torsdag 4 augusti 2011

Love comes to you, and you follow… eller - vart flög dom egentligen? Ett försök till recension av Yes´ - Fly From Here.

yes-fly-from-here

Jag står i evig tacksamhetsskuld till gruppen Yes. Det är ett av de band vars musik betytt allra mest för mig. En grupp som öppnat dörrar inuti mig som jag inte visste fanns. Som gett mig upplevelser som nog bara kan beskrivas i religiösa termer. Yes är ett av de band som smittade mig med något som jag ibland kan se som en obotlig sjukdom. Eller ett drogberoende.

Yes musik träffade mig när jag var någorlunda ung. Skottet tog i hjärtat. Och där sitter pilen ännu kvar.

När jag i dag lyssnar på musik når jag bara glimtvis fram till intensiteten i den upplevelse Close To The Edge gav mig, vilket var mitt första möte med Yes.

Men det är hela tiden den skönheten och styrkan jag letar efter och jagar i musiken. Likt en narkoman som ständigt längtar tillbaka till ruset i den allra första silen, men som vet att det aldrig mer kommer att infinna sig.

Close_to_the_Edge

Jag hade åkt för att hälsa på min kompis som gick gymnasiet inackorderad på lantbruksskola. Han var inte hemma när jag kom, men på skivtallriken i hans lilla rum låg Close To The Edge, och bredvid på bordet omslaget till den.

Jag satte ned nålen och slog mig ned med konvolutet i en fåtölj.

Först: tystnad…sedan: en utdragen och försiktig upptoning… en kakafoni av fågelläten och djungelljud, blandat med svirlande musik som stegras, stegras och jag befinner mig plötsligt i en regnskog, tror jag, och sedan kraftigast tänkbara forcering på alla fronter, på alla instrument, åt alla hål samtidigt. Och en röst som plötsligt dyker upp ur tomma intet, ensam i detta inferno aahhh…

Och vilken röst sen!

Och sedan … sedan en nästan tjugo minuter lång resa vars like jag aldrig varit i närheten av. Med ännu mer av denna överjordiskt vackra röst, en avig gitarr, briljant spel på bas och trummor och nånstans i mitten en kyrkorgel. En k y r k o r g e l! Men inte spelad som på konfirmationsundervisningens högmässor, utan furiöst och med en kraft som skulle få vilken kantor som helst att vilja bli busschaufför i stället.

Ett svindlande äventyr, en världsomsegling under havet. En tripp ut i världsrymden, genom stoftmoln och galaxer. Jag överdriver inte om jag säger att jag svävade en meter över fåtöljen i det där rummet.

Omtumlad reste jag mig och vände på skivan. Och där, på sida två: And You And I och Siberian Khatru. JössesI

Siberian Khatru? Ingen hade nämnt att det alls fanns något sådant djur!

Det hela var som att likt en upptäcktsresande ge sig i på havet, ut mot horisonten i tron att jorden är platt, övertygad om att man förr eller senare kommer att rasa utför kanten och dö – men under resans gång upptäcka att jorden inte alls är platt utan rund som en apelsin, och helskinnad återvända till utgångspunkten. Till samma plats, men som en annan människa. Härbärgerande en ny insikt om livet universum och allting.

Mina dörrar hade tidigare öppnats på glänt av Uriah Heep och Deep Purple. Men detta var något helt annat. Något större, mäktigare, gudomligare. Deep Purple var på på sin höjd grundskolans mellanstadie. Det här var en avancerad kurs på universitetet.

Dörrar och fönster slogs upp på vid gavel och jag klev ut i ett äventyr. Ut i en underskön trädgård där vad som helst tycktes kunna hända.

Efter denna upplevelse var jag inte densamme. Jag var klokare, rikare… ja kanske rentav en bättre människa. För alltid förvandlad av det musikaliska mirakel detta album är.

Decennier senare vandrar jag fortfarande omkring i den förtrollade musikträdgård som Yes öppnade dörren till. Jag lyssnar på fågelsången på morgnarna och grodornas kväkanden om kvällen. Njuter av doften från blommorna, smakar på frukter och bär, lyfter på stenar och klättrar i besynnerligt krokiga träd.

I den trädgården växer det hela tiden upp nya plantor. Den ena märkligare än den andra. Där finns inga kända botaniska regler. Såväl vilda som ansade växter frodas sida vid sida…

Och alldeles nyss dök en växt vid namn Fly From Here upp. Den hade gömt sig i rabatten med gamla klassiska rosor. Den verkade bekant. Men det var något som inte stämde.…

Relayer

Jodå, jag har lyssnat på Fly From Here mer än en gång. Och jag har tagit del av vad andra tyckt och tänkt om albumet. Och jag har grubblat och vänt och vridit på frågan hur i fridens namn jag skall kunna formulera något vettigt om denna musik.

Och jag har kommit fram till att - det kan jag inte.

I vägen för ett seriös omdöme om Fly From Here står ovan beskrivna upplevelse. Där står också Gates Of Delirium, där står Awaken, introt till Roundabout, och Starship Trooper, och textrader som Love comes to you, and you follow…

I vägen står omslaget till Tales From Topographic Oceans och Rick Wakemans monstruösa klaviaturspel på Yessongs efter att Jon Anderson introducerat honom - mr Rick Wakeman on keyboards

going for the one

Där står Going For The One som jag köpte i Hamburg på väg hem från min fösta tågluff.

Där står det totalt absurda faktum att gruppen ersatt Jon Anderson med en sångare från ett yes-coverband. Att man sparkade Oliver Wakeman och att hans ersättare Geoff Downes i sin blogg från den pågående turnén skriver att han, med löfte om att få lyssna på ett hittills okänt album med Gentle Giant, vill lura ut alla prognördar till en öde ö för att där avrätta dem.

I vägen står Andersons sjukdom och frågorna kring varför han egentligen fick sparken. Och Rick Wakemans kommentar om att Yes utan Jon inte är Yes. Och alla andra uttalanden från olika håll i diverse intervjuer.

Oavsett vad som är rätt eller fel och moraliskt sunt i denna såpopera så är det för mycket tjafsande för att jag skall kunna bortse från det och bara förutsättningslöst lyssna, ta till mig musiken på detta album.

Medlemmarna i den nuvarande inkarnationen av Yes centrifugerar förmodligen inte kattungar på fritiden. Ändå har jag svårt för att känna sympati för dem. Och sympati vill jag känna för de artister jag lyssnar på.

Därför lämnar jag över stafettpinnen till ett par ofördärvade öron: min granne Hannah, femton år. Och Ludwig sexton. Två tonåringar som befinner sig ungefär där jag var när jag först hörde Close To The Edge. Ännu oförstörda. Ännu öppna. Och inte belastade av allt politiskt tjafs runt gruppen.

Kan Hannah och Ludwig uppskatta den musik denna grupp åstadkommit 2011 på Fly From Here? Här är deras omdömen:

Hannah:

37145_171706946175110_100000074161325_590445_2189559_n

Jag har lyssnat på albumet Fly from here med bandet Yes. Trots att jag vanligtvis inte lyssnar på den sortens musik och aldrig har hört Yes förr, och trots att redan när jag föddes hade de hållit på hur länge som helst, så gillar jag verkligen detta albumet.

Som sagt, jag har aldrig lyssnat på detta band innan, så jag jämför inte Fly from here med något Yes har gjort innan.

Det låter inte som något jag hört förr, och det skiljer sig definitivt från dagens musik man hör överallt. Jag skulle beskriva det som ett väldigt trevligt avbrott från det man vanligtvis hör, både annorlunda mot det jag brukar lyssna på och det jag ”tvingas” lyssna på, t.ex musik från TV eller radio. Fly from here känns mer, enligt mig, som äkta musik. Kanske beror det på att de har hållit på så länge och inte bara är några snorvalpar som vill bli berömda.

Jag tycker låtarna går i samma stil, man hör att de tillhör samma skiva. Samtidigt är ingen för lik någon annan.

Musik är väldigt viktigt för mig, men trots det är jag inte så kunnig inom området. Alltså påstår jag helt enkelt att albumet inte hade kunnat bli bättre på något vis, även om andra säkert tycker annorlunda. Enligt mina öron är det perfekt som det är.

Fly from here är något jag kommer fortsätta lyssna på i framtiden, och den har gjort mig nyfiken på Yes:s tidigare album.

Jag fick kämpa lite för att kunna lyssna igenom albumet, men jag är glad nu i efterhand att jag gjorde det – annars hade jag missat något väldigt bra!

Ludwig:

ludwig

Yes första nya studioalbum på tio år, producerat av Trevor Horn.  Sångaren Benoit David ersätter den legendariska Jon Anderson. Jag tycker att det fungerar mycket bra med Benoit som sångare.

Själv brukar jag inte lyssna så väldigt ofta på Yes, och känner inte till så mycket om deras förflutna. Jag har sett dem live en gång och jag gillar deras musik. ”Highlights: The very best of Yes”, som jag fick när jag var mindre har jag lyssnat rätt mycket på.

Albumet består av ett verk ”Fly from here” som delas upp i fem parter, inklusive ouvertyr. Följandes av fem andra låtar. Ouvertyren är så bra som den ska vara tycker jag, den gör att man vill lyssna vidare på albumet. Sedan börjar den cirka 25 minuter långa musikaliska sviten med ”Part 1 – We can fly”. Låtarna hänger bra ihop tycker jag. När jag lyssnar genom verket så kan jag höra sammanhanget som om det vore en historia som berättades. Part 3 utgår ifrån samma tema som ouvertyren inklusive sång och keyboard solo.

Både musik som man har svårt att sitta still till (t.ex. ”part 4 – Bumpy Ride”) och lugn härlig musik med akustisk gitarr (t.ex. ”Solitaire”) fick jag lyssna till i ”Yes: Fly from here”.

Favoritlåtar: ”Part 3 – Madman At The Screens” och “Part 4 – Bumpy Ride”.

Jag gillar också skivans omslag, jag tycker att det visar att det är progressive musik. Mycket fint! Mitt betyg blir 4/6.

Låtlista

1. Fly from here –Overture
2. Fly from here-Pt. 1 We can fly
3. Fly from here-Pt. 2 Sad night at the airfield
4. Fly from here-Pt. 3 Madman at the screens
5. Fly from here-Pt. 4 Bumpy ride
6. Fly from here-Pt. 5 We can fly
7. The man you always wanted to be
8. Life on a film set
9. Hour of need
10. Solitaire
11. Into the storm

Manskap:

Benoit David - Huvudsångare
Chris Squire – Bas, gitarr, sång, ledande sång på “ The man You Always Wanted Me To Be”
Steve Howe – Gitarr, sång
Alan White - Trummor
Geoff Downes – Keyboard

Fly From Here på Spotify.

Universum Noll tackar Hannah och Ludwig för hjälpen!

17 kommentarer:

Pär sa...

Ett av de bästa blogginlägg jag läst på länge och beskriver även hur jag känner om Yes nya album (fast "Fragile" var min första Yesförälskelse).

Lustigt sammanträffande att jag häromdagen funderade på att låta mina bekanta recensera progressiv rock från ett "ofördärvat" perspektiv.

Tobbe sa...

Bästa bloggpost jag läst på länge! Håller med Per om att upplägget med att låta två unga, fria personer lyssna helt utan fördomar och sedan säga sitt är genialiskt!

John sa...

Skitbra. Jag fick tårar i ögonen när du beskrev första gången du hörde CttE och än mer när jag läste ungdomarnas recensioner.

Universum Noll sa...

Jag misstänker att diom flesta som läser den här bloggen bär på något liknande minne. Och visst är det dags att släppa fram det yngre gardet...!

Martin sa...

F-n va bra skrivet Universum Noll.
Kul test med undomarna. Min första Yes-kick var The Yes Album och på den "Wurm" i "Starship Trooper". Just den där härliga känslan när det musikaliska och tematiska sammanhanget mer o mer föll på plats för varje gång man lyssnade var så häftigt med Yes tidiga 70-talslåtar.
Minns när jag sent på nätterna sommaren -72 låg och vakade, lyssnandes på Radio Luxemburg i hopp om en preview på "Close To The Edge". Urusel AM-kvalle på ljudet men när jag slutligen fick höra den trodde jag inte mina öron...framför allt vad gällde det "moderna" introt. Det var nåt fullständigt nytt i mina öron. När jag sedemera (efter mycket otåligt väntande) införskaffade plattan var den mitt liv i ett par månader framöver.Övergången till Wakemans solo samt det mäktiga slutet är på låten CTTE är oförklarligt bra.En stor del av det fantastika soundet på "CTTE" skall krediteras Eddie Offord. Hans första produkt med Yes var "The Yes Album" och jämför man den med "Time And A Word" är det ljudmässigt milsvid skillnad. Geniet Steve Howes inträde gruppen betydde så klart enormt mycket för soundet. Jag är övertygad om att Yes musik kommer leva vidare i decennier framåt samt upptäckas av nya unga "fräscha" öron generationer framöver.

/Martin Grane

Anonym sa...

Mycket rörande inlägg. Blev riktigt hänförd av din text och vet på pricken vad du menar då jag har samma relation till Yes. Och vilken ball idé att bjuda in två ungdomar som recensenter, riktigt roligt att läsa.

Jag måste ändå säga att jag gillar Fly From Here riktigt riktigt mycket, kan faktiskt inte sluta spela den och ändå är det ju inte helt nytt och okänt material. Jag känner väldigt sällan så här efter genomlyssning när gamla legender släpper nytt.

Tack än en gång!

/Patrik

Anonym sa...

... kan inte låta bli att fortsätta lite till. Min första förälskelse blev Going For The One av en ren slump. Detta var dock 1984 och ingen i min skola eller närhet visste vad Yes var för något annat än att några kände igen Owner Of The Lonely Heart. Jag levde faktiskt som i en ensamsekt med deras musik. Jag kommer ihåg i åttan när jag på lunchrasten bjöd hem några Michael Jackson fans i den förorten jag bodde för att få dom att förstå hur bra Awaken var och spelade den två gånger i rad och bad att de skulle vara helt tysta o blick stilla. Det enda jag kunde prata om som verkligen betydde något för mig, känns helt surrealistiskt när jag tänker på denna händelse.

Än idag är Going For The One en av rätt få skivor i mitt liv som i mitt hjärta rakt igenom känns helt fullkomlig, inklusive Beatles, ja allt som jag hört och av alla tusentals plattor jag äger. Det finns naturligtvis några få skivor till, men det är något rent övernaturligt vackert o kraftfullt i varje ton där som är rent beroendeframkallande.

/Patrik

Universum Noll sa...

Tack för härliga berättelser! Ja det borde verkligen bli så att Yes musik lever vidare och hittar ny och yngre publik, och mycket av den borde vara lika uppmärksammad som Beatles. Det kanske allra märkligaste med CTTE är hur den hänger ihop som en harmonisk helhet, trots att de olika delarna faktiskt är ganska disparata. Fungerande övergångar mellan olika teman i längre sviter är ju ett "problem" inom progrocken som inte alltid är lätt att lösa. Ibland kan det låta väldigt krystat med klart störande nödlösningar. Men Yes gör det mästerligt på CTTE.

Jag hade förstås varit väldigt glad om jag kunnat tycka om FFH, men den talar inte till mig, tyvärr.

Patrik: hur reagerade dom där M Jackson fansen på Awaken? Förstod dom något? Underbar historia!

Anonym sa...

I områden som Skärholmen, Norsborg och Vårby där jag bl a växte upp var inte Yes direkt områdenas superstjärnor. En av mina ditbjudna vänner satt o skruva på sig, den andre var däremot uppriktigt imponerad o gillade det han hörde. Upplevde att om man är genuint intresserad av musik så kan man ta till sig det mesta av kvalitet, oavsett genre. Han visade mig senare experimentell dans o klubb musik, vilket på sitt sätt kändes "progressivt" och något jag verkligen kunde ta till mig.

Men Universum Noll: Vad tyckte du om Magnification? Visst, där saknas ju Wakeman, men Keys Of Ascension skivorna då?

/Patrik

Universum Noll sa...

"...om man är genuint intresserad av musik så kan man ta till sig det mesta av kvalitet, oavsett genre" - Så sant! Det finns också som du säger ofta en uppdelning mellan mainstream och mer progressiva, utmanande, delar i de flesta typer av musik, tex jazz och techno.

Magnification var helt ok, tyckte jag när den kom. Och jag såg dem då live på Cikus i den vevan, med en symfoniorkester. Även konserten var ok. Man inledde med hela CttE. Vill minnas att jag tyckte den polske klavitrusiten var mycket bra. Synd att dom inte behöll honom. Men nu när du frågar och jag tänker efter så har jag nog inte lyssnat på Magnifikation sedan dess! Vilket väl säger något..

Keys of Ascention har jag skam att sägandes bara hört den första. Klart givande, även om behovet av ytterligare liveversioner av de klassiska låtarna inte känns direkt trängande. Det jag satte mest värde på var de nyinspelade studiolåtarna Be The One och That, That i
s. Där tyckte jag att man kände igen det gamla välkända yes-soundet och känslan...

Markus sa...

Ett riktigt skönt inlägg! Kul att läsa både dina egna minnen och "ungdomarnas" upplevelse av Yes senaste album!

Ove, Svedala sa...

Jag har ingen relation alls till Yes, men inser att detta bandet ALLTID dyker upp i progg-sammanhang. (jag lyssnade mest på Deep Purple, Slade på 70-talet)
Nu tar jag verkligen till mig 'Fly From Here' och detta är klart bra.

Tack för tipset !!

Anonym sa...

Disappointment? none. Just a sad, old album from a sad, old band. At least we have the 70's classics to listen to, all remastered and expanded..

Anonym sa...

- Vad det gäller " Keys To Ascension 2 ", så kan jag säga att Du har
missat några verkliga Studio-Pärlor!
Jag ser det som den sista riktiga ansträngningen av den "klassiska" uppsättningen
från 1970-talet, "Yessongs" till och med "Tormato", i senare tid.
Versionen av "Close To The Edge" på Disc 1, Live-skivan, är bra, med ett mycket klart ljud.

Studioskivan, som EJ innehåller några gamla Live-låtar, är mycket bra, med den ursprungliga
känslan från 1970-talet ;

Varför nästa skiva, "OPEN YOUR EYES", från år 1997, blev en sådan blunder är oförklarligt. Det är samma uppsättning, förutom att Rick Wakeman är utbytt mot Billy Sherwood, men Rick Wakemans bortovaro tror jag inte är en fullgod förklaring ; - Kanske har det med Billy Sherwood att göra,
men det är svårt att veta varför det blev en så dålig produktion, med dåliga låtar, även Jon Anderson sång är ofokuserad och oinspirerad.
Det var väl något försök att "poppa" upp det, troligen med Jon Andersons heta önskan genom hela sin karriär att få Radio-"Hits", vilket han fick i Yes med " Owner Of A Lonely Heart ", och i viss mån med " Roundabout". - Jon Andersons Sång-Text på låten "Going For The One" (One = Hit) handlar om
denna hans brinnande strävan efter Radio-Hits, enligt vad Jon Anderson själv har sagt.

Det finns dock en låt på albumet "Open Your Eyes" som jag gillar, trots enkelheten, därför att den är så annorlunda jämfört med annat Yes-material, både i musiken, och
textmässigt från Jon Anderson, och den heter :

6) " MAN IN THE MOON " (4:41)

/ Ben O.

John sa...

Apropå Symphonic-konserten så var det väl ändå amerikanen Tom Brislin på klaviatur då? På Masterworksturnén var det förvisso en öststatare bakom syntarna, ryssen Igor Khoroshev, men nån polack tror jag minsann inte har fyllt den posten.

Universum Noll sa...

Helt riktigt John! Slarvfel från min sida. Det var i alla fall inte Rick Wakeman, det vet jag helt säkert :-)

Anonym sa...

- Fly From Here , Yes ;
11 - "INTO THE STORM" (6:54) :

" --- All the stories you've been telling
You must know someday they'll find you out
Through this life you've been propelling
Now you're spinning out ---

Time to make your reparations now
You've got to make that leap somehow
Come on and make it now
Into the storm ---

One thing learnt from all these years
As stupid now as we were at first
Maybe that's the way it goes
When you try to change the world

Sending pointless invitations out
You always knew what this was all about
Somewhere a fire is breaking out
Into the storm ---

Armies of angels are leading me on
Take me away from the heart of the storm

Take me away
Take me away

Fly from here
Fly from here "
~
- Kan denna sångtext tänkas handla om Jon Anderson och Yes, tro... ?
Med Vänliga Hälsningar
Från Ben O.
On Reflection