Zandersson oktober 1 - 2014

Jan-Erik Zandersson:

Neurobash

Häromkvällen satt jag på Galleri Rapper-Popermajer 2.0 i Teckomatorp och pratade med den sympatiska duon Neurobash efter deras exklusiva spelning där de framfört delar av verket ”The Naked Moon And The Virgin Sun”, deras samarbete med Ralph Lundsten och som är det senaste man kan höra av legendarens rika produktion.

Kvällen bar på flera bevis och slutsatser, allt från hur lätt det är att missa spännande musikhändelser mitt i veckan på landet till hur sorgligt bortglömd en den elektroniska musikens giganter kan vara idag. I det senare fallet var det nog bara tillfälligt av godo att ha blivit omfamnad av new age-rörelsen, när den eventuella musikaliska förflyttningen egentligen bara rörde sig från EMS till ELM (och jag hoppas du såg dokumentären om Ralph på tv, den påminde om hur framgångsrik han var på 60- och 70-talen, att det fanns en tid när public service visade seriös musik på bästa sändningstid och hur intuitivt man kan se på något så industriellt som elektronmusik).

Ett annat ämne som kom upp var den också på många sätt sorgligt bortglömde musikern Nils Erikson, vars debut-cd ”Spår” (1996) var något av det mest välproducerade som nått svenska öron då. Snabbt kunde man se honom som en svensk Peter Gabriel eftersom de dåförtiden rörde sig i samma musikaliska universum, sedan blev det två skivor till med infernaliskt varierad pop med rytmer och ljud som var säregna, för att övergå i utgåvor med stillsam pianomusik, filmmusik, tråkigt nog oftast bara digitalt utgivna, och gästinsatser på andras skivor, som sångare, musiker, producent, ljudtekniker eller alla fyra (bl.a. i ”vår” genre i form av Jupiter Society och Karmakanic). Men debuten ”Spår” lever i minnet och när jag körde hem från Teckomatorp gjorde jag kopplingen till norrmannen Petter Carlsens nya skiva, ”Sirens” (Function Records), som rör sig i detta spännande Nils Erikson-land där beröringspunkterna är såväl med honom som tidig Peter Gabriel eller Radiohead vid tiden för ”OK Computer” innan de upptäckte jazzen eller något åt det hållet. Wetle Holte och Christer André Cederberg är multiinstrumentalisterna som hjälper Petter (som lirar gitarr och sjunger) på denna så tredimensionella skiva – och förleds nu inte tro, av mina jämförelser, att det är en återgång till tider som svunnit hän eller att det bara är en uppdatering av musikaliska förgrundsgestalter; nej, det är mer att denna populärmusik, så sitt sätt, har en särart man gärna spårar egna inspirationskällor till, rätt eller fel. En skiva som borde väcka intresse långt utanför Norge, om det finns någon rättvisa.

(Och Neurobash? Så här låter de när de inte slår sina påsar ihop med Ralph Lundsten.Och här kan du köpa ”The Naked Moon And The Virgin Sun” och de andra Lundsten-skivorna.

När vi är inne på ämnet elektronisk musik har jag blivit smått begeistrad i norska Three Winters’ debut ”Chroma” (Termo Records). Lars Fredrik Frøislie (Wobbler, White Willow), Kim Sølve (Manimalism, Blitzkrieg) och Anders B. (Ulver, Mayhem etc.) kommer verkligen från olika håll musikaliskt, men sammantaget blir det en sorts uppdatering av åttiotalselektroniken som både är filmisk och vangelisk, om uttrycket tillåts, eller kanske jag ska peka på hur John Carpenters lysande soundtracksound uppdaterats i en värld som de delar med Zombi?

Syntetisk pop och iskalla elektronmattor från vägg till vägg, det är musik och rytmik som injagar bilder från påbörjade men övergivna science fiction-filmprojekt avsedda för vhs-marknaden långt före de digitala verktygen gjorde till och med människor överflödiga på inspelningsplatsen, liksom det finns en samhörighet med sentida musik från Berlin, inte så mycket berlinskoleelektroniken som de där boende mogna technoartisternas skivor idag som lämnat dansgolven bakom sig och låter som vore de inspelade bland skrot och rester i de delar av storstaden alla överlämnat till entropin. Höstens mest intressanta elektroniska skiva så här långt, men det kommer säkert fler.

Akademin och omvärlden möts ibland. Idag är det närmast legio, inte minst när det handlar om den elektroniska musiken, att laptopgenerationen och rullbandspelarditon agerar på samma arena, oavsett antalet högskolepoäng eller estetiska värderingar. Eller så rör de sig i parallella världar, som Henrik Strindberg som dels är en av våra mest spännande samtida tonsättare men som också gjort klara avtryck i progbandet Ragnarök. Exemplen är hyfsat många och gamla Deutsche Grammophon försöker nu hippa till sig med bl.a. Max Richter.

Nåja. Ett exempel jag inte tidigare lagt märke till i populärmusiksammanhang är Maria Lithell, vars musik jag stött på på P2 och också funnit så god att jag sparat radiokonsertutsändningar, men alltså inte att hon agerat, som hon själv kallar det, singer/songwriter med debutskiva på eget bolag, ”Blessing And Curse” 2006, och nu följt upp den med ”Tides” (egen utgivning). Man lär sig något nytt varje dag. Trallvänligheten är kanske inte den största förtjänsten, snarare alla de varierade och spänstigt spännande arrangemang som det bjuds på (och man förbannar den som fick idén att bara ha korta, mp3-skraffsiga exempel av hennes ”seriösa” musik på hennes hemsida, inte minst hennes bandstycke hade jag velat höra i sin helhet, i riktig kvalitet, inte ljudmässigt krossat av en mp3-caterpillar), det är det som bibehåller mitt intresse hela vägen, liksom gästspelet av Christian Kjellvander som ger litet svärta åt titelspåret och som jag hade velat ha på fler av låtarna. Den här produktionen borde nå igenom i P4-skvalet, få lyssnarna att stanna till och just lyssna. Jag önskar bara att Maria uttryckt sina texter på svenska, för att ge dem nerv, men det gör jag ju alltid.

Har du lp:n eller cd:n ”Barndomens stigar” med Kultivator? Då är du på rätt spår. Har du inte den, dags att leta på Discogs eller närslutna sajter. Det är en pärla i svensk progutgivning (särskilt återutgivningen på en dubbel-cd bjuder på bonusgodis) och när Johan Hedrén och Ingemo Rylander under namnet Nomads Of Hope släpper skivan “Breaking The Circles For A While” (egen utgivning) var det en angenäm överraskning. Överraskningar ska vara av det här slaget, helt oväntade och med ett innehåll som får mungiporna att dras uppåt, mer och mer. Bland inhoppen märks också Lars Lach'n Jonsson, bördig från Ur Kaos och Zut Un Feu Rouge, bl.a., men Zeuhl handlar det inte om här, mer en sorts vindlande världsmusik (nåja), påminnande om mycket, skapande nya synapser i en frisinnad hjärna, sväng och psykedelia, ibland ren Canterbury-pop med flöjt och mellotron, egentligen en intelligent popskiva från en helt annan tid, efterhängsen, med sådant som låter både Sinkadus och Necromonkey. Som sagt, en överraskning, och du, den växer för varje lyssning. Lyssna på The Day här.

Norska (nu var vi där igen) Lucifer Was’ sjätte album, ”DiesGrows” (Transubstans), är mer gammaldags hårdrocks lugnare partier lånande inspirationen från den mer renrakade progressiva rocken än något uppdaterat i mina öron. Blåblodigt regressivt, jag kan inte utesluta någonting från Ian Anderson-tvärflöjt eller Deep Purple eller något annat som svängde lagom men som också gjorde anspråk på att vara smått påtänkt konstruerat. Ibland tror jag musiker går i barndom, vill återuppleva det som gjorde att man fastnade för den-eller-den musiken, jag tror det är både mänskligt och omedvetet. Riffigt, ibland litet småförsiktigt symfoniskt, orgelsvängande, mellotronvinkande (se, jag finns också! sade instrumentet i fråga) och blicken fast förankrad i backspegeln.

Pocket Sizes ”Exposed Undercurrents” (egen utgivning) är nu rätt in i den progressiva pulsådern, med friska, breda arrangemang, en instrumentpark värdig Necromonkey och med rätt stora doser psykedeliskt stjärngrus överströdda och improvisationslusta som bara bär och leder framåt. Förra skivan konstaterade jag såsom varande rena experimentverkstaden beträffande de genreinfluenser som dök upp och försvann under lyssningen, bytte platser, skapade intresse, men den nya skivan är mer av karaktären lätt-att-bli-golvad-av eftersom den, rätt eller fel, mer står på egna ben. Visst är influenserna där, men det är de ju alltid, om man ska vara ärlig, i all lyssning: litet Gentle Giant här, litet Savage Rose där, litet Merit där – och lp-formatet är definitivt för kort för Peter Pedersens projekt, i mina öron, för jag tillhör den, troligen växande, skara som bara vill att det ska fortsätta, att Pocket Size ska fortsätta överraska och njutningsfyllt reta mina progdränkta öronvindlingar. Utmärkt är ett rimligt betyg. Slottsskogen nästa år?

Ett klassiskt tips vill jag också bidra med, som gått mig förbi, förskräckligt nog. Bachs h-moll-mässa är ett av de där verken som bildar den seriösa musikens ryggrad och ur många aspekter är ”viktigare” än jätteverket Matteuspassionen, oavsett om det är högintensitetstolkningar på gammalt vis (Scherchen) eller speedfreaks (Jacobs) eller vådligt inkännande (Parrott) – och jag kan nämnda minst trettio versioner till som måste ingå i fortbildningen och ytterligare tio–tjugo man åtminstone bör ha hört. Men en dubbel-cd som verkligen finns under radarn och som jag inte sett omskriven någonstans alls, som verkligen behöver lyftas fram och bli åtminstone ett ”ping” på den trånga radarskärm där h-moll-mässor dväljes, är version (egen utgivning) under Ingemar Månssons distinkta ledning, där de har orkesterunderstöd av Malmö barockorkester och med en solistkvartett som inte går av för hackor: Karin Dahlberg, Ivonne Fuchs, Carl Unander-Scharin och Karl-Magnus Fredriksson. Parkmans gamla lp-box med Matteuspassionen tillhör, om någon utanför Skånes gränser hört den, den internationella toppen av Matteusar, Månssons h-moll:are stäcker sig också en bit över mängden, främst för att Lunds vokalensemble vid inspelningen haft ett påtagligt fokus och det är väl bara ljudbilden jag önskat vore mer distinkt, men ännu en sleeper som fler måste köpa och lyssna till.

Nämnas bör också a) Josefin Öhrn + The Liberations ep “Diamond Waves” (Gone Beyond) för trots att jag sällan skriver om så korta vinyler här, är detta ett utmärkt möte mellan drivna musiker och en låtskriverska som också har en förmåga att göra ljudmässiga avtryck som är efterhängsna, i lätt psykedeliska, halvprogressiva kläder sydda av just ett klädsamt fenomenalt band (och, ja, jag är givetvis påverkad av att ha sett dem live på Psykjuntan i somras), och b) Foxygens lätt överväldigande dubbel ”… And Star Power” (Jagjaguwar) som låter dem springa omkring i många genrelabyrinter och det blir en lätt igenkännbar provkarta över hur utvecklande samtida popmusik kan vara i rätt händer, inte en lugn stund för lyssnaren.

Men nu är det ju den årstid då man tar fram Mia Doi Todds skiva “The Golden State” och spelar låten “Autumn”. Vackrare än så blir det inte när löven faller. I väntan på nästa spalt kan jag rekommendera tvenne postrockare som gått mig förbi tidigare men som fångar mig nu: svenska ioseb och franska Utopium, båda visar hur livskraftig den genren var och är, liksom att det egentligen bara är ersatz-prog, under Panama-flagg. Räcker inte det norska tipset till den här gången, skaffa då nysläppta lp:n ”Morphing Between Spaces And Phases” med Skyggespill. Och vill du veta vad kidsen lyssnar på i tunnelbanan, köp Cameras nya ”Remember I Was Carbon Dioxide”.