onsdag 21 december 2011

Brighteye Brison - The Magician Chronicles - part I (2011) - bättre än Beatles?

brighteyebrison-magicianpart1

10.10 in i inledande The Rise of Brightey Brison kommer en tempohöjning och temabyte som är så djävulskt skickligt och raffinerat genomfört att jag sätter glöggen i vrångstrupen.

Vid det laget har jag redan hunnit med att flera gånger asgarva, häpna, inte tro min öron och konfunderad skaka på huvudet. Jag har hört en bombastiskt inledning och därefter ett halvdussin idéer som var och en skulle kunna bli en egen bra låt. Jag har hört det slutgiltiga akustiska gitarr-solot, ett saxofon-dito som skulle gjort Charlie Parker grön av avund och därtill textrader som I´ve got this addiction for great science-fiction.

Och det bästa av allt - då är det drygt tio minuter kvar av denna storslaget episka rymdresa (totalt 23.05 minuter, elva delar, från I Inception till XI Conclusion).

För en rymdresa är det. Albumet är enligt pressreleasen en avancerad science-fiction historia  taking place in a galaxy far away, och kretsar kring the caracter who resides in the band name.  Det är en fortsättning på låten The Battle of Brighteye Brison från albumet Stories (2006).

Progopedia hittar vi följande bakgrunds-information

Bandets namn kommer av någon slags fantasiberättelse om ett möte med en rymdman som heter Rhaal-Uma-Rhog-Zzenzi som blir Brighteye översatt till engelska. Efter att bandet gjort repetitioner så ville bandet gå ut och röra på sig ett tag, under promenaden ramlar Kristoffer i bandet framstupa och alla undrar hur det gått, det är okej säger han men vem är det som står framför. Då står där plötsligt en rymdvarelse som tänker göra slut på bandmedlemmarna. De säger, ”döda oss inte vi spelar musik!” Brighteye säger att han inte gillar musik. Men efter att ha pratat ett tag så börjar han gilla bandmedlemmarna och känner plötsligt ett slags band till dem och låter dem leva . Brighteye tar dem med till ett ställe och berättar om sitt liv och att också var kapten på ett rymdskepp och kallades Brighteye Brison. Brigheye lämnar dem genom att upplösas och bandet har sitt namn.

Historien utvecklas utförligt i låt två, The Magicians´s Cave (12.18), där Figge Norling reciterar ganska långa textpartier. Den låtens inledande takter är bara de värda en avhandling på musikhögskolan. Det är däremot inte delar av sången, som på ett lite märkligt sätt faller ut ur ramen på albumet.

Albumet avslutas med Mind Fire Menace (8.24).

Brighteye_Brison

Brighteye Brison - The Magician Chronicles - part I är således ett verk som man både textmässigt och musikaliskt kan sjunka mycket djupt ned i. Även plattans cover-art är värd en längre tids studier.

Trots myllret av idéer och den kosmiska texten så blir det aldrig tungt eller överlastat. Allt genomsyras av en imponerande lätthet och lekfullhet. Vi snackar analoga ljud, stämsång, mellotron, teremin och hammondorgel. Och som pricken över i,et en grym saxofon. Maken till saxofonspel finns så vitt jag vet inte någonstans inom den progressiva rocken. Man får kliva över till jazz-landet för att hitta nåt liknande.

Rubriken för det hela är retro, men inte second hand. Musiken är i hög grad influerad av det flera av de klassiska banden gjorde på 70-talet. Men det är ingenting man tänker på när man lyssnar, och det är framför allt ingenting som stör (på det sättet det ibland kan göra med band
som rakt av härmar och stjäl mästarnas sound och ackordsföljder).

Många takt- och temabyten blir det, men de genomförs så smidigt att de inte märks. Oftast handlar det om ren och svävande musikmagi.

Det är ganska sällan man som musikbloggare får anledning att utbrista att det man hör är bättre än Beatles. Och jag gör det inte nu heller. Men lika bra som liverpoolkvartetten, det är det faktiskt. Tro det eller ej.

Behöver jag tillägga att det här är årets bästa album?

Köp här.

1. The rise of Brighteye Brison
2. The magician´s cave
3. Mind fire menace

Linus Kåse: Keyboards, saxophones, vocals
Per Hallman: Keyboards, vocals
Kristoffer Eng: Bass, taurus, theremin, vocals
Johan Öijen: Electric, acoustic guitars
Erik Hammarström: Drums

3 kommentarer:

Anonym sa...

Vi må ha olika uppfattning om progmetallen, men när det gäller Brighteye Brison är vi helt överens! I Nya upplagan skrev jag: " Herregud. Att idag göra en skiva som innehållsmässigt placerar sig i en galax lång bortom tid och rum, med en riddare som ska ta sig an en elak trollkarl – och utfört med mellotroner, analoga syntar och en theremin, bara tre ”låtar” och musik som vore vi satta i en tidsmaskin till en musikaliskt sett mer innovativ tid, ett sjuttiotal då genrerna smälte samman och gav oss artrock som gjorde att rock’n’rollen växte upp – att göra detta är genialiskt om man lyckas så väl som Brighteye Brison gör på ”The Magician Chronicles Part I”. Pretentiöst? Javisst! Bombastiskt? Javisst! Taktartsbyten, slingrande melodier, oefterhärmlig dynamik, det här är bland det bästa man kan få sig till livs från den samtida symfonirocken, långt roligare än Agents of Mercy. Rekommenderas."

Jan-Erik

Universum Noll sa...

Härligt, Jan-Erik. Visst, bandet är värda allt beröm de kan få.

John sa...

Jag kan väl tycka att BB inte riktigt lyckas med allt på den här plattan (jag skulle väl "bara" ge den fyra av fem), men ambitionsnivån är värd att applådera. För det är just det där jag saknar i så mycket av den moderna progen: en vilja att faktiskt fortsätta utforska progens gränsmarker och bara röja ut i det okända.

Hellre det än att bara ta progens formspråk och sedan spela rätt vanlig poprock (eller metal) inom de ramarna.

För det må stå klart att BB är influerade av 70-talets giganter, men de låter mest som sig själva. Ibland kan experimentlustan och viljan att ta den otrampade stigen gå ut över själva låtarna, tycker jag, men hellre det än att sikta lågt och lyckas bra med det.

Synd bara att ingen verkar jobba på att lansera dem på något som helst vis.