1977 utkom nio-lp-boxen ”Music In Sweden”, det var statliga Svenska Institutet som tillsammans med statliga skivbolaget Caprice under statliga Rikskonserter gjorde en statlig exportsamling som visade upp den musikaliska mångfald Sverige dåförtiden kunde ståta med. Innehållet på åtta av de nio skivorna var från Caprice’ egen rika utgivning (det var då, det, ja), med temaskivor kring samtida klassisk musik, folkmusik, jazz etc. – och så en nionde skiva. Om man nu skulle lyfta fram musik från samtiden som inte var från akademien, vad blev det då? Jo, givetvis vår favoritgenre, men under namnet ”alternativ instrumentalmusik”. Här kunde dock inte Caprice leverera innehåll, men väl Silence, och det är en fin blandning av Bo Hansson, Samla mammas manna och Kebnekajse m.fl. Inte något från Stikkan Andersson så långt örat når. Visst hade det varit en fin tanke med en uppdaterad box idag, givetvis med fler inslag från den samtida konstmusiken (men då hade Caprice fått låna från små, välvilliga skivbolag som dB Productions, Daphne etc.) och med den ”alternativa instrumentalmusiken” utökad med Gösta Berlings saga, The Flower Kings, Ved och Rolling The Dice?
Mer Norge. Alltid detta Norge. kÖöks ”Imber, Wiltshire” (Va Fangool)är en intressant konceptskiva, orten Imber evakuerades 1943 för att brittiska armén behöver någonstans att öva – men de anlände i princip aldrig dit och byborna återvände inte heller; skivan handlar alltså om denna övergivna ort, en tankemässig parallell kan dras till Efterklangs sista skiva, ”Pyramida”, om den sovjetiska idealstaden/gruvstaden som övergavs och idag bara minner om en tid som svunnit hän (se gärna dokumentären om staden/bandets skiva). kÖök är duon Jørn Erik Ahlsen och Etian Larsen, de albumdebuterade 2012, och det konceptuella spelar ingen roll för min uppskattning av skivan, det blir bara ytterligare en dimension att lägga till tankarna som springer ur lyssnandet. Improviserad musik når inte alltid fram till mig. Jag vill antingen att den har en ryggrad att utgå från (som hos King Crimson eller Klaus Schulze eller Øresund Space Collective eller Herman Müntzing eller mycket av den instrumentala samtidsjazzen som inte skronkar) eller är helt abstrakt (som musique concrete eller bandexperiment). I det här fallet finns det en ryggrad, i alla fall upplever jag igenkännandets glädje som en sådan, när 
det akustiska bryts av de elektroniska maskinerna, när det finns mycket traditionell minimalism i det duon (med gäster) gör. Det leder också över till självbetitlade skivan med Moulded (= Erik Dahl) (Svalka), fast detta mixande av piano och elektroniska kraftfält kunde varit Tim Hecker men inte riktigt Ben Frost – eller något utgivet på favoritetiketten Denovali. Stillsamt levande musik för ofyllda rum, där något svävande bitvis får tyngd och förankras i ett tidlöst parkettgolv.
Chemical Brothers’ titelspår från ”We Are The Night” från 2007 är ju ren, malande, välgjord krautrock, men det tänkte jag inte på när jag köpte skivan 2007. Man glömmer så lätt. Ett exempel på det sistnämnda är QOPH. Nya ”Glancing Madly Backwards: Rare & Unreleased 1994–2004” (Transubstans) innehåller trekvart outgiven/svårfunnen musik som borde tillfredsställa breda lager progälskare, stonertillskyndare och psychvänner. Det var många år sedan jag lyssnade på QOPH , men nu har jag fått plocka fram de gamla skivorna, återuppta bekantskapen och inser, troligen ånyo, hur trevligt svängande de är, brett, både mellan fötterna och när det gäller de musikaliska utflykterna. Hade ingen sagt något i releasematerialet, hade jag inte hållit det för otroligt att detta var deras fjärde skiva, inte en samling av äldre grejor. Nu kanske vi kan få en riktig fjärde?
- Jan-Erik Zandersson, Jan-Erik Zandersson@telia.com
