fredag 2 maj 2014

Zandersson maj – 14 del 2

imageI Finland har Sibelius-akademin i Helsingfors släppt på tyglarna litet och i vår har tre cd kommit därifrån på deras eget bolag Siba. Först ut den smågalna idén om ett folkmusikstorband, Sibelius-Akatemian Folk Big Bands självbetitlade debut och nog för att steget är långt från svenska sjuttiotalsutgåvor av storbandsfolk, men det här är en rätt fantastisk idé i Savalls efterföljd, uppdaterat och svängigt, utan choser eller ett uns tango. Nästa är New Better Spring Bands även den självbetitlade cd, ett sjumannaband, alla låtar skrivna av Aili Järvelä som också leder bandet. Ibland känns det som en sorts finländsk americana, eller något mitt emellan Lars Winnerbäck och Solander, med Philip Glass-pianon, men så slår några av spåren över till storslagna, kraftfulla låtar som bara far iväg med hela orkestern och jag blir förvånad och intresserad.

imageOch om det inte räckte så debuterar Harri Kuusijärvis trio med ”Koutus” som är den första progressiva, taktartsbytande skiva jag har i min ägo som har dragspel som huvudinstrument! Harri Kuusijärvi (dragspel & kompositör), Veikki Virkajärvi (elgitarr) och Tatu Rönkkö (trummor) har gjort en häpnadsväckande skiva med oerhört rörlig instrumentalmusik inspirerad av finländska Koutus’ arktiska landskap – även om jag förnimmer en stor värme i de stycken där trion låter håret hänga ner och bara har hyfsat fullt ställ – ett av månadens verkliga utropstecken och progressiv rock från ett fullständigt oväntat håll. (Och man får inte glömma att progressiv rock kan bli ”kommersiell” i Finland likt Muse i resten av världen: tänk bara på von Hertzen Brothers!)

imagePå det elektroniska området har turen kommit till Abdulla Rashim som nu debuterar med en fullängdare på sin egen etikett Northern Electronics, skivan heter ”Unanimity” och kommer som dubbel-lp, cd, kassett och digitalt. Vem som döljer sig bara pseudonymen har jag ingen aning om, lika litet som jag vet vem Varg är, en annan av artisterna på NE och som Abdulla samarbetat med under namnet Ulwhednar på en mini-lp och ett par kassetter. NE:s skivor är inte lätta att få tag på, de säljer som smör, vips, så är de borta. Stillastående, hypnotisk techno från avfolkningsbygd låter de allt som oftast, fantastisk vacker och just hypnotisk musik som tillhör de tillstånd man inte vill lämna, musik som borde spelas loopad, aldrig ta slut, ett vindlande möbiusband.

”Of the Augmented Living Dead” med Råd Kjetil Senza Testa var kanske ett avsteg, fantastiskt välgjord berlinskoleelektronik av en av landets mest spännande combos. Men hypnotiskt, fast på ett sätt anno 1973. Det hypnotiska finns även på Abdullas debutskiva, vilket inte förvånar det minsta, ibland med en myckenhet av afrikanska influenser i rytmerna, med underliggande kosmiskt drån, ibland bara de där kosmiska ljuden som om vi var i en Blade Runner-värld, vandrade från Chiba City till en soptipp utanför staden, mitt i natten, när magnetbanan passerar bara meter från oss – eller de ljuden vi hör när vi åker med rymdfärjan och får för oss att rulla ner rutan. Repetitivt. Suggererande å det grövsta. Underbart. Vårens elektroniska skiva i många genrer. Det är en fantastisk skiva, varierad, minimal, afrikansk, kosmisk, elektronisk, ungefär som om Klaus Schulze återfötts i Bandhagen. (Lyssna)

imagePå många sätt enklare men med ett annat historiskt perspektiv är Mark E:s ”Product Of Industry” (Spectral Sound) där huvudpersonen är Storbritanniens West Midlands, där den industriella revolutionen en gång hade sitt brittiska epicentrum och som i modern tid drabbats hårdast av lågkonjunkturen och kapitalismens härjningar, där Mark E försöker dra en linje mellan sig i sin moderna roll som musiker, konstnär, med sina förfäder som körde lastbil eller jobbade på fabriksgolvet och gör det i en analog dansmusik med en sorts samvete, medryckande, ibland enkelt housigt, men mestadels med bara ett stenkast mellan dansgolvet och ett i en fjärran tid varande fabriksgolv. (Lyssna)

imageTvå nya från lilla Cineploit, Thelemas ”Growing” och Rashomons “The Cameraman’s Revenge”. Thelema har redan utgett skivor på detta filmiska skivbolag, dels bolagets debututgivning, dels en hyllning till David Cronenbergs film ”Scanners”, Hans Jürgen har använt denna pseudonym sedan 1994, flitigt på skiva, och även på denna nya skiva är det mycket som kunnat bildsättas, stämningarna är genomgripande, han har ett väl utvecklad känsla för att skapa, bygga upp något som blir till en film innanför ögonlocken. ”Suspiria”, ”Videodrome” och slika filmer tillhör hans favoriter och det märks. Här blir det en osalig (eller salig) mix av influenser från Badalamenti till spagettiwestern till något minimalt och Carpenter-ljudande – roligt på riktigt och inte bara pastischer. (En del, ja, rätt många, av hans skivor går att ladda ner kostnadsfritt från hans Bandcamp-sida.)

imageRashomon är ett soloprojekt från Matt Thompson som ibland också kallar sig Zoltan eller Cremator, beroende på genre, och det här är hans fjärde skiva under Rashomon-namnet. Om tidigare skivor var inspirerade av filmmusik, är denna enbart sådan, på samma sätt som vår egen Matti Bye satt musik till stumfilmer, består ”The Camerman’s Revenge” av just musik till två sådana av ryssen Vladislav Starewicz. Titelnspåret hör till den surrealistiska filmen från 1912 och musiken är klädsamt knäpp, den andra filmen ligger närmare vår tid, Maskoten (1933), men ska vara en bisarr barnfilm och de orgeltongångar som ljuder är inte alls inbjudande, skeva valsmelodier och underliggande drån gör att de flesta ungar nog skulle sova rätt illa efter att ha sett filmen, med eller utan den här musiken. Köper man lp-versionen får man med en dvd där filmerna återfinns inkluderande Rashomons musik, men den fanns tyvärr inte med i paketet från skivbolaget i Wien. Men titta gärna igenom deras lilla sortiment, det mesta är oförfalskade (om än i kopians form) hyllningar till 60- och 70-talens italienska B-(eller om det nu var C-?)filmer.

image

Åtta låtar av två nittonåringar som debuterar på en skiva som heter ”9 Songs” (Dead Oceans), driver Dub Thompson med oss? Kanske, kanske inte. Det här är ännu en skiva en lysande skivmånglare som Dennis på Rundgång skulle ha svårt att placera i rätt fack i butiken, ynglingarna är lika mycket inne i engelsk shoegaze och storartad indierock som de kryddar med den allerstädes närvarande krautrocken och elektroniska tongångar från vilken halvstor tysk stad som helst, med eller utan självaktning. Ibland svänger det rumpa, sexigt som fan, ibland vrålas det på i en vänsterfil på rock’n’roll-motorvägen, det finns inte många lugna stunder och det är en perfekt skiva att spela för att göra vänkretsen osäker på vilken musik du egentligen gillar. En debut som bådar gott.

Svenska duon Roll The Dice bytte på förra fullängdaren, ”In Dust”, nästan genre, som jag skrev i Nya upplagan, ”från den mer tyska elektroniken i Tangerine Dreams fotspår från debuten till något som bitvis är vassare, kantigare, mindre insmickrande. Live-12”:an från konserten i Göteborg i augusti i fjol känns nästan som brygga, där det är mer monokromt än tidigare, men nu, på andra fullängds-cd:n, handlar det om de små förändringarnas musik, småskaliga ljudbyggen för mörka årstider, både enklare och mer sammansatta. Analogt är det nog fortfarande, syntar och piano, men Berlinskolan har stängt för terminen.” På nya och av mig hett emotsedda tredje fullängdaren, ”Until Silence” (Leaf), är transformationen fullgången, här är det mycket imagebrötigare tongångar som översvämmar pianot och den repetitiva elektroniken, här är det ett fullskaligt industrilandskap i ren, uppdaterad cyberpunk som Lewis Shiner nog aldrig tänkt sig, teknologins baksida, de rymliga samvetenas landskap av gammaltestamentlig, elektronisk undergångsmusik som bara en dedicerad spastiker kan dansa till. Ännu en skiva som går den postindustriella eran till mötes med fasaväckande och konstruerade minnesbilder av hur världen såg ut när maskinerna, industrierna, stod för utveckling, framtid och överlevnad – not. Undergången är nära, oavsett om den uttrycks i musik från Stockholm, Berlin, Tokyo eller Malmö. Ta en stol, sätt dig, lyss till den framtid vi inte längre har framför oss. (Men det finns andra som håller sig i salarna i Berlinskolan, fyra nyliga tips på lysande elektronisk musik i det tidigare sjuttiotalets fotspår: svenske Eric G:s ”Visions”, Berlin Heritages ”Land Of The Rising Sun”, Cosmic Grounds självbetitlade och kvartetten Erren/Fleissig/Schottler/Steffens ”Ouddorp Takes”, alla kan med fördel köpas från t.ex. groove.nl.)

imageNågra klassiska. Först ut ännu en volym i norske orgelprofessorn Bjørn F. Boysens serie Bach-inspelningar, denna den femte är triosonaterna BWV 525–530 (Euridice) skrivna som studerämnen åt grabben Wilhelm Friedemann, stycken vi stött på många gånger, där de kanske mest lärorika inte är de som finns med i de kompletta, legendariska orgelverkutgåvorna av Alain, Kraft, Hurford och de andra, utan kanske de där klaviaturen hanteras av Vogel, Righetti, Chorzempa eller Bryndorf, för just lärorikt tycker jag det är att lyssna till Boysen som här ånyo befinner sig i Kongsbergs kyrka och den välrenoverade Gloger-orgeln från 1765 som passar i finlemmad Bach, nyanserna kommer fram på ett avslöjande och tydligt sätt (och dags att bjuda Boysen till barockorgeln i Höörs kyrka nu, vårt lands kanske mest intressanta orgel och som bara längtar efter mer Bach!?). Det här är välkänd orgel-Bach, framförd med den lilla mejseln i imageornamenteringen, men en av de mer rara skivorna på sistone, åtminstone vad soloinstrumentet anbelangar, är Erling Sunnarviks (till vardags i Oslofilharmonin) ”Excursion” där hans basfiol befinner sig i centrum och jag får erkänna att jag sedan tidigare lätt fastnar i det instrumentets litet annorlunda uttrycksfullhet (ett par av de mer fascinerande versionerna av Bachs cellosviter är dels Bernats version, dels Meyers, båda basister), det är en blandad recital med musik från sent 1600-tal till nutid och jag trivdes allra bäst i det tidiga sällskapet, Henry Eccles’ sonat och Franz Anton Hoffmeisters andra solokvartett (Lawo). På skivan medverkar medlemmar ur filharmonin och solister i övrigt är mezzon Annika Skoglund och pianisten Nils Lundström och titelstycket är skrivet direkt till Erling av Arne Helland.

imageEn annan spännande skiva, både till innehåll och framförande, är ”Pour Mi” (Lawo) där Liv Elise Nordskog, sopran, och Signe Bakke, piano, tar sig an sånger av Messiaen och hans fru Claire Delbos. Det är en vacker linje de följer, med Oliviers sångcykel tillägnad sin fru och så frun, Claires, tonsättning av ”L’Âme en Bourgeon” som är svärmors, Cécile Sauvages, dikter, dikter hon skrev när hon väntade Olivier, tonsatta av Claire när hon väntade sitt och Oliviers barn. Cirkeln sluts.

imageEtt annat möte, eller en smärre kollision, är ”On The Path To His Modernism” (Simax) som är en ovanligt talande titel på en skiva, norrmannen Fartein Valens (1887–1952) bottenromantiska musik som här tar en mer klassisk väg, formaliserad, in i modernismen, lyckas inte skaka av sig sitt arv, det medges, men inte minst opus fem, trion för piano, violin och cello bevisar att han åtminstone försöker. Ett annat möte är Kjell Mørk Karlsens orgelmeditationer över bibeltexter, på den här Aurora-skivan finns både ”Christus-Meditationen” och ”Offenbarungs-Meditationen”, båda lyssnade jag till över påsken och det första verkets val av tillfällen i Jesu liv som var avgörande gav ett perspektiv som inte nödvändigtvis slutar i de där kvarteren mellan Antoniafortet och Golgata. Organist är Inger-Lise Ulsrud, skivan heter ”Meditatio” och mellan de två inkännande orgelmeditationerna finns också en elegi för cello. Vill också nämna en färsk Sterling-cd med mer orgelmusik, av Max Reger och, framför allt, Fader Bach, där Erik Boström i denna Bertil Alving-inspelning gör sanslöst imponerande versioner på Marcussen-orgeln i Oscarskyrkan uppe i Stockholm, 26 minuter Bach motiverar vem som helst att köpa skivan!

imageAvslutningsvis två från Anti som jag gärna vill nämna: dels Jolie Hollands ”Wine Dark Sea” som är svängigare, tyngre, mer överraskande, frijazzigt experimenterande, vilket klär henne; dels Tom Waits’ gamle vapendragare vars utgåvor har lååååånga tidsrymder mellan sig, Chuck E. Weiss har nu levererat ”Red Beans And Weiss” åtta år efter förra och det är skönt att något aldrig ändrar sig, Chuck känns igen på långt håll som den inte imagefullt så pretentiöse, mer jordnära Waits-figuren som har samma galna leksaksaffär som ackompanjemang som vanligt, djupt nere i rötterna (Lightnin’ Hopkins upptäckte honom en gång i urtiden), med vardagsmystiken i texterna och något fullständigt chosefritt, med kompisarna Tom Waits och Johnny Depp som ”exekutiva producenter” – och nog är Chuck här roligare än Tom varit på ett tag? Det här svänger som satan och skulle få brylcremegrabbarna (fast inte Kokomo Kings, förstås) att få prestationsångest, om de upptäckte den här Chucken.

Och ett önskemål? Att något svenskt skivbolag tar sig an Sven-David Sandströms storslagna Matteuspassion och även dokumenterar resten av hans moderna, sakrala musik på skiva. Nu. Att landets störste nu levande tonsättare inte finns mer än sporadiskt på fonogram är en skam, det hade aldrig hänt i Danmark. Eller i Norge. Eller i Finland.

- Jan-Erik Zandersson, jan-erik.zandersson@telia.com

Inga kommentarer: