Först en liten påminnelse: nu kan du köpa ”Variety of Live” (Boogiepost), Samuel Hällkvists senaste cd. Gör det. Bättre än så blir inte samtida prog av idag från Sverige, som jag skrev här i juni, ”att det inte behövs några andra konstellationer för universums yttersta artrockgränser än Hällkvist & co, underfundigt och slagfärdigt, oerhört inspirerade och hela tiden intressant, en magpirrig vad-väntar-runt-hörnet-känsla infinner sig redan från cd:ns start.” Köp, lyssna och fundera på vad det månde bliva nästa gång?
Jag vill också tipsa om ”Iná Hudba: Experimental Studio Bratislava Series 1”, just det, elektroakustisk musik, den första av tre skivor med outgiven pling-plong-musik från slutet av sextio- och början av sjuttiotalet från gamla Jugoslavien, mycket sprunget ur samarbete med svenska EMS, garanterat häpnadsväckande och unikt. Sensommarens stora kulturgärning inom konstmusiken. Köp.
Häromdagen hade Yes premiär på sin senaste USA-turné och jag har hört de två första konserterna, bootlegvägen. Billy Sherwood tog över Chris Squires plats som basist redan när Chris blev sjuk i maj, så man kan ju se det här som en fortsättning – och den skrämmande tanken infinner sig att det alltid kommer att finnas en uppsättning Yes som turnerar runt, runt, runt. Nästa steg är väl att göra som UK häromåret, att det fanns en version med UK-medlemmarnas barn som spelade konserter med UK-material… Notervärt är att det i skvallertidningen Progs nyhetsbrev stod att Squire på sitt yttersta bett Billy att se till så att Yes fortlever – eftersom det inte fanns några vittnen behöver det inte alls vara sant, men garanterar Billy ett knäck under överskådlig tid. Av konserterna framgår tydlig hur mycket Chris’ och hans distinkta basspel saknas och att Yes i den här formen, i avsaknad av en endaste en originalmedlem, är som vilket annat välvilligt coverband som helst. Därför vill jag tipsa om bootlegen med Sveriges radios upptagning av Yes’ konsert i Norje häromåret, den är ljudmässigt klart bättre än de officiella liveskivor Yes släppt ifrån sig (i parti och minut) de senaste åren och Chris spelar verkligen en framträdande roll med sitt resoluta, feta bassound. Han fattas oss.
Men sedan ska det ju sägas att det finns coverband och coverband (vill inte använda begreppet ”tribute band” för den bästa hyllningen en musiker kan ge ett band eller en artist är ju att inte just kopiera honom/henne/dem!) och Moby Dick från Austin, Texas, är verkligen något annorlunda, eftersom deras konserter med Led Zeppelins musik är fyra timmar och fyrtio låtar – enligt uppgift, varje gång!
Nå. Hur ser då månadens inköpslista ut, vilka cd och lp ska du skaffa i rappet? Några kvalitetstyngda förslag kommer här, allt för att göra ditt liv mer harmoniskt och ge dina öron cd-lärande kunskap och njutning.
Jag påminner om att Agusa inte bara är en liten by i Tomelilla kommun i Skåne, utan också ett lysande progfolkmusikaliskt band som på sin andra fullängdare, kongenitalt döpt till ”Två” (Kommun2/The Laser’s Edge) bjuder på något som helt enkelt kan kallas för folkmusik för vuxna. Nu är det ju inte så enkelt, egentligen, men det här är svensk folkmusikbaserad prog av det slag som Merit Hemmingson och Kebnekajse varit föregångare inom, men som nu mognat till något som är moderna gånglåtar om tjugo minuter vardera, sådant som t.ex. Colosseum inte riktigt nådde ända fram i en gång i en mer keltisk tid. Agusas senare rötter finns i bandet Kama Loka som i princip hade identisk besättning, gitarristen Mikael Ödesjö startade Agusa 2013 tillsammans med basisten och progexperten par exellence Tobias Petterson och det senaste tillskottet är tvärflöjten Jenny Puertas blåser i men som därmed inte nödvändigtvis ger Jethro Tull-vibbar, hon står med båda fötterna i den buskspelande traditionen, inte på ett ben. Mycket av denna andra skiva drivs av Jonas Berges makalöst imponerande orgelspel (säger jag mycket baserat på att jag sett Agusa live ett par gånger nu och njutit av hans chosefria, hela tiden musikaliskt givande spel och svängiga fingerfärdighet) och Ödesjös gitarr som lämnat Kenny Håkansson-inspirationen bakom sig för större frihet och spänst. En svit per sida, ett återkommande tema med många variationer, som växer, vilar i ett mer stilla parti, bygger upp igen och detta musikaliska tidvatten blir aldrig sökt, finns bara rent naturliga, vill jag hävda, vägar uppåt, framåt, i varje stycke. En av årets bästa progplattor (och här får jag nu påminna, än en gång, om en annan nylig, särklassig lp, Hooffoots debut, där Mikael Ödesjö också är (en av) gitarrist(erna)).
Förra gången skrev jag om Yaks skiva ”Quest For The Stones” (Yaksongs) och berättade att intäkterna för skivan (och Yaks tidigare) går till driften av Tower Hill Stables Animal Sanctuary, 400 omhändertagna djur (alla som jobbar där är volontärer). Nu några ord om det som finns på cd:n. Musiken som trion bjuder på på sitt tredje album är instrumentalprog av gott märke med fingrarna nere i en symfonirockmylla pass 1972 eller en bit senare. Trummor, bas och klaviaturer – inte en gitarr så långt örat når på de här två styckena som skivan består av, Martin Morgans syntar, mellotroner och annat ger en bred ljudbild i ett landskap tidigare trampat av (främst) herrar Latimer och Hackett (och kanske Lees). Melodiskt vackert, variationsrikt, inte musik som riskerar att hamna i bakgrunden.
I dessa tider när det i princip enda överlevande stora skivbolaget på den klassiska sidan, Universal, med sin underetikett Deutsche Grammophon försöker bli hippa och komma ifatt den musikaliska utvecklingen genom att utge/kontraktera Max Richter och liknande artister/tonsättare som inte kommer från akademin, glömmer man bort att man redan varit duktiga på detta, men genom att kombinera akademi och ungdom, en gång i tiden, med lysande resultat med utgivningar av legendariska lp-skivor med musik av Stockhausen, Ligeti, Reich etc., liksom på underetiketter på dåtida systerbolag som t.ex. Decca som hade egna serier för musik av Torke, Nyman eller Martland.
Men de trålar grunt numera, de behöver gå djupare, bredare med sina talangfångstnät, tyskarna. En konstellation som hade varit given på den gula etiketten är Breznev Fun Club. ”Il Misantropo Felice” (AltrOck) är åtta spår som ger en svit komponerad redan 1999/2000 men inspelad i omgångar de senaste åren, neoklassiskt som vore det sprunget ur något Bang On A Can (Michael Gordon eller just Steve Martland) eller svenska KammarensembleN bidragit till att hitta. Eller varför inte Isildurs Bane i dagens sättning, med många gäster på blås? Milanesaren Rocco Lomonaco har skrivit och arrangerat musiken för sig och sina arton medmusikanter och vi upplever spännande samtidsmusik där jag fortsätter höra spår av mycket annat gott, vare sig det är David Bedford eller en orkestral form av Art Bears. Typ. Kammarmusik och jazz möts, arrangemangen är intrikata och hela tiden spännande, vid en konsert hade en dirigent haft att göra, som om progen hade besökt Fylkingen. Konstellationens andra skiva, oerhört nyfiken på nästa. Ett av omgångens verkliga fynd utanför de klassiska allfarvägarna, tämligen unik. På det aldrig sinande nätet hittar man till sist en intressant intervju med Rocco, gjord ifjol.
Norska Spurvs lp ”Skarntyde” (egen utgivning), fyra spår med ungdomlig, frisk postrock från Norge. Inte samma frenesi som t.ex. sleepmakeswaves från Australien, men oerhört, rent gardinsträckande kraftfullt när det är på sin plats. Vackert, gitarrdrivet, ensligheten är inbjudande, som en sorts kammarmusikalisk postrock, som bryts av de gitarrer som tar plats, åter tar plats. Har sett att några kommenterat skivan som uppvisande ett skandinaviskt missmod, men ett stycke som ”Lyden av løv som biter seg fast til sin egen kropp” vevar i stället igång bilder på min näthinna av en vandring på en framtida, övergiven ESS-anläggning på de då karga, vindpinade, kvicksilverförgiftade åkrarna norr om det nedbrunna La Strada utanför Lund. I som här inträden låten hoppet fara. Just så. Utmärkt så. En av årets starkaste skivor i genren. Det finns också en halvtimmeslång ep som ger en uppfattning om vad som komma skulle, även om postrockens ebb och flod är mer uttalad här – men öppna fönstret och bjud hela världen på den avslutande, högljudda kraften i ”Gamle Årringer” eller ”Jeg Våknet Av En Gren”.
Webers ”Zwei” (Holger) var efterlängtad efter fina debuten, några stycken på denna hans andra ep låter som en fortsättning på det klokt betecknade debutverket (”Eins”…), i andra börjar han sjunga, i åter andra låter det som det kanske gjorde på det dagis där Jean Michel Jarre tillbringade sina dagar, precis när han hittar en plastsynt i lekhagen. Rent ep-kort lp, som sagt, som det nu blivit populärt att göra, men det är ett litet elektroniskt mästerverk i all enkelhet. Och det finns mer på skivbolaget Holger, som Timokas ”Tulgey” och Dream Weapons’ ”Pathways”. Avanti Bandcamp!
Octopies ”The Adventure Of Harry And Walrus Kane” (Khatru Music) är denna finska kvartetts andra fullängdare och på härligt klassiskt progmanér är det givetvis en temaskiva, Harry träffar den talande valrossen och så är det dags för halsbrytande äventyr i havsdjupen, allt förvisso utspelandes sig i Harrys huvud – och oavsett vad han rökt för att hitta hit (eller vilken pizza han ätit innan sänggåendet..) är det här ideligen musikaliskt intressant, genremässigt varierande över 45 minuter, i mina öron ett sammanhängande stycke musikberättelse som gnuggar sig mot bekanta influenser (litet sjuttiotalstyngd i de stillsamma partierna, gammal, hederlig Jethro Tull pre sparkandet av Martin Barre & co, sådant som Tame Impala redan lånat från 10cc innan han blev kommersiellt och så vidare) och inte kan låta bli att både vara lugn och fin liksom teatralisk en bit utanför spelplanen. Betyget blir ”hur kul som helst”. Rekommenderas. Finland fortsätter hjälpa till att tänja genrens gränser.
Gotländska Jonos andra skiva (hur kan det komma sig att det på senare tid dykt upp så många ”skiva nummer två” i den här spalten och så få debutanter? Eller skiva tre, för den delen?), ”Silence” (egen utgivning), begår sin prog i det lättare, melodiska symfonirockgardet. Även om debuten skedde med ”Requiem” från 2013 påstår pressmaterialet att Jono funnits i 10–15 år, ursprungligen ett enmansband, Johan Norrby (därav ”JoNo”) som debuterade redan 2006 med ännu en skiva jag varken hört eller hört talas om. (Det är charmen med prog-genren, att det hela tiden finns så mycket där ute som fortfarande är ohört, vare sig det kommer från Indonesien eller – Gotland.) Det första som slår mig är hur välproducerad skivan låter och att den upptågsglädje som finns rakt igenom och som, i mina öron, vänder den från Kansas och Rush till stilister som Queen (självklar referens när det låter som det låter, men utan att låta som Queen, om du förstår; ingen Mercury, inget särpräglat gitarrljud), bob hund, A.C.T. eller Sparks (vilket jag hör alldeles för sällan som inspirationskälla, när den, vare sig det var Sparks’ mensa-glamrock en gång i tiden eller dagens lek med samtida klassisk musik, borde vara självklar – men det sägs för ofta att musiker inte lyssnar på musik; men det är inget jag tror jag på).
Ibland så slirar de givetvis i närheten av mittfältet i vår musikgenre, men det är få tillfällen. Musikanterna runt Norrby är väl bevandrade genom spelande i en rad andra band (trummis och gitarrist i metalltunga holländarna Within Temptation). En överraskning, jag älskar överraskningar. Och som vanligt när jag hör en ”andraskiva” vill jag höra hur det började, så dags att jaga debuten. Och, givetvis, enmansdebuten, en ”riktiga” debutskivan.
Det finns fortfarande några lyssnare som inte ser Muse som ett exempel på dagens utvecklade, episka prog. Kanske är det för att de är Kända, Rika och Framgångsrika, till skillnad från Andy Latimer och John Lees, men då ska man komma ihåg att det inte var så många år sedan Muse hade en tidig eftermiddagstid på någon liten struntfestival i Holland eller hade svårt att ens locka publik till rockklubben KB i Malmö. Det har tack och lov gått över (vilket vissa av bandets ursprungliga fans å sin sida retar sig på, eftersom de inte får ha sina favoriter i fred längre – konstigt, det där). Tyska gruppen Aeneas är inte ett nytt Muse men de är rätt bra på att gifta dagens ståtliga, melodidrivna epikprog med det som inte gjort Latimer och Lees rika. Deras debutskiva ”New Renaissance” (egen utgivning) är bevismaterialet jag håller fram för att hävda detta, kraftfull, nästan bombastisk, symfonirock med intelligent använd elektronik i stället för mellotroner (vad jag kan höra) och, inte minst, en strålande sångare (som tydligen fick pris för några år sedan som Tysklands bäste pop-/rocksångare) som levererar melodier som, t.ex. likt sentida A.C.T., sätter sig. Inte psykedeliskt, ingen neo-prog, bara bra låtar som får växa och ett par historiska leenden levererade med Peter Gabriel-erans Genesis som ett spöke i kulissen.
Någon som inte heller gör det lätt för en stackars skivhandlare att placera hennes musik rätt är Cary Grace som på sin första skiva sedan 2011 vandrar in och ur genrer. ”Tygerland” (Door 13 Music) består dels av låtar från en livesession i fjol, dels av äldre material, och åter dels vad jag förstår är från, typ, nu, med studiomusiker som jobbat med allt från Scissor Sisters till någon inkarnation av Gong. Det är bluesrock med brända kanter, det är syntpop där hon släpper loss sin gamla moog (och han har också ett företag som tillverkar och säljer syntar et al), det är popmusik värdig en gammal 4AD-utgåva och så håller det på till det som var min höjdpunkt på albumet, det avslutande, tjugo minuter långa stycket ”Windsong” som växer från försiktiga slingor av syntetiskt ljud till ren och skär symfonirock, det är, enligt Cary, mestadels improviserat och det förklarar en del av nerven i det, samtidigt som det är ett stycke som är bra på att plocka upp teman från det som spelades in förra året. En spännande skiva, en periskopskiva, där man aldrig vet vad som väntar när man vrider periskopet och får ny utsikt. Och luras för all del inte av inledningen, där det är noisigt och brutalt, det är bara en facett av många. Nu ska jag leta mig bakåt i hennes katalog, t.ex. till dubbeln ”Perpetual Motion” som verkar lockande, på nätet låtande som improviserad prog. Ja, någon som gjort en cover på Amon Düüls ”Archangel Thunderbird” och spelat spacerock med F/i vill åtminstone jag höra mer av. Lyssna t.ex. på/köp ”Green Carrot Jam” på Bandcamp, en improvisation som inte kom med på ”Perpetual Motion”, så förstår du. Inte varje dag kunskap kan köpas så billigt.
Pelle Lindsjö. Cassius Lambert. Ep:n ”Orangeri” (Kaprifol). Fullängdaren ”Quote” (Kaprifol). Ep:n börjar med något som är Philip Glass-inspirerat, drar iväg i något mer centraleuropeiskt med hjälp av dragspel, andra låten kraftfull jazzrock i nästan nio minuter – och så håller det på. På ”Quote” fortsätter genrehoppandet, men med än större intensitet, än större musikaliskt innehåll, fantastiskt snyggt producerat. Lovord. Inget annat. Lovord. Ep:n kom i höstas, fullängds-cd:n nyligen. Minns då att han är nitton år, men erfaren, inte minst som basist i olika band, funk- och andra. Jepp. Egen studio, eget skivbolag, goda musiker hjälper till med den fullödiga ljudbilden, får det att låta som ett rörligt kollektiv, lånade ljud på ep:n (en sur McEnroe, radiokommentatorn som upplever Hindenburgs öde) ger snabba känsloförflyttningar. Det här vill jag uppleva live (vi ses på Moriskan i Malmö den 17 oktober!), känns litet som den här spaltens dolda fynd. Vem är denne Pelle? Jag är bekväm, det finns en nylig intervju här som ger fler bild och bakgrund (och den sajten drivs av Sanjin Đumišić som också gjort en utmärkt skiva, ”Fjärde soluppgången”). Mitt råd? Skaffa skivorna. Nu. Då kan du också vara Cassius Lambert, eftersom alla noter följer med de påkostade cd-utgåvorna. Som sagt, ett fynd från Abbekås.
När musiker känner att kostymen man valt börjar bli för trång eller när man känner sig tillräckligt säker i sin roll som musikant, söker sig många till den progressiva genren med all den bredd och den upptäckarlust som karakteriserar den. Så även gitarristen David Alfred Reilly som lämnade Graveyard Dirt för några år sedan och nu solodebuterar som Effa Lente med ”The Effa Lente Configuration” (egen utgivning), en trekvarts filmisk svit i fyra delar, lagom disparata delar, där piano och gitarr möts på olikas sätt, på olika plan, i gränslös epik och i sådant Reilly lånat från sin gamla genre (doom metal) resulterande i både hopp och förtvivlan. Det är högeligen intressant, denna subgenre med filmmusik sans musik, med detta giftermål mellan progressiv fantasi och närmast italiensk splatter. Gillas, märks att han i botten är en klassiskt skolad musiker som kan hantera så mycket mer än en metallisk gitarr. Gott så.
Synkros ”Changes” (Apollo) leder oss in i den moderna, kloka idm:en igen, Apollo håller sin historiska fana högt som den mer ambienta underetiketten till R&S som har gett oss utmärkta skivor med Locust, Biosphere, Aphex Twin och andra namnkunniga (Robert Leiner!) sedan början av 2000-talet. Synkros skiva är helt i linje, med stillsam ambient med analoga förtecken och maskiner, försiktig idm med rytmer som berör och inte stör. Joe McBride heter han egentligen och har släppt ett fyrtiotal skivor redan, även om ”Changes” är den första under namnet Synkro. Med ett anslag som känns trevligt ålderdomligt, både vad gäller de gamla syntar han skaffat sig och tilltaget att släppa fram Lyves’ sång bland det instrumentala, rytmiskt och inte, känns som det finns, i alla fall för mig som lyssnare, en tydlig linje från dåtidens Apollo-utgåvor (t.ex. etikettens två tidiga, utmärkta samlingar) som pekade ut sådant som The Orb gjorde kommersiellt. Men musikaliskt är det en bit kvar till de gamla elektronmusikhjältar Joe upptäckt (Schulze, Namlook, Tangerine Dream, Fricke) men han har börjat resan i rätt riktning och är väl snart du och bror med exempelvis Cosmic Ground. Vill man å andra sidan ha något som är helt annorlunda och från andra sidan den elektroniska/musikaliska åkern skaffar man Flying Saucer Attacks comebackalbum ”Instrumentals 2015” (Domino).
Någonstans mellan den här Apollo-skivan och den postrock som jag skriver om längre upp (och med litet tankar till danska Town Portal igen som använder gitarrerna på ett mer konsekvent och tungt sätt än många postrockare på senare år) är är Lee Bannons ”Patterns Of Excel” (Ninja Tune) eftersom det blir någon växelverkan mellan postrockens svällande kraftpaket och elektroniskt frambragta landskap som stundtals känns som fältinspelningar från parkeringsplatser. Vackert och rogivande med viss svärta och vita, på asfalt inritade fyrkanter att överträda. Skum skymningsskiva från en solnedgång i smog.
Även om recensionsexemplaret av Holly Herndons andra fullängdare, ”Platform” (4AD), kom förskräckligt sent i förhållande till släppdatum, förtjänar den att nämnas här som en märklig och högeligen intressant version av renodlad elektroakustik omformad till något som borde intressera andra än äldre farbröder med skägg och rullkrage, vinglande på gränsen mellan patetik och integritet. Hon förändrar, förädlar och konstrar till sin röst med alla elektroniska hjälpmedel som går att uppbringa, mixade med saker som låter som något man känner igen eller något som bara är ett abstrakt ljudmöte. Men det är sånger på ett sätt, givetvis, men konceptuellt styrda, enligt Holly själv, i ett rent utopiskt syfte, på väg mot vår nästa samhällsmodell, det som ersätter Mammon nu när kommunismen å sin sida fallit. Varje låt är också en serie experiment genomförda på vägen, som den som använder ASMR (autonomous sensory meridian response), vilket, hos mottagliga, ska få nackhåren att resa sig vid lyssnandet. Kreativt är bara förnamnet, pretentiöst blir det aldrig och som svar på bob hunds fråga ”harduingetmankandansatill?” så, ja, det finns många sådana möjligheter på den här skivan. Också.
Avslutningsvis vill jag nämna en skiva som får dig att skaka ända, konstellationen Rock Candy Funks andra, ”Grooove Is King” (Provogue/Mascot). Jepp, tre O:n, partytajm med en kvartett studiorävar som Joe Bonamassa, Tal Bergman, Ron DeJesus och Mike Merritt, med en trave gäster som Randy Brecker – och honom nämner jag mest för att det blir Brecker Brothers av partyt då och då, funkigt, studsande, dansande, med en och annan pausfågel (läs: dags för tryckare). En schysst lördagkvällskiva om menigheten inte är nöjd med ”Tales Of Topographic Oceans” som stämningshöjare på festen.
Jag vill också påminna om This Is Heads tredje skiva, den självbetitlade, som släpps i början av september (Adrian). Över åtta spår slås det fast att postrockgenren hela tiden utvecklas i de riktningar som är väsentliga och då skadar det ingen lyssnare alls när det är medryckande, dansant och spelbegåvat som detta. Något att möta den hotande hösten med.
Och har du en halvtimme över, lyssna på Kathryn Williams’ nionde skiva ”Hypoxia” (Caw) som bygger på Sylvia Plaths roman The Bell Jar. Just det, lyssna, och du är en något, något förändrad människa när nionde låten, ”Part Of Us”, tystnat. Det går också bra att få små lyckokänslopuffar genom att lyssna på Mac DeMarcos album ”Another One” (Captured). Om du är på det humöret. Det är vi ju alla ibland.
Gotländska Jonos andra skiva (hur kan det komma sig att det på senare tid dykt upp så många ”skiva nummer två” i den här spalten och så få debutanter? Eller skiva tre, för den delen?), ”Silence” (egen utgivning), begår sin prog i det lättare, melodiska symfonirockgardet. Även om debuten skedde med ”Requiem” från 2013 påstår pressmaterialet att Jono funnits i 10–15 år, ursprungligen ett enmansband, Johan Norrby (därav ”JoNo”) som debuterade redan 2006 med ännu en skiva jag varken hört eller hört talas om. (Det är charmen med prog-genren, att det hela tiden finns så mycket där ute som fortfarande är ohört, vare sig det kommer från Indonesien eller – Gotland.) Det första som slår mig är hur välproducerad skivan låter och att den upptågsglädje som finns rakt igenom och som, i mina öron, vänder den från Kansas och Rush till stilister som Queen (självklar referens när det låter som det låter, men utan att låta som Queen, om du förstår; ingen Mercury, inget särpräglat gitarrljud), bob hund, A.C.T. eller Sparks (vilket jag hör alldeles för sällan som inspirationskälla, när den, vare sig det var Sparks’ mensa-glamrock en gång i tiden eller dagens lek med samtida klassisk musik, borde vara självklar – men det sägs för ofta att musiker inte lyssnar på musik; men det är inget jag tror jag på). 
