onsdag 28 augusti 2013

Zandersson augusti

En av Sveriges vaknaste och skarpaste musikskribenter: Jan-Erik Zandersson, med ett förflutet senast på sydsvenska, nu saligen insomnade, gratistidningen Nya Upplagan, debuterar i dag som skribent på Universum Noll. Han kommer i första hand att bidra med månadskrönikor.

Jag är mycket glad och stolt över att kunna ge Universum Nolls läsare möjlighet att ta del av Jan-Eriks reflektioner, tankar och tips.

Jan-Erik tillhör den kategori som lyssnar på musik utan fördomar och skygglappar. Han är öppen för allt från obskyr techno, via avantgarde experiment till Bachs Goldbergvariationer.

I sin debuttext på Universum Noll skriver han en del om nyfikenhet som en nödvändig ingrediens i musikskapande. Det är också något som krävs för den som vill skriva om musik, och det är något Jan-Erik har i överflöd.

Vi kan kalla den för den gränslösa musiken. Regressiv är den inte, men den kan vara etiketterad ”progressiv” men huserande i något som kanske föddes i Canterbury, kanske fick form 1972 eller helt enkelt bara var ett sätt att få den klassiska musiken, konstmusiken, att gifta sig med den mer populära, i alla fall den som krävde något av lyssnaren, ville föra ett samtal och inte bara underhålla, ensidigt. Artrock, avantgarde, symfonirock – kärt barn har många namn, men jag fastnar alltid för ett ord: nyfikenhet. Att idag låta som Black Sabbath gjorde på de första skivorna är inte att vara nyfiken, att förhålla sig till ett arv från ”Close To The Edge” kan mycket väl vara det och att tro på konspirationsteorier och samla massorna under en trios kreativa, bombastiska förmåga likt Muse gjort är kanske att låta nyfikenheten ta nya vägar. Är man inte nyfiken, behöver man inte lämna sängen på morgonen, om man bara söker bekräftelse kan man dra täcket över huvudet och stanna i det som varit. Men om de där musikaliska milstolparna inte bara kuskar runt klotet för att a) få mat på bordet och b) kreativiteten tagit slut men-det-finns-alltid-någon-i-Bortre-Ugrien-som-vill-höra-dem, utan verkligen känner att det fortfarande är roligt (läs: Yes på Sweden Rock häromåret; läs: PFM som blir folkkära med symfoniorkester som backar dem; läs: Fläsket brinner som är tuffare och hårdare nu än någonsin och som spelar in nytt material i höst; läs: Merit Hemmingson som fortsätter sitt orgel + trummor-upptäckande med ny lp med Jan Johansson-musik, dumt försenad när EMI köptes upp av Warner och releasedatum är inte fastställt – men läs en färsk intervju med henne på nyaupplagan.se).

Paul McCartney påminde om att han spelat längre med sitt ”nya” band än han gjorde med The Bealtes, Benny Andersson påminde om att han spelat längre med sin Orkester än med Abba. Myterna ska inte bestå, inuiterna har inte femtio ord för snö.

”Nej, det är för tidigt än” skrev Phil Manzanera för ett tag sedan i ett e-brev.

Tanken var att åka till England eller Frankrike och göra en intervju med kompisarna Phil och Dave, men göra det mitt i skapandeprocessen, ett gott stycke tid innan Gilmours nya skiva ligger klar och imagejournalisthalvtimmesmötena på något centralt beläget, exklusivt hotell tar vid. Att sitta på däcket till Davids husbåt och inte alls prata om den nya skivan eller om Roger Waters eller hur man bänder på strängarna för att få till det där speciella ljudet, utan om hur det känns att förlora en god vän som Richard, hur det egentligen var mitt i comebacken på åttiotalet när det blev skilsmässa och skafferiet i lägenheten i London var fullproppad av flingpaket, hur man kan stångas mer som affärsman än som musiker för att överleva men ändå behålla spelglädjen – och kanske också om varför soloskivornas låtar finns i ett universum långt ifrån det där en grupps kreativitet flödade.

Men Phil tyckte, för andra gången, att det var för tidigt. Han säger inte nej, men tiden är inte mogen än. Den som lever får se.

När jag träffade honom vid IB Expo i höstas i Halmstad hade vi en trevlig pratstund och hans fru fick närmast dra honom från Isildurs Banes studio där vi satt, eftersom prat om Random Hold, 801 och att ingen ville bo tillsammans med Brian Eno på de tidigaste Roxy Music-turnéerna (han fick alltid med sig en tjej till rummet, vilket dels gjorde att det lät hela natten i rummet, dels att rumskompisen blev påmind om att han inte fått med sig någon tjej till rummet) gjorde att diskussionen blev vindlande, uppslukande och lämnade de sedvanliga Roxy-stråken. Men Phil var ändå onödigt ödmjuk när vi pratade om vad som var aktuellt, han nämnde att arbetet med sin nya och med Gilmours soloskiva tog all tid, trots att det helgen därpå släpptes fyra märkliga remix-12”:or av den hippa affären LN-CC i London där heta DJ:s/artister mixtrat och haft sig med Phils masterband – det nämnde han inte med ett ord (boxen med alla fyra kostade £80 och försvann innan de utgavs, de separatutgivna tolvorna strax därefter).

Häromdagen lyssnade jag på Introductions utmärkta debut-cd som har ett par åt på nacken nu, härligt fett producerad med ett efterhängset basljud. Vart tar de vägen? funderade jag på och var man egentligen kan hitta bra information om allt som utges utanför allvarvägarna – man kan ju inte följa bands hemsidor/facebook:ar om man inte vet att de finns.

Tidningen Prog har en tendens att röra sig väl ofta i den progressiva musikens utmarker i sin jakt efter material till varje nummer, utfört med utfyllnadstexter värdiga en Stephen King-roman. Här hemma har den utmärkta göteborgsföreningen Garf:s hemsida allt mer hemfallit till att berätta om väl hård musik med pojkar och flickor i svarta t-shirts, långt hår och ruskigt mycket tatueringar i stället för om nyheter om artrock. Ibland blir räddningen nyhetsbrev från skivmånglare, men när skivförsäljningen sinar, vart vänder man sig då?

Halvårsstatistiken för hur mycket musik som säljs i vårt avlånga land kom för ett tag sedan och det säljs inte lika mycket cd som tidigare, det som växer är det strömmade och – lp-försäljningen (ökat med 50 %). Det hindrade inte Ifpi:s vd, Ludvig Werner, att för TT uttala visavi lp ”men volymerna är väldigt små. Jag ser det mest som rolig kuriosa”. Är det att prata väl om dem som betalar hans lön? Men värre är väl det han säger sedan: ”Siffrorna bekräftar trenden att vi har ett stort skifte från att sälja enheter till att tjäna pengar på konsumtion.”

Musikkonsumtion? Man konsumerar inte kultur, man upplever den, berikar sitt liv med den, växer som människa genom den. En jämrans hamburgare på McDonalds är däremot något man konsumerar, ett paket ägg på Ica är något man konsumerar. Inte konstigt att branschen är så jävla konstig som den är, det finns fortfarande för många kostymer där.

Så. Lugn och fin. Men betänk ändå: Det är inte cd:n eller lp:n som borde vara död, utan den komprimerade ljudfilen. Varför är det ingen som pratar om ljudkvaliteten? All den tid artisterna och teknikerna lagt ner för att det ska låta så bra som möjligt och inte bara ett örlurande mellanregister. Tänk om ett förlag utgav Strindberg, men alla skiljetecken och vokaler var borta, ”ögat uppfattar vad där står ändå, allt behöver inte vara med”, hade säkert någon besserwisser sagt i bokbranschen om han (aldrig hon, nb!) kommit från musikditon – och hoppeligen blivit förpassad till att bryta torv i Uralbergen.

Fast i England har man fortfarande fattat galoppen: tre av fyra album som säljs, säljs i fysisk form.

Nåväl. Långt roligare än Amazon är Les presses du réels webbshop (www.lespressesdureel.com) med både konst- och konstifika böcker. Samma sak i skivvärlden, prova www.finderskeepersrecords.com. Record Heaven känns som en närbutik i jämförelse.

Slottsskogen Goes Progressive hoppade jag över i år. Banden som spelade var inte riktigt min kopp te, antingen för tunga (ska det vara tungt, får det vara genomarbetat och inte bara enahanda metall; se vidare Riddarna, Vulkan, Skraekoedlan) eller rent av ett tributband (helsingborgaren Manfred Mann ska jag se i Falkenberg i oktober, det räcker gott och väl för mig).

Men det kommer fler somrar med Slottsskogen Goes Progressive i Göteborg, hoppas jag (gå in på Garf:s hemsida och stödköp dvd:erna från tidigare års festivaler, det är de värda, både framträdandena och föreningen!). Jag vill gärna pracka på arrangörerna min önskelista för dem som ska beträda tiljorna (och, nej, ingen progmetal så långt ögat når, inga anomalier välkomna i mitt universum): Ved, Bandjo, Introduction, Won, Nevärlläjf (som förvisso spelar spelar i Göteborg inom kort, 7 september!), Peter Bryngelsson, Paatos, Gösta Berlings Saga, Amason, Pegasûs, Thus:Owls, Riddarna, Vulkan, Death & Vanilla, Barr, Nutid, pg.lost, Klabbes bank, Norma, September Malevolence, Violent Silence/Hidden Lands, Flowers Must Die, Kama Loka, Walrus, Trio Gordon, Folkvang, Necromonkey, Bremen – och jag kan fortsätta om du vill. Eller importera från Danmark (Jonas Munk, Town Portal) eller från Norge (Elephant9, Panzerpappa, Mørk, Grand General, Knut Bjørnar Asphol). Eller släpa helt sonika hit Médéric Collignon & Le Jus de Bocse från Frankrike, om man nu ska ha ett coverband värt namnet.

Lycka till. Ser redan fram emot nästa festivalsommar, med Psykjunta i Alvesta, Fest i logen utanför Växjö, Slottsskogen-festivalen, Äspöfestivalen (där ett av Skånes mest spännande nya band, Swin, debuterade i somras – missa inte dem!) och så vidare.

(Och vill du läsa hur det egentligen var på Way Out West, så läser du mina rapporter på nyaupplagan.se och finner att Godspeed You! Black Emperor och Goat finns överst på topplistan över det som tvivelsutan var mest givande där.)

Men kanske mer om mer specifika skivor nu.

Ibland kan det som är kort hålla i längden och inte komma till korta. Den växande mängd ep som släpps och som landar här talar ett tydligt språk, som i alla fall jag förstår. Ett exempel är ett av de svängigaste Psykjunta-imagebanden, Dean Allen Foyd, med medlemmar som spelat i olika konstellationer i flera hundra år och som idag, när de kommer tillsammans med ep:n ”Road To Atlas” (Crusher), låter som ett bevis på ett möte som aldrig hände, där både David Gilmour och Syd Barrett var glada och jammande i ett samtidigt Pink Floyd, någon från Animals börjar stämma gitarren, någon förskrämd Canterbury-utövare försöker spela sig ur situationen genom att göra saker med orgeln han aldrig gjort tidigare – och, ja, det låter ömsom som psykedelisk pop, ömsom psykedelisk bluesrock, tungt på ett fint sätt, välspelat, mycket eko och med ett driv i bas/trummor som får vilka inbitna som helst i paisleyskjortor och krås att nicka, rytmiskt och igenkännande. En fin liten ep (10” vinyl, nb), men nu vill jag ha en liveskiva med dem.

Den dansk-svenska progsupergruppen Kama Loka skrev jag om i Nya upplagan när deras debut-lp släpptes i vintras, men jag vill gärna påminna om deras skiva när den nu också kommit på cd (Transubstans) och att det jag bland annat skrev i vintras fortfarande står sig, med råge: ”bli stillsamt psyched-out med skogstrevnad och ekorrsvansmjuk halvfartspsykedelika i folkmusikalisk dräkt. Mjuk skogsprog som om inget alls händer utanför stugknuten, folkmusiken ligger i blodet liksom träden, gräset, stenarna och Kebnekajses sluttningar”.

Och en grupp som är i det närmaste en institution på danska imageKildemosefestivalen är Øresund Space Collective och nu kommer en dubbel-lp (eget bolag) med det Dr. Space valt från spelningar där åren 2008–2010, evighetslånga gitarrbaserade improvisationsgroove, precis som vi vill ha dem.

Om postrocken från Windsor For The Derby, Remember Remember, The Yellow Moon Band, A Broken Consort, Balmorhea eller Collections Of Colonies Of Bees hade varit mer elektronisk än den i verkligheten var, hade den kunnat skaka hand med John Lemkes debutskiva “People Do” (Denovali), nu blir det närmare något annat från svunnen IDM-tid på Warp, med filmiska sekvenser, ambienta stämningar och så dessa nu alltid förekommande fältinspelningar, med elektroniska rytmer imagenästan “pålagda”, som en eftertanke. Jepp, han har gjort musik till dokumentärer på BBC och Channel 4 och i pressmaterialet talas om att han vill få ihop sin känsloskapande filmmusik med ”rytm och rymd” och det blir en sorts dansant elektroakustisk musik, med John Cages preparerade piano (egentligen John Lemkes momors/farmors piano) och en och annan gitarr som hållpunkter, Boards of Canada med sväng. Ännu en skiva att bara åka med i.

Ett av de mer intressanta släppen på halvnya skivbolaget Ingrid har varit Shadow Shadows ”Riviera” som är Loghs Mattias Fribergs (och Britta Perssons) verk, melankolisk, stillsam, efterhängsen popmusik för långa vinternätter, inspirerad av William Gibsons cyberpunkklassiker ”Neuromancer” (skivtiteln lånad från en av bokens imagepersoner, Peter Riviera) med de bilder läsningen skapade i Fribergs skalle. Det är lätt att förpassas in i en värld där framtiden är så ljus att man måste ha solglasögon, med inspirationen som Gibson i sin tur fick från noirdeckare och Philip K. Dicks författarskap där aldrig något är som det verkar vara – och där Gibson dels skapade sin virtuellt drivna framtidsvärld med hjälp av ord som lät hippa/passande, allt skrivet på en vanlig skrivmaskin! Vacker skiva, det här, musiken må vara inspirerad av cyberpunken, men texterna och stämningarna, den spröda, finlemmade popen, känns som den var gestaltad genom ett Ray Bradbury-filter för att beskriva den där barndomens tidiga solnedgång mitt i smällkalla vintern. Fyra år tog det, gästerna är många (som Sibille Attar, Kicki Halmos, Nina Kinert), det är långt från Logh, men den här framtiden känns mer framtid för Mattias Friberg.

Så har vi kvartetten som spränger, fyra flinka danska fyrar som spelar hårdrocksjazz eller vad man nu ska kalla det för. Men inte hela tiden. Ibland stillar de sig, djupandas bland tromboner och saxofoner, blir något postrockigt för att dra på igen, tunga riff, manglande friformjazz. imageBandnamnet är Svin. För att inte tala om inledningen på debuten ”Heimat” (Mom Eat Dad) som blir något jag måste låna det utmärkta engelska ordet ”skronk” för att beteckna, som Mats Gustafsson, men med mer luft. Hur det nu är möjligt. ”Secretly We Are Gay” (Mom Eat Dad) är en ep på en dryg kvart, samma modus, även här ett luftigt, svävande stycke som bryter av. Det finns en fin återväxt i brutaljazzens kvarter även i Danmark. Lyssna. På egen risk.

En av kvartettmedlemmarna ovan är gitarristen Lars Bech Pilgaard som återfinns tillsammans med trion Slowburn, som även delar trummis, Thomas Eiler, med Svin. Och bitvis är det mer av samma odefinierbara och från hela musikkartan inspirerade jazzlika musik, ”Agak-Agak” skränig och tillkommen i stunden, medan ”Sfântu Gheorghe” är stillsam och rentav melodisk, det varieras, står aldrig still, avslutningen med ”Nørre Nissum” (ett samhälle i norra Västjylland med 1 032 invånare) blir ett sakta uppbyggt ljudlandskap som får mig att inte vilja åka dit, bara lyssna till det. Mer sammanhängande är Svin, det medges, mer som skapar lyssnarintresse och mer som får mig att vilja höra mer. Skivan heter ”Mammut” (Mom Eat Dad).

Åter till det mer renodlat progressiva.

Han heter Arild Brøter, är norrman och spelar det mesta själv på sina två första skivor – eller mest och mest, det finns en uppsjö vänner/gästmusiker som bidrar, men Pymlico är Arilds bebis. Men egentligen är det en glad bebis som kommer från Sverige. Det är härligt storslagen, instrumental symfonirock som får mig att tänka mycket på imageRoine Stolt och Flower Kings, därav mina lyssnartankar att det här låter svenskt, i Roines tradition där även Kaipa stundtals nuförtiden rör sig. Arilds debutskiva från 2011, ”Inspirations” (Spider House) är kanske inte den mest konstfärdiga eller celebrala progressiva rocken man kan tänka sig, men idéerna är många och känslan för melodier är tydlig. Uppföljaren från december förra året, ”Directions” (Spider House), tar med sig idéerna bakåt i tiden och det blir ett förträffligt möte mellan stompiga taktartsbyten och uptempo-riffande, lugna, rent melankoliska partier och han studsar som en flipperkula mellan inspirationsmarkörerna, det säger ”bing: Camel” och ”bong: Focus” och ”bing: King Crimson” och pengen räcker länge, inget behov av något t-i-l-t, poängen bara räknar upp, ”game over” förblir släckt, men resten av flipperspelet lyser som en holländsk rockfestival 1974, långhårig, ljusstark och rökig.

Som av en ren händelse skaffade jag Isis’ dubbel-lp ”Oceanic” (2002) i samband med en Blues Control-konsert två dagar innan jag lyssnade på Palms’ självbetitlade debut-cd (Ipecac) första gången och fann ännu ett spår i postrocken jag inte tagit aktiv del av, som Godspeed You! Black Emperor fast tyngre, fastare, mer förankrat, men lika svävande vackert. imageTre av Isis’ medlemmar återfinns i Palms och det ger viss vägledning, från Isis som en gång var mer prog metal än postrock till dagens Palms som blir en sorts pop med skägg och ett hjärta i artrocken, all musik får ta den tid den behöver, vem sade att en poplåt inte får vara tio minuter?, och tre kvart senare vill jag starta skivan igen, uppleva hur lämningar från tidig Isis brötar till det och Deftones-sångaren Chino Moreno, som är den femte medlemmen i Palms, är på hemmaplan. Man vill kanske inte krama killarna för att de gjort den här skivan, men Opeths Mikael Åkerfeldt borde bjuda hem dem på en helkväll med pilsner, hämtpizza och ett samfällt bläddrande i skivbackarna. Årets överraskning så här långt.

Från Stockholm kommer en trio, Urgur, som improviserar så det känns som en blandning mellan Fred Frith och något på förhand överenskommet. Improvisationer med stringens, kanske? Trion består av Andreas Axelsson, trummor, Mikael Tuominen, bas, och Einar Baldursson, gitarr. Mikael kommer från Kungens män och Einar kommer från Gösta Berlings saga. Förra månaden skrev jag om David Lundberg, imageockså från GBS, och hans soloäventyr i Necromonkey, hur hans fender rhodes känns igen på miltals avstånd. Samma upplevelse får jag när det gäller Einars gitarrsound, att det satt sig i min hjärnbark via GBS och står ut i de fem spåren här (vilket Einar kommenterade med ”ja, man är vem man är oavsett sammanhang på något sätt”). I väntan på fysisk utgivning går skivan bara att nå genom de där förskräckliga, musikkvalitetsmässigt nedvärderande elektroniska dumhetsskapande och tveksamt intäktsskapande faciliteterna – men prova tills du har en lp att spela i hemmets hi-fi-tunga vrå.

Gillade du Violent Silences två första album? Blev du undrande när nästan alla medlemmarna, utom trummisen, ur det bandet plötsligt återfanns i Hidden Lands när de debuterade med ”In Our Nature”? Och att det lät väldigt bekant, ungefär som Violent Silence? Trummisen, imageJohan Hedman, lugnar alla genom Violent Silences tredje album, ”A Broken Truce” (Progress), det är ingen kritik att säga att det nästan låter som vanligt, även nu när bandmedlemmarna är nya – säger litet om Hedmans styrka som bandledare, skulle jag tro. Det är progressiv rock fast förankrad i sjuttiotalets början, fyra minisviter på drygt tio minuter/stycket som drivs av klaviatur och påtagligt batteri, men inga elgitarrer alls! Eklektiskt, javisst, men det är skönt traditionellt, kraftfullt, igenkännande, en fortsättning på det som var bra då och som kan ses som en historiskt välmeriterad fortsättning in i framtiden. Symfonirock, helt enkelt.

I samma andetag måste påminnas om att norska White Willows’ gamla debutskiva ”Ignus Fatuus” återutgivits av skivbolaget Termo, ljudmässigt uppsnyggad och med bonus-cd med demos och outtakes plus en livelåt. Skivan har fått en aning klassikerstatus och jag får erkänna att det inte är många skivor i genren jag hört där det förefinns krumhorn (om det inte är Gentle Giant, förstås, där kan allt förekomma!), men detta är en välsnickrad allians mellan väl genomförd, tacksamt traditionell men tämligen tung progressiv rock med mellotronförkärlek och folkmusik men av mer digerdödentidpunktskaraktär, med medeltida instrument och anslag. Tveklöst en stilkrock som fungerade 1995, så även nu.

Och hade man varit artisterna trogen/trogna, hade jag aldrig upptäckt dem. No Balls och Brainbombs är grupper som väsnas på ett sätt som jag inte brukar vilja lyssna till, Jonas Tiljander och Lars Anders ”Lanchy” Orre återfinns där men har, under namnet Bremen, gjort en fabulös, självbetitlad dubbel-lp (Skrammel) som är något helt annat. Det spretar åt många håll, men som sammanhållande faktor känns det filmiska, det imageberättande, oavsett om det är dånande mattor eller repetitiva tilltag, postrockandet får liv och än en gång ser jag en skivsamling som inte bara är brötiga 7”:or utan också mycket tyskt och franskt från sjuttiotalet, liksom en liten hake i den svenska instrumentalmusiken med sin blandning av rock’n’folkmusik och samtida klassisk musik utanför akademin, Glenn Branca och polare med pg.lost, keyboards och gitarr, från Uppsala, precis som Violent Silence (avdelningen för ovidkommande recensionsinformation), mörkt men inte slutet, inbjudande, man stiger in med en sorts skräckblandad förtjusning där just skräckblandningen nog är ledtråden, en psykedeliskt svävande sådan, en musikalisk ubåt i ett kosmiskt hav, med kalejdoskop i stället för perioskop. Som sagt, en fabulös dubbel-lp. Själva säger duon så här: ”Visst finns det referenser till sån’t vi lyssnar på, men mest blir det bara till, direkt från hjärtat. En fabläs för repetition och drone har funnits hela tiden från starten med Brainbombs också och en dragning till mörker.”

Och avslutningsvis de där närslutna tipsen:

image- Den svenska technoduon SHXCXCHCXSH:s debut-lp ” STRGTHS” (Avian) tillhör definitivt årets mer intressanta släpp i en genre som många gånger är ack så trött, enahanda och jag-har-hört-det-förut-påminnande. Här småskitig, brusig, busig techno för otvättade tenniströjor och spräckta knäskydd, musik för uppstudsiga longboardåkare i skräpiga industriområden.

image- Kombinationen av en disträ redaktör och ett smärtsamt vackert sommarlandskap på skånska sydkusten kan spä på överraskningsögonblicken. Så var det med S:t Andreas’ debutskiva ”Stormen” (eget bolag), en liten pärla som skulle få dem som gillar den unge Per Gessle, den halvbalanserade Olle Ljungström eller ett popsnöre som det Kai Martin var en gång att börja spinna som en väldigt nöjd katt. Det här är det äkta paret (finns det egentligen några andra, förresten?) Andreas Nordström och Natalie Del Carmen Nordström som ger smeksamt klassisk och melodiradiosuktande relationspop med de där ögonblicksbilderna som bekräftar när man är två och påminner när separationen blivit ett smärtsamt faktum. Storslaget anslag i det lilla, tidlösa och tunga intressenter står lutade mot varandra i skivsamlingen, skulle jag tro, men det enkla är ju det svåra, göra relationsskivor påtagliga för oss vars kärleksliv är en Lars Winnerbäck-skiva.

Att mitt första möte med debutskivan var efter ett besök hos Nya upplagans redaktör Lars Yngve i Ystad i somras där han plockade fram denna bortglömda promo ur de välstädade gömmorna och jag mötte musiken i solgasset från Svarte och västerut på väg mot Record Heaven i Skivarp i en första omgång, sedan en andra upp, över och nerför Rommelåsen med milsvid, soldisig utsikt i ett Skåne där allt en sådan dag känns som det låg inom gångavstånd, bara ett stenkast bort, bekräftades några dagar senare när även lp:n, vackert rödlila, anlände och spred samma sanningar om själens hjärta och smärta genom det öppna fönstret till min neutronbombade by man bara upplever halv tre på natten i det varma mörkret, där bara mina kära döda framträder som skuggor i månljuset och påminner om de relationer som aldrig tar slut, bara tar en paus när livet ändar.

- Jan-Erik Zandersson, janz@nyaupplagan.se

2 kommentarer:

Thomas sa...

Alltid trevligt att läsa det du skriver, så varmt välkommen till Universum Noll, ser fram emot att läsa mycket mera!

Micke i Sthlm sa...

Hur bra som helst, välkommen :)

Mvh

Micke i Sthlm