Inget instrument har betytt mer för progressiv/symfonisk rock än Mellotron. Det tror jag de flesta kan vara ense om. M
en hur många känner egentligen till hur Mellotronen fungerar, varifrån den kommer eller hur den utvecklades? Det är den kunskapsluckan denna dokumentärfilm av Dianna Dilworth fyller. Det visar sig att historien bakom Mellotronen är ganska spännande och mer invecklad än man kan tro.
Den ursprungliga produkten utvecklades på 1940-talet i USA av en uppfinnare och amatörorganist vid namn Harry Chamberlin. Han utvecklade idén med ett klaviaturinstrument med förinspelade bandslingor, vilket är Mellotronens princip. Han marknadsförde och sålde The Cahmberlin som den kom att kallas, som en avancerad hemmaklaviatur som skulle kunna imitera ljudet av en hel orkester. Tanken var att The Chamberlin skulle ersätta pianot i de välbärgade amerikanska medelklasshemmen.
Mellotronen föddes i och med att den person som Mr. Chamberline anställt för att resa kors och tvärs över USA och sälja instrumentet försvann med maskinen till England, där han sålde den till några uppfinnare. Dessa vidareutvecklade den och gav den namnet Mellotron. Det var efter detta som instrumentet började uppmärksammas av musiker i allmänhet, och de progressiva rockmusikerna i synnerhet.
Mike Pinder berättar att när The Moody Blues jobbade med Days of Future Past så befann sig Beatles samtidigt i studion bredvid för att påbörja arbetet med Sgt. Pepper. När Pinder hörde vad de höll på med slogs han av tanken vad dom behöver är en Mellotron! Han visade dem instrumentet och de fick provspela, varpå de omgående beställde fyra stycken. När Rod Argent sedan avlöste Beatles i samma studio hittade han en mellotron som de lämnat kvar. Han visste inte vad det var och hur den fungerade, men började experimentera med den och på det sättet kom den att användas flitigt på The Zombies Oddessey & Oracle.
Trots att det finns många intervjuer med musiker i filmen (Änglagårds Mattias Olsson, Ophets Mikael Åkerfelt, King Crimsons Ian McDonlad, Patrick Moraz med flera), och att det med jämna mellanrum rullar förbi listor med berömda mellotronlåtar, så ligger filmens fokus snarare på tekniken än på musiken. Och detta är filmens stora brist.
Man blir minst sagt förvånad när man får se Genesis Tony Banks framför ett jättelikt mixerbord berätta om tillkomsten av mellotronintrot i Watcher of the Skies, och sedan inte får höra själva låten! Strawberry Fieids Forever nämns vid flera tillfällen, men får man höra den? Nej!
Frånvaron av musikaliska exempel och livebilder är näst intill plågsam.
Slutomdömet blir att filmen är intressant, informativ och sevärd, men att den snarare ökar törsten efter en riktig mellotrondokumentär, än tillfredsställer den.
Betyg, av fem möjliga:
Läs mer och beställ filmen här.
