söndag 18 augusti 2013

Roger Waters The Wall - Ullevi, lördag 18 augusti 2013

image

Foto: Foto: Antonio Calanni

So you
Thought you
Might like to go to the show.
To feel the warm thrill of confusion
That space cadet glow.
Tell me is something eluding you, sunshine?
Is this not what you expected to see?
If you wanna find out what's behind these cold eyes
You'll just have to claw your way through this disguise.

Rogers Waters The Wall genomsyras av en bärande idé – att det enda som är värt något är kampen mot ensamhet och rädsla, mot våld, krig, förtryck, översitteri och murar. Och att den kampen bara kan vinnas om vi hjälps åt.

Patetiskt? Inte ett dugg. När bombplan projiceras på den jättelika muren och ner i ett hav av blod släpper en last med symboler för religioner och storföretag, när vi får se foton på krigs- och tortyroffer och wikilieaks bilderna på USA,s helikopterattack på oskyldiga i Bagdad, när Waters sjunger ”Mother should I trust the government” i duett med sig själv på film från 1981, när en barnkör sjunger ”We Don´t Need No Education” och jagar bort den flera meter höga groteska lärarmarionetten, ja då är budskapet så överväldigande som något kan bli.

Den som ser konserten utan att bli berörd har förmodligen inget hjärta. Och den som inte inser att Waters budskap i all sin enkelhet är tidlöst och viktigt har ingen hjärna.

Roger Waters fick idén till The Wall efter en konsert 1977 när han spottade på en man i publiken. Denna reaktion av förakt inför sina fans skrämde honom så till den grad att han gick hem och skrev text och musik till berättelsen om Pink, vars barndom präglas av förlust av pappa i kriget, sadistiska lärare i skolan och en överbeskyddande mamma. Och som vuxen av trassliga relationer till kvinnor och ett allt mer tärande liv som rockartist. Storyn kulminerar när Pink för att orka genomföra en konsert ordineras droger av sin läkare – illustrerat i låten Comfortably Numb med textraderna ”That’ll keep you going through the show. Come on it’s time to go”.

Pinks svårigheter leder till att han för att skydda sig bygger en mental mur mellan sig själv och omvärlden.

I den nuvarande föreställningen har Waters förändrat berättelsen från att bara vara en enskild mans kamp mot utsatthet och alienation till att mera kretsa kring krig, ockupation och förtryck. Han har lyft historien från det enskilda och psykologiska till det allmänna och politiska. Människor har före turnén kunnat skicka in foton på anhöriga som dött i krig, och dessa foton projiceras på muren under föreställningen.

Det börjar bombastiskt med ”In The Flesh” där massiva ljudeffekter och fyrverkerier beledsagar musiken. Ett flygplan dånar fram över publikhavet och kraschar vid sidan av scenen i ett eldhav. Redan här är publiken chanslös. Det är bara att släppa taget och låta sig hänföras.

Under konsertens första halva byggs Pinks mentala skyddsmur rent fysiskt upp sten för sten, mellan bandet och publiken. Medan bygget pågår rör sig Waters sjungande och agerande i dekoren.

Waters, som snart fyller 70 år, har för att klara detta kraftprov tagit sånglektioner, ägnat sig åt fysträning och sänkt tonarten i några av låtarna.

Andra akten inleds med Hey You och Comfortably Numb. Här kan man bara utbrista Wish you were here, med adress David Gilmour. Och för den delen hela den ursprungliga gruppen Pink Floyd.

För även om Waters är upphov till text och musik så är Gilmours gitarrspel på The Wall mycket betydelsefullt. Det mest berömda är det tungt intensiva bluesbaserade gitarrsolot i Comfortably Numb, vilket rent musikaliskt är The Walls mest minnesvärda parti. Detta och hans insatser i Another Brick In The Wall (part II), och Godbye Blue Sky hör till det bästa Gilmour presterade i Pink Floyd.

De nuvarande gitarristerna spelar ton för ton exakt det som Gilmour gjorde. Men det hjälps inte. Något fundamentalt saknas.

Efter vändpunkten och skriket ”tear down the wall” raseras muren till sist med ett dån.

Med undantag för en handfull låtar är The Wall inte något musikaliskt storverk. Mot slutet blir den rentav bitvis nästan amatörmässigt musikalartad. Men som konsekvent genomförd idé och visuellt äventyr är föreställningen en unik totalupplevelse.

Men konserten är något mycket mer än bara en storslagen och extravagant rockopera med ett tänkvärt budskap. Den är en av världshistoriens mest framgångsrika artisters avskedsföreställning och testamente.

Det kommer att finnas de som säger att Roger Waters bara är gammal stöt vars progressiva rockmusik och budskap om solidaritet tillhör en förgången tid.

Men alla som var på Ullevi i går, och som någon gång besökt månens baksida, vet att de har fel, ack så fel.

Intervju med Waters från SR Studio Ett:

Lyssna: En rockikon på besök

Fotnot: Roger Waters lämnade Pink Floyd 1985 och inledde en juridisk tvist med de kvarvarande medlemmarna över användningen av bandets namn och material. Den avslutades med att de övriga medlemmarna fick fortsätta använda namnet Pink Floyd, i utbyte mot Waters fick ensamrätten till The Wall. Waters kommenterade detta med orden: “Dom tog mitt barn och sålde det till prostitution”.

Hela gruppen återförenades på Live8-galan 2005.

Läs mer.

Inga kommentarer: