har uppenbarligen samlat på sig de här ljuden under många år vid det här laget, det lugna övergår i något dansant som återgår till något lugnt, som en tysk förort efter kriget.

imageOmgångens klassiska tips är trion KMW (Ann-Sofi Klingberg, piano, Annette Mannheimer, violin, och Sara Wijk, cello) som bjuder på trenne armeniska pianotrior på en dB Productions-cd med samma namn. Tvärtemot vad skivbolagsdirektör Erik skriver i pressreleasen är det här inte exotiskt, i alla fall inte för öron trimmade av OK Star Orchestra eller Bengt Berger ovan. Till exempel. Välskrivet, inkännande och folkmusikaliskt inspirerat känns rättare. Arno Babajanian, Gayaneh Chebotarian och Tigran Mansurian är inte bekanta tonsättare för ens de mer hängivna klassiska lyssnarna, men missa inte det här tillfället att lyssna på sådant som du vanligen måste vända dig till ECM för att få höra.

imageAsamisimasa Plays The Music Of Øyvind Torvund” (Aurora) är ett fantastiskt möte mellan akademin och världen utanför och stor heder åt norska skivbolaget Aurora som än en gång vågar utge något som rimligen hör hemma på smal vinyl utgiven som trippelalbum på 45 varv av något kulturbidragsunderstött klassiskt skivbolag. Egentligen är det väl så att ensemblen asamisimasa spelar Torvunds (född 1976) universum mer än hans musik, för det handlar hela tiden om möten, fältinspelningar från skogen möter härmande instrument, vargyl möter instrument som åtminstone försöker bli varulvar, och favoriten, hur han gjort racerbilar, Oslos biltrafik och annat världsligt transkriberat till musik som vore det Zeitkratzer tonsättaren engagerat. Roligt, strålande och helt oundgängligt.

image

Norska Ingfrid Breie Nyhus spelar mestadels Olav Kiellands pianostycke ”Villarkorn” och nya verk av Erik Dæhlin som baseras på ”Draumkvedet” på skivan “Stille-stykkje” (Lab). Om vi börjar med det sista först är Folkvisan ”Draumkvedet” Olav Åstesons visioner i hans transartade, trettondagarssömn och Erik Dæhlins fem stycken heter den tredje, förste, andre, åttonde och sjunde dagen och ska representera de olika stadierna i de drömsyner folkvisan berättar om. I juli skrev jag om hennes första skiva i sin tänkta folkmusiktrilogi, ”Abstraction in Folk Art”, här fortsätter upptäcktsresan och musiken blir modern och rent tidlös.

Och några tips i förbifarten. Som Damien Jurado & Richard Swifts ”Other People’s Songs: vol 1” (Secretly Canadian), inspelad 21-22 augusti 2010 på ett fyrkanalskassettdäck med en billig mikrofon. Den har funnits ett bra tag som gratis nedladdning, nu är den släppt på cd och lp också, nio coverlåtar med Stor Bredd (Yes’ ”Sweetness” och Kraftwerks ”Radioactivitity”, men också Chubby Checkers ”If The Sun Stops Shinin’”), ett trevligt helgnöje.

Vill man ha drömsk pop i olika portioner, kan man prova Here We Go Magics ”Be Small” (också Secretly Canadian) eller Sea + Airs småknäppa och högeligen ojämna ”Evropi” (Glitterhouse) eller Small Blacks ”Best Blues” eller Chantal Acdas “The Sparkle In Our Flaws” (Glitterhouse) där hon ånyo tar hjälp av Peter Broderick för sin andra svävande skiva under eget namn eller varför inte Faraos (som egentligen heter Kari Jahnsen) debut ”Till It’s All Forgotten” (Full Time Hobby) – ja, jag vet, det är något som går, tydligen, den narkoleptiska musiken.

Joe Bonamassa å sin sida fortsätter släppa konsertinspelat material, ”Radio City Hall” (Provogue) är både cd och dvd, det känns igen, det blir, som vanligt, bäst när han är som mest bluesig.

På hemmaplan finns Knivderbys ”Helvetesön” (Novoton) deras åttonde (enligt skivbolaget)/tredje (enligt Discogs) fullängdare, moget producerad, välkammad punkrock med rock i första rummet.

Eller varför inte litet trevlig, uppgraderad syntpop som Superhumanoids “Do You Feel Ok?” (Innovative Leisure). Tänkte väl det.

- Jan-Erik Zandersson, jan-erik.zandersson@telia.com

Inga kommentarer: