måndag 7 februari 2011

Är rockjournalisterna på väg att växa upp?

Andres Lokko har sett en rockdokumentär om Lemmy Kilmister, vilken gett honom ny insikt. Han skriver så här i en krönika i SvD:

Lemmy transporteras världen runt, varv efter varv, som ett enmans-mausoleum över en svunnen epok. Likt den siste mohikanen. Det finns inget charmigt med den sorgliga lilla lägenheten han hyr runt hörnet från Hollywoods Rainbow Room. Hans bisarra förhållande med sin vuxna son från ett one night stand är något av det jobbigaste jag har sett på mycket länge.

Den eniga hyllningskören kan inte sluta applådera Lemmys hårda supande, hans enorma amfetaminknaprande och hans kvinnosyn från 1926. En stenåldersman som ensam stapplar in i solnedgången i för små läderbyxor. Men vilken kille! Vilken man!

Lokko har alltså dragit slutsatsen att den gamla monotona mangelrocken inte längre håller som ideal. Att dess utövare är en samling tragiska figurer som närmast kan liknas vid cirkusartister.

imageDetta är nästan sensationellt nytt, eftersom den typ av musik som Lemmy och hans Motörhead spelar - och musikernas attityd - alltid har hyllats av musikjournalister som autentisk och äkta. Som den enda rockmusik som varit värd att ta på allvar.

Ostämda instrument är ett tecken på kompromisslöshet. Orepeterat är lika med spontant. Så har det låtit.

All rock som strävat åt ett lite mer experimentellt håll, eller i progressiv riktning, eller som varit symfonisk, har sågats jäms med fotknölarna och förkastats som pretentiös och elitistisk.

Missförstå mig inte. Det är inget fel på tung treackords-rock. Rätt doserad och i vid rätt tillfälle har den sitt självklara berättigande.

Men att hålla fram den och dess utövare som den enda sanna, ja den enda tillåtna rockmusiken, vilket musikjournalisterna gjort sedan tidernas gryning, kan liknas vid att vandra i en snäv musikalisk återvändsgränd. En gränd till vars förutsägbara tegelvägg Lokko nu sent om sidor anlänt.

Apropå Lemmy och myten om den självförbrännande rockrebellen är det tänkvärt att ta del av omständigheterna runt Gary Moore´s frånfälle. Så här skriver Aftonbladet:

Enligt The Sun hittades Gary Moore medvetslös klockan fyra på morgonen av flickvännen i deras hotellrum. När läkare kom till platsen fann de honom livlös i bara underkläderna.

– Vi tror att den avlidne personen hade druckit stora mängder, säger en ambulanskälla till tidningen.

Vi skall inte häckla Lokko och hans gelikar för att de nu lite längre upp i åren inser att det krävs mer än tre ackord, hög volym, sprit, droger och groupies för att åstadkomma besjälad musik med ett bestående värde.

Vi skall bara i all välmening påpeka att det inte är för sent att börja lyssna på grupper som Mano-Vega, Magma, King Crimson och Gösta Berlings Saga.

14 kommentarer:

Suntamer sa...

Intressant inlägg!
Bäst är att lyssna på Motörhead samt Hawkwind och liknande grupper! En hälsosam blandning som jag har blivit fruktansvärt klok av. ;)

HenrikE sa...

Tack! Har precis surfat in på din blogg för första gången och hittar detta inlägg. På pricken vad jag sedan länge insett om rockjournalister. Det har ju generellt verkat som om musiken alltid kommit i allra sista hand för dessa "experter". Starkare flockbeteende, oavsett genre i övrigt, än vad de uppvisar är nog svårt att hitta.

Universum Noll sa...

Rockjournalisternas inställning har alltid förvånat mig. Är man genuint intresserad av musik borde man ju vara nyfiken på både det ena och det andra. Men det har varit tvärtom. En mycket inskränkt och enkelspårig attityd, så långt ifrån en hälsosam blandning man kan komma...

HenrikE sa...

Japp, kommer fortfarande ihåg Sydsvenskans recension av Rush "Snakes & arrows". Den gick något i stil med att det ju inte fanns några melodier som man visslar på väg till stranden...

Universum Noll sa...

Jag har läst många kommentarer i den stilen. Man borde samlat allihop och publicerat dem på nätet, eller i en bok. Så att dessa "skribenter" hade fått smaka på sin egen medicin.

John sa...

Fast just Lokko är ju långt ifrån en av trökrockens apostlar. Det är först på senare tid som han anammat rockismens husgudar som Springsteen, Dylan etc. I början på sin karriär var han en britpopens apostel och en inbiten antirockist, och i mycket av den brittiska popem förvaltas samma obluesiga melodiska och harmoniska arv från brittisk pop-psykedelia som på den tiden det begav sig ledde ganska direkt till progrocken.

Att sen Lokko är trendängslig som få och inte hajar mycket av hur musik är uppbyggt är en helt annan sak. Att han hyllar The Week That Was för att Peter Brewis har ett kreddigt popförflutet i Field Music, men sen släpper den som en het potatis när alla recensioner påpekar hur mycket prog det är i den skivan är rätt typiskt.

Men att han inte gillar machorockare med punkmetalton är långt ifrån konstigt. Hans husgud heter Paul Weller, mannen som myntade begreppet "rockism" om en företeelse han var starkt emot.

Det stora problemet inom recensentsvängen är ju att progrocken inte räknas som en genre i sig, utan som en underdivision av rocken och ska recenseras på samma villkor, vilket är lika befängt som att bedöma jazz, bluegrass eller bulgarisk folkmusik utifrån rockens kriterier.

Sen är det ju dessutom inte alls Motörheads musik - som ändå har ett sjudjävla driv, vilket är mer än man kan säga om recensentavgudade band som Oasis - som är den stora slemproppen som täpper till rockrecensenternas öron utan det är såna som Stones, Springsteen, Neil Young, Creedence, AC/DC, etc. Blueskadensmusik som överskattats och överhyllats i decennier till en nivå som inget - inte ens 70-tals-Yes - skulle kunna leva upp till.

Universum Noll sa...

Musikjournalisternas inställning till progrock har varit ungefär den samma som talibanernas till musik över huvud taget. En av Aftonbladets mer kända recensenter skrev det i en recension av Pink Floyd - att deras musik måste "fortsätta att vara förbjuden". En inställning som mera hör hemma i fundamentalistskt religiösa kretsar än i moderna miljöer.

HenrikE sa...

Uppfattningen jag får är att dessa recensenter, i de fall det inte bara är flockmentalitet, egentligen inte är intresserade av musik, utan snarare kanske lyriken eller kanske ännu mer "atmosfären" runt en viss artist. Som t ex Bob Dylan, som är ett praktexempel på "blueskadensmusik". Hur i h-e har han kunnat bli kultförklarad? Det kanske bara är jag, men jag har aldrig förstått tjusningen där. Tråkigt och monotont så klockorna stannar.

Apropå att samla recensioner, här är en rolig en från SvD som recenserar en Dream Theater-konsert: "Det är fascinerande med sådan här anal musik. Jag ser framför mig vad Dream Theater gör när de ska spexa med varandra på scen. Kanske känner sig trummisen lite crazy och drar till med en triol, trots att det inte ingår i stycket. Och så sitter de kanske nostalgiska i en loge någonstans och säger saker som ”kommer ni ihåg när jag punkterade den där åttondelen!” följt av hjärtliga skratt." Sammanfattar läget ganska bra, tycker jag.

Universum Noll sa...

Jag minns den SvD recensionen! Jag brukar hänvisa till den som förklaring till att jag inte vill ha någon prenumeration på SvD, när dom ringer och vill pracka på mig en sådan. Ja, Bob Dylans enformigheter höjs till skyarna medan t ex Peter Hammill helt ignoreras. PH som gör fängslande och idérik musik, som har en har fantastisk röst OCH skriver poetiska texter. Obegripligt…

Erik sa...

Musikkritiker har varit en nagel i ögat på mig ända sedan jag lärde mig läsa i sexårsåldern och köpte min första Alice Cooper. Internet har tack och lov gjort musikkritikerna irrelevanta då man kan välja bort dem och i stället läsa musikbloggar som denna eller dedikerade siter. Apropå idiotrecensioner så glömmer jag alrig en recension av Jethro Tulls Catfish Rising i Nöjesguiden. Det var tönten Jan Gradvall som fått den på sitt bord. Recensionen han författade löd, i sin helhet: "Ian Anderson!". Snacka om förvirrad von oben-attityd och musikförakt från denne betalde musikkännare. Innebörden är att JT inte är lika hippt och inne som den fjantmusik som Gradvall lyssnade på klubbarna på den tiden. Och apropå Lokko, en flickvän till mig växte upp i hans kretsar och berättade just om hans nästan onaturliga dyrkan av Paul Weller - han klädde sig likadant tex, och var vad vi idag skulle kalla en ärkenörd.

Universum Noll sa...

Tack Erik för detta exempel. Ett i raden som drar ett löjets skimmer över "rockskibenterna"! Du har alldeles rätt i att internet gör oss oberoende av en massa onödigt trams... och detta är bara början!

John sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
John sa...

Lokkos Weller-dyrkan har knappast avtagit det allra minsta, än mindre hans nörderi. Det är precis därför jag menar att kommentaren om Lemmy varken är förvånande eller på något vis ny. Att dra nån slutsats om ett paradigmskifte för musikrecensenter - eller ens Lokko själv - tyder bara på en ganska djup okunskap om vem Lokko är och vad han har för drivkrafter.

Universum Noll sa...

Andres Lokko som person är helt irrelevant i denna diskussion. Den handlar om att rockskribenter över lag inte tagit progressiv rock på allvar och varit dåliga på att bevaka den. En viss förändring till det bättre tycker jag mig dock märka.

Personangrepp undanbedes på denna blogg.