torsdag 24 april 2014

Gazpacho: Demon (2014)

image

Karl-Göran Karlsson:

Gazpacho från Norge har producerat en lång rad högklassiga plattor de senaste 5-6 åren. Några av dem är rent av personliga favoritplattor. Jag betraktar bandet som ett av de riktigt stora i den moderna progressiva rocken. Men frågan är nu om inte de rent av har överträffat sig själva ännu en gång? Nya plattan känns som ännu ett stort steg framåt mot den absoluta toppen.

Efter att på de senaste plattorna kanske ha varit lite fegare och i alla fall sneglat mot lite mer traditionell rock med kortare och mer lättillgängliga låtar så har man på nya plattan faktiskt gjort helt om och producerat sitt mest komplexa verk hittills.  Den innehåller ett fåtal låtar med väldigt lite av återupprepningar. Mer exakt är det fem låtar varav en är delad i två delar men flera av dem övergår direkt i varandra utan paus och man får därför intryck av ett ständigt musikflöde på plattan med endast få undantag. Alltså, istället för tidigare tendenser till att skriva kortare låtar tar man här ut svängarna rejält både vad gäller arrangemang och form. Att lyssna in plattan har varit väldigt spännande på grund av de ständigt nya infallen och de musikaliska omvägarna. Vad som också känns väldigt trevligt är samtliga bandmedlemmars tydliga delaktighet i verket. Det går att hitta partier överallt där deras speciella bidrag kommer fram och tillsammans har de därmed skapat något som är få andra band förunnat.

På plattan finns gott om närmast sakrala och andaktsfulla partier som verkligen manar till meditation och stillhet. Här slås man av djupet och känslosamheten i musiken. Men det är också stor dynamik mellan de olika delarna. Ofta hör man bara ett eller ett par instrument tillsammans med Jan Henrik Ohmes varsamma och mjuka röst men däremellan också avsnitt med mer dramatik och med hela ensemblen involverad. Jag kommer ofta på mig själv att se bilder – ofta bilder av landskap med hisnande avgrunder och höga berg. Ett sånt parti är just övergången mellanlåtarna ”The Wizard of Altai mountains” och ”I’ve been walking Part 2” men det finns många fler exempel.

För mig är låten ”I’ve been walking” som inleder plattan och fortsätter i en del 2 som spår nummer 3 plattans absoluta höjdpunkt. De båda delarna är oerhört vackra fast på olika sätt. Det finns ett flertal partier med fantastiskt vackra harmonier, framförallt mellan klaviatur, violin och sång. Här måste man säga att Mikael Krømer på violin är en fantastisk tillgång för bandet. Hans solopartier tillsammans med samplade och äkta stråkar är oerhört vackra. Jan Henrik Ohme firar också triumfer med sin varma känslosamma röst. Jag vet ingen som är så skicklig på att använda sin röst likt ett riktigt instrument och inte bara för att lägga till lyrik och textinnehåll till musiken. Han smeker varsamt fram melodierna och tillsammans med stråkar och keyboards blir det ofta otroligt vackert. Det andaktsfulla i låten förstärks av att man på ett ställe lagt in något som låter som sång från katolska nunnor i bakgrunden. Efter denna mäktiga inledning bryter man sedan av med något helt annat i låten ”The Wizard of Altai mountains”. Inledningen av denna skulle mycket väl kunna duga som en fristående låt för en singel. Här används oväntat ett musettedragspel som extra ackompanjemang. Faktiskt mycket effektfullt.  Låt-texten är inte helt enkel att få kläm på men då Jan Henrik sjunger ”…and I was there when a bomb exploded. Eleven hours and I still can’t sleep”…. att det här är ett band från Norge där det fruktansvärda terrordådet fortfarande ligger som ett trauma över alla. Efter ett tag övergår låten i något som mer låter som dansmusik i en dansrestaurang. Fast snarare än fransk dansmusik är stilen zigenarmusik eller möjligen något som gränsar till klezmermusik med sättningen dragspel, fiol och trummor. Verkligen tvära kast i musiken och man får säga att det är imponerande att musikerna behärskar så många olika typer av folkmusik (i tidigare plattor har vi exempelvis hört en hel del keltiska tongångar). Som tidigare nämnts övergår sedan denna låt i del 2 av ”I’ve been walking”. Här skapar man direkt en otroligt drömsk och magiskt stämning i musiken. Ett långsamt pianoackord, stråkar och så småningom en kvinnoröst som nynnar på ett underskönt tema som sen upprepas under stegrande volym där både sång och instrument gradvis läggs till. Helt oemotståndligt vackert!

Efter denna fenomenala inledning på plattan sker ännu ett tvärt kast med spår 4 ”Death room”. Då det i tidigare låtar använts i huvudsak klassiska och akustiska instrumentala sättningar så överraskas vi nu med ett arrangemang som till stor del kryddas av allehanda elektroniska toner, mestadels vad gäller rytm-markeringarna. Inledningen låter som något som är hämtat från något datorspel. Men sen drar några typiska gitarrtoner igång i rytmiska lite halvjazziga upprepningar kring vilken sedan drygt halva låten slingrar sig. Det här är ändå rätt typiskt Gazpacho, t ex användes samma grundläggande teknik i superlåten ”Dream of Stone” från plattan ”Night”. Första delen är en skön improvisation kring detta tema, läckert kryddat med elektroniska ljud. Här gillar jag speciellt basisten Kristian Torps läckra komp. Men även denna låt bryts av med något som låter som folkmusik, eller snarare tivoli- eller karusellmusik med bastuba, banjo och dragspel. Efter ett tag blir vi sen brutalt uppväckta av det absolut mest dramatiska partiet på plattan. Pianotoner som rör sig upp och ner i olika skalor till ackompanjemang av tunga trummor och med Jan Henrik sjungande liksom i en megafon (ett trick som Steven Wilson ofta använder sig av). Det här upprepas några gånger för att sedan övergå i ett väldigt känslosamt parti där varma och sköna mellotronstråkar framkallar starka rysningar på kroppen (dessa mellotronstråkar är jag sannerligen svag för!). Och precis när man tror att låten skall avslutas med ett sånt där klassiskt långt slutackord så inträder plötsligt några brutala elektroniska rytmpartier som slutligen stampar låten fram till sitt slut. Mycket djärvt och oväntat slut måste jag säga.

Efter dessa låtar som mer eller mindre tagit andan av en så kommer sedan en slutlåt som känns rätt så trivial i jämförelse med övriga låtar. Men det kanske är tanken. Sista låten ”The Cage” känns som en mindre lyckad ballad av den sort som kanske Marillion lika väl kunde ha framfört. Här kommer plötsligt anknytningen till just Marillion fram. Gazpacho kom  ju fram som en smärre Marillion-kopia i början och man turnerade ju till och med med Marillion. Men i nuläget så behöver man verkligen inte denna draghjälp längre. Man står på egna superstarka ben och gör musik som jag tycker är i absolut toppklass inom den progressiva rocken, eller som man kanske hellre skall säga här, Artrocken. Briljant, Gazpacho!

Inga kommentarer: