tisdag 6 maj 2014

Zandersson om “Killers Walk Among Us”

image

Musikens världshistoria har sina milstolpar, de tillfällen då jorden liksom skälver till, när något helt nytt dyker upp på scenen, när ett nytt instrument introduceras, en dittills oupptäckt teknik upptäcks, en tonsättare kommer med ett helt nytt språk, tonintervallerna får en annan innebörd, noterna ett annat värde. Världen är sig inte lik längre, det finns något nytt att förhålla sig till, något nytt att ta hänsyn till, flyta med i eller kollidera med. Vår egen favoritgenre har gjort sådana avtryck, oavsett om det var det sena sextiotalets första tankar om att lämna popens treminutersram för att märkesåret 1972 tydligt visa att det finns mycket i konstmusiken som den dittills kommersiellt anpassade funktionspopen och den upproriska rocken, som redan 1957 var punk till allt utom namnet, kunde gå till sängs med och få ett progressivt uttryck.

Marken skälvde till. Musiken kunde ta på sig en uppgift att berätta något över längre tid, ge utlopp för känslor både storslagna och minimala, texterna kunde ge ny mening, händelseförloppen slingra sig som ett taktartsbytande dna som visste vilken kropp det var i, men inte sade något om den karga omvärlden, inte hävdade någon tidsbundenhet, i egentlig mening sällan speglade sig. Idag kan man se hur den moderna jazzen lånar från den progressiva rocken i stället för tvärtom, som det var en gång i tiden, och att genretillhörigheten blir helt underordnad, hur den klassiska musiken utvecklas, oavsett om det är minimalism, cinematisk musik, dataspelmusik eller ett nytt oratorium av John Adams, i en riktning där slutresultatet, det medvetna arvet och djupet i skivsamlingen är viktigare än något annat.

Det är en ständig rörelse, där sax-påse-sten-leken har nyfikenheten som det element som slår allt annat, där det stabila är som saxens möte med stenen, där konservativt förnuft inte får påsen att pysa. Det som adderas till den känslomässigt träffande musiken idag är budskapen, tankarna, slutsatserna, antingen allegoriskt, metaforiskt eller rakt på, utan filter. Det är nära till känslorna och när musiken och texten blir kommunicerande kärl snurrar dna:t som aldrig förr, visar ursprunget och ger möjlighet till nya former. Även de kortare styckena fick i postrocken en form som, text/sång eller ej, vände och vred på sig, visade på nya möjligheter, nya spänningsfält.

Men viktigast är nog den personliga musikhistorien, de skivor man minns hur det var före och efter det att man lyssnat på dem, att man efter lyssningen var en annan människa än före nålen sattes mot vinylen/startknappen på cd-spelaren trycktes in. Dåförtiden hände det regelbundet och jag undrar stilla vad generationen före kände när lp:n snurrade igång, Paul McCartney räknade in och ”I Saw Her Standing There” briserade i högtalaren. När det fanns denna regelbundenhet var det också legio att höra en skiva från början till slut, att omtumlad sitta tyst efteråt och bara undra vad det var som hände, med en uppsluppenhet som kröp på en, ett leende som bara blev bredare, ett välbefinnande som visade att en brytpunkt var passerad.

Det fanns helt enkelt en markör i tiden som sade att livet var på ett sätt före och på ett annat sätt efter. Ett litet skalv. Ett mentalt grantande.

Det har också varit så med konserter, känslan har varit hisnande när man fått se något live man längtat efter länge att få uppleva på avstånd från grammofonen, men det jag kommer ihåg med en annan glöd, en annan sense of wonder, är de tillfällen när jag varit helt oförberedd på det jag fått höra. Tack och lov skapas det så fantastiskt mycket fantastisk musik där ute i världen att det idag är helt omöjligt att ha koll, så det ges möjlighet till dessa överrumplande överraskningar tid. Det är dessa jag minns särskilt, när det svindlar, fjunen på överarmen reser sig, allting runt omkring bara försvinner in i ett perifert ointressant. Det skälver till.

Det händer inte ofta, det medger jag villigt, men det är samma sensationella välbehag, samma rena lust som uppfyller en, när det händer, oavsett om den av Kant formade kritikerhjärnan (sitter nog nära reptilhjärnan…) börjar forma något påtagligt i influensväg för att man inte ska ramla omkull kreativt sett, att huvudet vill räta ut och förklara vad man hör, var det kommer från. I höstas hände det på Inkonst i Malmö när jag såg en spelning med ett band från Göteborg. De smög sig på mig, med låtar som både var så obekanta och så påminnande om annat som satt sin prägel på mitt lyssnande, smög sig på mig med låtar, stycken, som växte, där uppbyggnaden, harmonierna, ja, allt gjorde att det föll på plats för mig, här fanns något som var en postrock som bekantat sig med det bästa ur den mer progressiva musiken, här fanns något som fick Mogwai att möta en väldigt ung Rick Wakeman, något som kändes lika bekant som nyalealändsk instrumentalmusik när den bröt sig ur postrockfållan, något stillsamt sakralt; jag bara stod där, snett vid sidan av scenen, påsmugen, och tog in, njöt, färdades på själens irrvägar och, framför allt, log, log genom hela konserten. Efteråt träffade jag Vic på bandets skivbolag Tenderversion och fick tillfälle att tacka delar av bandet för konserten och sade till Vic att det här nu är den debut-lp jag ser mest fram emot, fick med mig debutsingeln och spelade den, ofta.

Men det är sällan det blir som man tänkt sig. Den första text jag skrev om Killers Walk Among Us blev den om de känslor ett vintrigt självmord satte igång hos någon som inte ens kände, inte ens var bekant med, den som satte personlig punkt en natt på en bro i början av januari, men som låtskrivare, musiker, artist öppnat en dörr till ett känslomässigt skrymsle där det inte alltid ges tillfälle att släppa in ljus, men där det finns strimmor av hopp. Det är svårt att förklara, men musik för gärna ett eget liv, musik behöver inget fysiskt att hänga upp sig på, musik är bara något alla kan uppleva och sporrad av den virvla runt i sina egna, privata universum, den enda konstformen som är helt placerad i hjärtat när den är som bäst.

Killers Walk Among Us’ självbetitlade lp släpps nu och jag erkänner ånyo, fortfarande, att jag inte på väldigt länge sett fram emot en skiva så mycket som denna, en känsla som efter vinterns händelser färgats av en kall punkt i magen och nästan en oro över vad som skulle finnas i konvolutet.

Det här är en skiva som för evigt kommer att förknippas med Stefan Holmbergs val att ta sitt eget liv. Det här är en skiva som kommer att få en massa text skriven till sig av detta skäl, av djupt kända skäl, av välmotiverade skäl, men det är bara en syn, en tankebana, en vinkel – det tragiska är inte skälet till att skiva är vad den är.

Låt mig slå fast att det här är en skiva som är bra. Enkelt och absolut. En god skiva.

Hur bra är ”bra”?

Hade jag delat ut betyg hade den fått en femma, varit en med utmärkt beröm godkänd, fått ett stora A. Men det gör jag inte, man kan inte mäta musik på det sättet. Det räcker att säga att detta tveklöst är årets bästa skiva, oavsett vad som släpps från juni och framåt. Det är en av den moderna svenska musikhistoriens mest exempellösa utgivningar. Det är en skiva som har svar på många av de frågor du ställer en mörk vinterkväll, ensam under täcket, utan kraft att gå vidare. Det är kanske den enda skiva du behöver köpa i år för att förstå livets bräcklighet och hur det är att bara släppa taget – men att det ändå finns något vackert att längta till, se fram emot, om du bara vill eller har modet. Strimman av hopp.

Ett skalv. Ett före och ett efter. Jag blir aldrig likadan igen. Det är en sådan lp.

I Stefans texter finns det både avsked och tankar om vad som får oss att hänga oss kvar, men också en sorts uppgörelse, att det är bestämt, det ligger i allas våra händer, beslutet, att bestämma över våra egna liv. Eller vår död. Eller, om man så vill, Stefans egen väg och beslutsamhet, hans egna slutsatser om det värdefulla. Det är den första skiva på år och dag som fått tårarna att rinna när texterna faller på plats när jag lyssnar, oupplevda bilder av en brovandring en kall vinternatt frigör sig inte från näthinnan, det är jag den förste att medge, men jag är övertygad om att skivan utan detta av oss kända sammanhang är samma känslomässiga frigörelse som någonsin Joy Divisions låtar en gång var (”a loaded gun won’t set you free”) för unga män i svart kavaj, eller The Cures ”A Forest”, The Names’ ”Swimming” eller de andra svart- men klarsynta unga männen och kvinnorna som famlade efter svaren på gåtan varför vi ska vakna i morgon igen, vad det är som gör att vi både vill och vågar göra det.

Jag vet inte om det här var det som skapade mening för Stefan, att slutföra skivan, att ge de som är kvar en antydan om svar på frågan ”varför”, berätta om det meningsfulla eller brist på det. Samtidigt är skivans tio låtar musikaliskt sett en resa genom ett känslointensivt landskap och denna ”postrock-med-sång” är oemotståndlig, inte som något man dras till, utan som något man inte kan värja sig från, som sitter kvar i huvudet, stämningslägen som ger ett virrvarr av bilder och upplevelser och redan vid andra genomlyssningen är det en upplevelse som både suger kraft ur mig och ger mig ny styrka. När gjorde en nyutgiven svensk skiva det senast, så påtagligt, så länge?

Om du undrar, lyssna på den svenskspråkiga låten på skivan, ”Från Ramberget ser jag allting som någonsin hänt oss här”, som ger ett hopp (det ordet återvänder, märkligt nog, hela tiden till mig) till oss som är kvar, på ett mycket klokare sätt än många andra lyckats förmedla, att det finns något att sträva efter, att leta efter, men som kanske inte alla har möjligheten att hitta.

Musiken tänjer på många gränser den här gången, arrangemangen får svälla och vara små men betydelsefulla, det är ett känslomässigt tonmåleri där färgerna aldrig bli grälla, där svärtan ändå har en morgonrodnad i kanten, om man bara vill se den, om man ger möjligheten. Precis som när jag såg bandet live i Malmö sitter allt på plats, utförandemässigt, det är ett samspel som leder vidare, en intensitet stundtals som går att röra vid, känna på, återvända till vid de tillfällen i livet det är rätt. Det är ett makalöst band med ett unikt låtmaterial.

Det var ett skalv som gav utslag. Tack för det här brevet, Stefan, och lycka till på resan.

Killers Walk Among Us: s/t (Tenderversion Recordings)

På Internet finns det en kort, kort film om Stefan och Killers Walk Among Us:

 

- Jan-Erik Zandersson

Inga kommentarer: