lördag 1 januari 2011

On reflection: Game over 2010!

inlägget uppdaterat 4/1 -11

2010 har varit ett mycket spännande progrockår. Enligt http://gagliarchives.com/, som genomförde en beundransvärt ambitiös omröstning mot slutet av året. så har mer än tusen progrockrelaterade album släppts.

En fet spellista med 2010 års bästa musik kommer här på bloggen  inom kort.

Jag hoppas att Universum Noll i någon mån bidragit till att göra året givande för alla som gillar den här musiken. Jag vill tacka alla läsare och ser fram emot att ha er med på den fortsatta utforskningen av symphonic, experimental, avant-garde & progressive art rock. Jag kommer framöver att föröka fokusera än mer på den svenska scenen, som ju är enastående på alla sätt.

2010 återförenades Emerson, Lake & Palmer för ett liveframträdande på High Voltage Festival. Därmed torde den sista stora möjliga återföreningen av de gamla 70-talsbanden vara genomförd. Vi har ju fått vara med om några stycken. 

Genesis kommer inte att återförenas med Peter G. och göra The Lamb… eller något annat. Phil Collins kan av hälsoskäl inte längre spela trummor, och intresset verkar över huvud taget minst sagt ljumt från de forna medlemmarna.

Vi får nöja oss med den uppsjö av Genesiscoverband som drar land och rike kring och in i minsta detalj återskapar bandets klassiska album och scenshower. (Ett av dem, Lone Star Retractor, spelar på Musikens Hus i Göteborg 26,tte februari).

Vi har haft nog med återföreningar och nu gäller det att blicka framåt. Det finns tillräckligt mycket bra musik att ta del av som görs i dag.

Andra händelser av betydelse - David Gilmour dök upp på scen tillsammans med Roger Waters, som inledde sin 30th Anniversary The Wall Tour (där Gilmour lovat att dyka upp som gäst, vid ett konserttillfälle).

50233_11963481292_3427_nTransatlantic framförde monstersviten The Whirlwind live och gav ut den på DVD. Opeth spelade på Royal Albert Hall vilket också blev en DVD.

I Italien förenades ett stort antal av de klassiska banden, förstärkta av flera välkända musiker, för en 40th Anniversary gala.

P2,s Kalejdoskop spelade sjuttiotals progressive i flera av sina program. I ett av dem samsades Genesis, Jethro Tull och Egg, och nu senast fick vi ett minnesprogram om Frank Zappa, som om han levat skulle fyllt 70 i år.

P2,s Om Musik hade också ett minnesprogram om Bo Hansson där man intervjuade folk som arbetet med honom och där han själv kunde höras prata om sin musik.

Men den progressiva rocken har så mycket mer att erbjuda än de gamla 70 –talsartisterna, hur bra och banbrytande dessa än var. Det är på tiden att svensk media släpper fram lite av den stora mängd eminenta progrockgrupper som är verksamma i dag. Framförallt de svenska.

Universum Noll inledde under 2010 ett samarbete med Kulturbloggen, vilket jag hoppas skall ge fler människor möjlighet att läsa om progressiv rock. Inte så att man behöver missionera om den här musiken, den klarar sig nog själv, men det är ett märkligt och beklagligt faktum att vårt land internationellt rankas som ett av de allra bästa när det gäller progrock, samtidigt som mycket få inom vårt lands gränser alls vet vad det här för musik, och hur mycket den har att ge. Banden är stora namn på festivaler världen över, men hemmavid är de lika anonyma som Mr. Walker.

Om fler får upp öronen för den svenska progressiva rocken kommer möjligheterna för banden att spela live även i Sverige att öka.

Läs min krönika om det svenska progrockåret på Kulturbloggen här. Och de andra inläggen här.

Progressiv rock är en musikstil in it´s own right, på samma sätt som t ex jazz. Strängt taget har den fler beröringspunkter med konstmusik, världsmusik och klassisk musik än med traditionell rock n roll av typen Stones eller Elvis. Detta framgick inte minst i filmen Romantic Warriors som visade upp eliten inom den globala progressiva musiken i dag.

Jag föreslår härmed startandet av Facebookgruppen - Vi som tycker att SVT skall visa Romantic Warriors.

Två tydliga trender har 2010 kunnat urskiljas. Dels en rad grupper med yngre musiker (minus trettio), som på ett nästan bokstavstroende sätt anammat den progressiva 70-talskolan, och släppt konceptalbum med längre sviter. Jag tänker på amerikanska District 97 och holländska Sky Architect.

Även svenska Klotet, som i år släppte Det har Aldrig Hänt Och imageKommer Aldrig Att Hända Igen, kan sägas tillhöra denna kategori. Deras musik vilar stadigt på den grund som på 70-talet lades av grupper som Fläsket Brinner och Samla Mammas Manna.

District 97 behöver ingen närmare presentation för den som följt den här bloggen. För mig var deras debutalbum Hybrid Child det roligaste släppet 2010. Ett album med bland annat en klassisk progrocksvit i 10 delar, som handlade om alien abduction, dvs ufo-kidnappning med tillhörande kirurgisk undersökning. Alla låtar är skrivna av blott 27-årige Jonathan Schang. Anrättningen kryddades med cellospel och fantastiskt sång av Leslie Hunt som varit finalist i American Idol. Hatten av!

Sedan finns det de som skiter i traditionerna och tar prockrocken in i nya och okända landskap. Som blandar alla möjliga stilar och uttryck utan att leta förebilder. Även om denna trend var tydligare 2009 med band som Zevious, Kotebel och svenska Gösta Berling Saga, så kommer den med all säkerhet framöver att vara en kraft att räkna med. Gösta Berlings Saga kallar sin musik The new shape of progressive rock, spanska Kotebel har devisen Beyond Rock, och Zevious spelar progressiv jazzmetall.

Man skulle möjligen kunna säga att Bournemouth bandet Big Big Train representerar en tredje kategori. En där man står med ena benet i 70-talet och det andra någonstans i framtiden. I min bok är detta ett av de mest spännande och kreativa banden i dag. De är perfektionister ut i fingerspetsarna och lämnar inget år slumpen. Vilket både är en styrka och svaghet. På EP,n som kom 2010 (fem låtar) så gjorde man en cover på Antony Philips Master of Time.

Philips var Genesis förste gitarrist, som tvingades lämna gruppen pga svårartad scenskräck, varpå han gjorde det symfoniska mästerverket The Gheese And The Ghost, varifrån Master of Time är hämtad.

2011 ser vi fram emot The Wall på Globen i maj.

Vi ser fram emot nytt med Gösta Berlings Saga, Beardfish, White Willow, Magic Pie, Squackett  (= Steve Hacket & Chris Squire) och möjligen även Änglagård (som är i studion för ett nytt album).

Vi får kanske också höra ett nytt The Flower Kings album. Så här imageskriver Roine Stolt på sin facebooksida: Hopefully 2011 - besides the symphonic piece - writing on new AOM, helping mixing the coming official bootleg DVD from TFK tour 2007 with Pat Mastelotto on drums and who knows 2011 may even see a new TFK album or at least work on such a piece.

I väntan på det kan vi lyssna på A Flower Full Of Stars  - Tribute to The Flower Kings.

Vi ser förstås också fram emot den 30 årigaavslutande delen i Trettioåriga Krigets trilogi som skall heta Efter Efter.

Vi hoppas att bandet gör några livespelningar för att promota albumet.

Van Der Graaf Generators nya A Grounding in Numbers som släpps framåt våren kommer också att bli mycket intressant. DerasTrisector var en stark upplevelse. Bandet ger sig ut på en turné och det gäller nog att passa på om man vill se dem live. De här snart pensionsmässiga gubbarna kommer inte att orka turnera hur länge som helst. Peter Hammill har redan haft en hjärtattack och turnélivet tär som bekant på krafterna. Något säger mig att detta kan vara sista chansen. (31 MAR 11 Germany, Berlin, Columbia Club Tickets, 01 APR 11 Germany, Hamburg, Fabrik Tickets ).

En skam dock att saxofonisten David Jackson inte längre finns med i gruppen.

En skam också att Yes ångar på utan Jon Andersson. Jon har tillfrisknat och är tillbaka i gammal god form, vilket man får kart för sig när man läser denna fina konsertrapport.

De andra i Yes är i studion utan honom för att spela in ett nytt album. Sångare är Benoit David som tidigare sjöng i ett Yescoverband.

Jag såg Yes i Lisebergshallen december 2009. Det var en bra konsert och Benoits insats var klart godkänd. Jag trodde då att hans plats bara var en tillfällig lösning i väntan på att Jon skulle tillfriskna. Nu vet vi att så inte var fallet.

Det är beklagligt att de andra går vidare utan Jon. Hans betydelse för bandets utvecklig, sound, text, musik och ”varumärke” är monumental. Lämnar man verkligen en gammal kompis i sticket bara för att han blir sjuk?

Jag föreslår startandet av Facebookgruppen – Vi som bojkottar Yes utan Jon.

Förmodligen har sista chansen att se King Crimson live passerat. Robert Fripp har upprepade gånger på sin blogg antytt att fler liveframträdanden med KC inte kommer att ske. Att han i fortsättningen kommer att koncentrera sig på att undervisa och enstaka soloframträdanden i kyrkor.

Citat från den gamle mannens blogg:

Today, there are greater necessities for me than pulling new KC music from the air & touring the world to present it to ears that would rather hear an older repertoire (which is pretty fab, may we note). Live KC music of any period would have value, but I doubt it would shape the contemporary musical debate.

Här kan man lyssna på en aktuell intervju med Fripp och även höra en del av vad han håller på med nu för tiden.

imageVad som händer på den progressiva metallfronten är jag inte tillräckligt insatt i för att i detalj kunna kommentera. Argentinska Fughu släppte dock ett trevligt album betitlat Abscense. Bandet har klara Dream Theater drag, men tillräckligt mycket egen personlighet för att vara intressant.

Det som i övrigt mest präglade progmetallvärlden var förstås att Mike Portnoy lämnade, alternativt kickades från Dream Theater. DT började leta efter en ersättare och Mike fortsatte med Avenged Sevenfold.

Nu börjar historien mer och mer anta drag av såpopera. Portnoy blev inte permanent medlem av AS och bad de andra i DT om att få komma tillbaka in i stugvärmen, vilket de via en advokat sa nej till.

Så nu kanske Portnoy trots allt kan hoppa på Åkerfeldt / Wilson projektet Storm Corrosion, som planeras att släppas 2011. Ett dream team av guds nåde!

Med eller utan Portnoy så är förväntningarna på detta album skyhögt uppskruvade. Min gissning är att det går år skogen. Det finns risk för att varken trogna Opeth-fans och Porcupine Tree-dito kommer att få det de letar efter. Det finns risk för att herrarna tar i så dom spricker och därför misslyckas totalt…

Jag hoppas att jag har fel.

Om året 2010 kan i övrigt sägas att Spotify etablerade sig än kraftigare som musikleverantör. Det finns mer progressiv rock på Spotify än man kan tro. För de stora bolagen är Spotify en hit. Men det står allt mer klart att små artister och bolag inte tjänar särskilt mycket på att tillhandhålla sin musik på Spotify. Som betalande vill jag förstås att min hundring i månaden skall gå till de artister jag lyssnar på och inte till exempelvis Lady Gaga. Men det är inte så Spotify fungerar.

2011 skulle jag därför vilja att Progify ser dagens ljus. Progify skulle fungera på ungefär samma sätt som Spotify, men pengarna skulle gå direkt till den artist man vill stödja. Progify skulle tillhandahålla de band och album som i dag finns listade på http://www.progarchives.com/.

Med tanke på den lojalitet progrockpubliken visar sina artister (Marillion finansierar t ex sina album genom förbeställningar) är jag säker på att de flesta vore villiga att vara med och finansiera en sådan tjänst.

Jag föreslår startandet av Facebookgruppen – Vi som hellre lyssnar på Progify än Spotify.

Okej, då återstår bara en fråga – start new game 2011? Yes – No?

4 kommentarer:

Adele Schmidt sa...

Thanks Patrik for your great reflection and also thanks for mentioning our documentary "Romantic Warriors - A Progressive Music Saga". It's a great idea to create a Facebook page with the subject "We think that SVT should broadcast Romantic Warriors", and mobilize people to support this idea. We would support such an initiative and also get the word out so people sign up. We really want to get as much people as possible to watch this movie and get them connected to this great music. Public broadcasting has been traditionally the best way to do that. It's a difficult act to convince a TV station to put a program on but it's possible. We are trying the same here in the US. We do have a broadcast version of one hour in HD.

Ove, Svedala sa...

Det stora under 2010 var såklart MP's avhopp från Dream T och man kan bara hoppas på att de får lite nytändning med ny trummis.
Skivsläpp under året som jag ser fram emot:
Joseph Magazine
Fictional Me (svenska Porcupine Tree-kloner)
Pendragon Passion som släpps i Mars.
Symphony X ?
Andromeda ?
Åkerfeldts & Steven W's projekt ?

2011 rockar redan !!!

John Eje Thelin sa...

Yes gjorde Drama utan Jon, ett album som klår de flesta som Jon varit med på (allt utom sviten från TYA till GftO), så det är lite dumt att klaga på att de gör ett album utan honom. Jon är dessutom inte lätt att ha att göra med, sina gulle-New Age-tendenser till trots. Det finns goda skäl till att han kallas för "Little Napoleon". Hans platta med Wakeman pekar dessutom på att han inte är särskilt relevant längre - säga vad man vill om Benoit Davids band Mystery, men deras nya skiva är i alla fall lite roligare än smöriga The Living Tree.

Apropå Genesiscoverband, så spelar Selling England i Norrköping 19 februari.

Och Spotify fungerar visst så att de du lyssnar på får pengar för att du gör det, det är bara det att mer obskyra artister får få lyssningar. Och med tanke på hur svårt Spotify haft att sy ihop dealar med olika mindre skivbolag tror jag att ett eventuellt Progify skulle vara omöjligt, inte minst eftersom många av bolagen i genren drivs av enorma bakåtsträvare, som t.ex. Sean på ProgRock Records som är helt fast i tänkandet att den enda affärsmodellen är att sälja fysiska cd-skivor.

Vill man stödja de artister man gillar är det bättre att få dem att förstå att de bör införa sätt för fansen att betala dem direkt.

Marillion finansierade f.ö. Anoraknophobia via förköp, och var därför oerhört tidiga med den modellen, men har vad jag vet inte gjort nåt liknande sedan dess.

Sen, i all vänlighet, du borde faktiskt korra lite bättre, framför allt med ett öga på särskrivning. Det heter t.ex. sjuttiotalsprogressive, Dream Theater-drag, The Flower Kings-album, Åkerfeldt/Wilson-projektet, etc.

Eller som när du tidigare länkade till vår jullåt: progsatirvideo. Man kan ju inte komparera "progsatir". Progsatirare, progsatirast? Nä. Du glömde f.ö. att notera att vi faktiskt är svenska.

Så jag bidrar gärna med en till svensk skiva att vänta på under 2011: Somewheres debut, som är planerad till hösten.

Universum Noll sa...

Korrekturläsaren har i afton förts ut på baksidan av huset och arke-buserats.

Ser verkligen fram emot Somewheres debut! Om musiken har samma energinivå som denna kommentar så kommer den att bli oförglömlig.