måndag 10 november 2014

Zandersson november II – 14

När man går på konsert och armarna blir piggiga, nackhåren reser sig, hur ofta är man förunnad en sådan upplevelse? De nio musikerna i SeLest från Göteborg lyckades med det häromhelgen när de stannade till på Palladium i Malmö på sin fyra-stopp-turné med ledaren Simon Ljungmans omtänkta (och omtänksamma) version av Mozarts rekviem. Tre egna satser i stället för Süssmayers, svenska texter mellan latinet och så en klanglig dynamik som gav mig gåshud. Ja, gåshud. Alla nio (fem kvinnor, fyra män) sjunger, det är violiner och cello, vibrafoner, keyboard, trumset, elgura och -bas, denna blandade sättning och allas förmåga att byta med varandra, variera varje sats, gjorde detta till en av de vackraste konserter jag varit på på mången god dag. Jag tror att Wolfie ler brett i sin himmel, väldigt brett. Om du missade någon av de fyra konserterna, kan du dels köpa cd-versionen som blev klar precis till turnén, dels sätta dig vid tv:n och vänta på att SVT ska sända den avslutande konserten i Göteborg som de spelade in. Den nyfikne kan också notera att det finns fler kritikerrosade skivor från SeLest att skaffa. Gör det. På konsertfronten ser vi på redaktionen närmast fram emot Merit Hemmingson och så givetvis årets IB Expo i Halmstad mot slutet av månaden (kan finnas biljetter kvar, men jag tvivlar – skynda fynda).

Viss musik (som jag definitivt inte skriver om här och därmed inte spiller energi på) lämnar så litet positivt i minnet. ”Hellre lyss jag till en bil som står och rostar”, har jag skrivit tidigare, men har insett att det förr eller senare kommer att skickas mig en cd med fältinspelningar gjorda någonstans i världen (med gps:ens koordinater nogsamt antecknade på skivomslaget tillsammans med tillkomstens dna: datum, tid och sekund) av just en bil som står och rostar, antingen alla de omvärldsljud som den rostande bilen skapar i denna process eller någon som skruvat upp tidens hastighet för att dokumentera just ljudet av järn som blir det vi populärt kallar rost, antingen i denna rena ljudform eller påverkad i någon exklusiv studio typ EMS så det blir ljud som kan förväxlas med något Tangerine Dream kunde framtvinga i sin vagnpark.

Solar Plexus gör comeback nästa år, sades det i en av landets få musiktidningar. Hur häftig ter sig inte den tanken, om dåtiden musiker nu, så här många år och erfarenheter senare, spelar in nytt och ger sig ut på vägarna för att spela det. Solar Plexus’ självbetitlade debutdubbel är en milstolpe i vår genre och visst blev det kanske mer förenklat ju längre skivtitlar deras utgåvor fick, men paret Dominiques musikergärning är i särklass och att få höra Slim Borgudds makalösa trumspel igen gör att man lätt drömmer sig bort och hoppas på att de gamla skivorna släpps på cd/lp och inte bara digitalt som Emi gjorde 2012 – och jag undrar, vem ska sjunga, Jojje eller Tommy?

Men när jag kollar med den yngre generationen Dominique får jag svaret ”Jaha! Det var en nyhet för oss. Vi har talat lite internt om att kanske fixa en återförening, men vi har ännu inte på allvar hört oss för om detta med de andra i bandet, så vi är inte säkra på hur det passar dem. Jag skulle personligen gärna se en återförening (eftersom jag är för ung för att ha sett dem när det begav sig) och vill gärna arbeta för det, men i nuläget finns det tyvärr inget riktigt kött på benen.” Nähä. Så var det med den källkritiska granskningen i en av landets få musiktidningar. Vi får fortsätta drömma…

hämtaNå. Vi börjar i den renläriga delen, där en ny bekantskap beger sig in i progrike och gör det med den äran, på ett stilla sätt. Kvartetten (bas, trummor, gitarr, tangenter) heter A Secret River, kommer från Eksjö och den egenhändigt utgivna cd:n heter ”Colours Of Solitude”, ett löst sammanfogat konceptalbum om relationer, både mellan människor och till vår omgivning. Polerat och snällt, mycket gitarr och piano i förgrunden, en del jazzrockiga utflykter och några invecklade partier (inte många!), en smula stämsång mixad med stillsamma instrumentala övningar, minnandes om Flower Kings från tider som svunnit hän (dock inte deras Andrew Lloyd Webber-period!) eller, framför allt, Moon Safari av idag och det är inget dumt betyg för en välproducerad debut-fullängdare.‘

hämta (1)Norge. Alltid detta Norge. Nu är vi i Bergen hos skivbolaget Klangkollektivet och två skivor med Monstereo, fjolårets ”Spacesuits, On!” och årets ”Bright Dark”. Låt oss först slå fast att det här är helt nödvändig musik att ha hemma. Debutskivan (dubbel-lp och cd) är psykedelisk riffrock som likt tidvattens ebb och flod är en mer stångande version av postrock, det blir mörkt och ljust om vartannat, det ökar och minskar i intensitet, det jammas loss och det återgår till någon form av struktur, inte minst hämta (2)inledande, tjugominutersspåret ”Nebula” och vi är på väg i rymdfärjan passerandes händelsehorisonten och med målet någonstans dit Miman inte vågade sig. Förträffligt. Motorpsycho och sentida postrockare (vare sig de är i Belgien eller Kanada) får huka sig eller acceptera att dela scen. Årets skiva ”Bright Dark” är mer sammanhållen, tajtare, det blir nästan (men bara nästan!) trallvänligt bland allt jammande, riffivern är tack och lov inte återhållen alls, tvärtom nickar man som lyssnare redan igenkännande i första låten, där kom det blytunga, tack så mycket. Och det är nästan så man, o oblida öde, börjar ta till sig de allvarsamma texterna också, gitarristen Ola Utaaker Segadal har en bra pipa som gör avtryck. Tacksamt nog är allt kvar som gjorde debuten så bra, men här klockar inte någon låt in över elva minuter, men det är ändå riffande postrock med en stor del nerv och spelglädje som får ta plats, i både tid och rum. Den här musiken har mycket att säga dig som lyssnar, både musikaliskt och textmässigt. Upp, upp och iväg, liksom. Avslutande ”Mercury” byggs upp och byggs upp för att fullkomligt explodera och man kan se dammet ånyo lägra sig i högtalarkonerna när det sista gitarrmanglet dött ut. Absolut två skivor som rekommenderas. Slottsskogen nästa? Och jag vill ha mer från Klangkollektivet i Bergen, Electric Eye, Hypertext, The Big Almost och de andra banden behöver nå oss på den här sidan gränsen.

hämta (3)Mer rättroget. Mad Artwork är också debutanter, skivan heter ”I Still Breathe” (Copro). Fyra långa låtar. Så ska det låta. Fyra från Uppsala, en lp-lång skiva och det är en tacksam berg-och-dal-baneritt för oss som vill bli överraskade och inte påminda när vi spelar en ny skiva. Det är hårdrock med continuosektionen bas och trummor som en stam att luta hammondorgel och, bitvis, furiöst plockad gitarr – för att sedan byta spår, hamna i bluesland, vidare bakåt till någon offerplats med blockflöjt och, si, om man inte på det här sättet kan lära hårdrockarna något om hur man lär sig av Opeth och den progressiva musikhistorien hur man kommer vidare, hittar beröringspunkter mellan riffandet och, ja, den där blockflöjten. Och en bouzouki fjärran Max Eastleys (se nedan!) i kvartettens startuppställning – och piano, fiol och ren scat. Sångerskan Therés Enström kallas ”vän” (kvartetten är Andreas Berglund, Simon Forsberg och Daniel och Gabbi Dluzewski) liksom ett halvdussin andra gäster på skivan, men utan dessa och Therés’ variationsrika sång hade det inte blivit den dynamik som de fyra spåren uppvisar. En överraskning vi inte han lämna hos hårdrockarna. När skivor som denna med en inhemsk grupp släpps, lyfter vår genre, visar nya vägar. Tack för det.

hämtaDet är många som låter håret växa, plockar fram en sliten Wrangler-jeansjacka och skrevtajta jeans och spelar hårdrock som vore de i en brun-orange gillestuga i ett mexitegelvillakvarter. Ett av de mer varierade, riffglada är debuterande Ironbird med skivan ”Black Mountain” (Transubstans). Magnus Jernström, gitarrist i Mangrove, leder detta nya och på en dryg halvtimme hinner de med rätt många korskopplingar där jag givetvis tänker att Black Sabbath och stonerrock möts, men även mer melodiösa eller stekheta spår presenterar sig. Habilt med råge, inte nyskapande på något sätt, men regressivt med hjärta och avsikt utan svikt.

För mer än tjugofem år sedan tillbringade jag två veckor i London, den första veckan för att jobba, den andra för att utforska staden från basen på New Kent Road och kulturlivet runt första advent. Det blev besök på shapeimage_6klubbar, källarlokaler med obskyra skivor till försäljning och en teaterföreställning där ett gäng skådespelare på en liten off-off-scen agerade Wallace & Gromit, långt innan dessa lerfigurer slagit igenom hos den breda massan. Och ett besök på ICA för en kväll av avantgardistisk musik. Jag minns att jag blev ack så besviken på Max Eastley som ensam på scen spelade en elektrifierad bouzouki, särskilt intressant blev det när han med hjälp av en elektrisk champagnevisp fick strängarna att låta som en blandning av en amokrusande bandsåg och en ostämd skärslip, då släppte Max koncentrationen och hukade inte över instrumentet, utan sträckte på sig på stolen, tittade på oss och log så brett det bara var möjligt, löjligt lycklig medan vi i publiken kollektivt höll för öronen.

Kvällen avslutades med Thomas Köner som till en film av isvidder, isberg, isbjörnar och en himla massa snö spelade sin långsamma, basdrånande ambient; med tiden vibrerade hela salongen och sällan har dissonanze_29jag blivit på påmind om naturens krafter, utan att vara i naturen. Köner var en favorit innan konserten och det blev inte mindre beundran efter. Jag blev därför glad när Denovali skickade en ny Köner-cd (som också finns som dubbel-lp), ”Tientos De Las Nieves”, nästan sjuttio minuters makalöst drån, pianobaserat, eftersom han kallar det för en tiento, baserat på pianotoner framförda av Ivana Neimarevic, som får stanna upp, stå still, byta form i ett oändligt rum där Köner styr. Precis som när jag såg hans konsert på ICA är det vita det som spelar rollen av det där oändliga rummet, ett polarlandskap med snö, is, dimma, färgat (eller, rättare sagt, ofärgat) av hans egna expeditioner till de bottenfrusna landskapen, i anden i sällskap med äventyraren och upptäckaren Fridtjof Nansen och hans resa 1893–96. En fin återkomst, två år efter senaste skivan.

hämta (2)Double Divide” (Houndstooth) heter Second Storyes debutfullängdare (enkel-cd eller dubbel-lp), ett nytt alias för Alec Storeys från London, och den påminner om mycket. De mer intelligenta nya skivorna i dansgenren är sådana, de påminner om mycket, influenserna finns i skivbackarna, Alec säger själv att det är en blandning av ren dansmusik (double) och mer stillsamma, ambienta partier (divide) och det har han ju rätt i, men jag ser också detta musikdestillat som minnande om de senaste månadernas utmärkta utgivningar som Maxim Wolzyns ”Intercity Express”, Answer Code Requests ”Code” eller Mura Okas ”Auftakt”, skivor som både summerat influenser och tagit nya stigar, trängt sig in i nya passager. Det är inte avgränsade rum i den här musiken, det är labyrinter, spegelsalar, sovloft, där det går att mötas, stanna till för att få ett berörande lugn eller studsa iväg i rytmer som kan vara Detroit eller Autechre. Än en gång en stark samhörighet med ”Artificial Intelligence”-samlingarna som man nog numera får anse vara mer än klassiska, mer som tveklöst epokgörande. Framtiden för dansgolven befinner sig en en bladerunnervärld, inte tu tal om den saken. Inte heller alls oväntat att Alec också mixtrar med filmmusik, exempelvis till Black Swan.

hämta (3)På samma spår är Lord Raja på ”A Constant Moth” (Ghostly International); den enkla beskrivningen är att så här borde Aphex Twin låta idag i stället för som på ”Syro” som mest säger oss att inget hänt sedan senast.

Det har det däremot hos Lord Raja. Det är ett rytmiskt sammelsurium som det inte är lätt att få rätsida på, hellre då bara sugas med i alla de ljud som kommer från alla håll och som ger aparta rytmer som jag, medvetet eller omedvetet, börjar röra mig till. I pressmaterialet citeras Flying Lotus sägandes ”Sounds like the product of someone working out their private pain in public” och det är ju ett sätt att se det – men jag skulle tro att den flygande lotusen projicerar sina egna känslor vid lyssnandet, det är lätt gjort, ”A Constant Moth” uppmuntrar till det, det finns få handtag att dra ner en begriplighetens skärm att projicera upplevelsen på – just som det var i Aphex Twins bästa stunder en gång i tiden. Nu tillhör framtiden inte ”Syro” utan Lord Raja. (Skivan släpps inte förrän den andre december.)

YPRES_CD

Krigets helveteshundar lämnar djupa spår efter sig, som själens skyttegravar. För några år sedan fick Tindersticks uppdraget att göra utställningsmusik till förstavärldskrigsmuséet i Ypern i Belgien, både till den permanenta utställningen i sig och till Klaus Verscheures videoinstallation där. ”Ypres” (City Slang) är resultatet, en bottenlöst höstmörk neoklassisk musik som påminner om hur meningslöst all krigets sådd av död är, hur alla de som stupade under första världskriget singlar till marken som gulnade höstlöv men där det inte finns hopp om en ny vår, bara en evinnerlig saknad och en gränslös hopplöshet. Det är en tonspråk som berör likt en rekviem över människans galenskap och ondska, där minnena berör, där detta det första maskinella krigets brutalitet lämnar efter sig ett oformligt vemod, en sorg, något som oåterkalleligen är borta, en oskuldsfullhet som finns i varje soluppgång men där solljuset landar finns det bara vita kors. En rätt enastående skiva som inte lämnar mig ifred i höst.

Solisten_cd©joDet klassiska facket är tomt den här gången, sånär som på en pedagogiskt klok cd från dB Productions, ”Solisten!”, som är en musikberättelse som ska locka småttingarna att uppskatta klassisk musik – men jag hajar till när bekante Tobias Broströms avslutande ”meditationsmusik” är en cover på/inspiration lånad från ”Weightless” av Marconi Union. Wow, liksom.

Några avslutande tips som jag inte kan avhålla mig från att ge dig rör två utmärkta postrockskivor: ”When Plants Turn Into Stones” med O och nyazeeländska Jakobs återkomst efter flera års tystnad i form av ”Sines”.

- jan-erik.zandersson@telia.com

1 kommentar:

Anonym sa...

Nu är biljetterna till IB Expo slut. /Jan-Erik