Soundtrack till juni – Tema Ambient

Wikipedia:

 Ambient betyder "omgivande" eller bakgrund och används i första hand som benämning på en musikgenre, men även som ett adjektiv för att beskriva allmänt lågmäld och gäckande musik. Ambientmusik i dess renaste form karaktäriseras av lågmälda, resonanta ljud, ofta framställda med dator eller annat elektroniskt instrument, och långsam eller ingen rytm. Ordet som benämning på en musikgenre ska ha myntats först av Brian Eno under 70-talet. Han är också det mest kända namnet inom genren.

Eno

 Vad är Bo Hanssons musik om inte bitvis ambient? Eller Robert Fripps Frippertronics, eller mycket av det Mike Oldfield gjort? För att inte tala om de tidiga Pink Floyd albumen Ummagumma, Meddle och Obscured by Clouds.

Även enstaka Camel och Genesislåtar är att betrakta som ambient (t ex Silent Sorrow in Empty Boats).

Jon Anderssons Olias of Sunhillow och delar av Yes Close To The Edge är ambient och... ja, listan kan göras lång. Poängen är att den ambientmusiken  gjort sig förtjänt av en rejäl spellista. 

Några söker ambientmusikens rötter så långt tillbaka som till Erik Saties pianoverk från tidigt 1900-tal. Själv väljer jag startpunkten Tangerine Dream. Peter Baumann, Edgar Froese och Cris Franke, gjorde fram till 1977 en rad stilbildande album - Phaedra, Rubycon, Ricochet och Stratosfear.

Dessa album, med dess svävande och suggestiva syntezisermusik, kom att betraktas som banbrytande. De lade grunden till det som senare skulle benämnas ambient. Tangerine Dream och landsmännen Cluster skapade något nytt och för den tiden ganska okänt med sina långa, instrumentala och elektroniska låtar.

Cluster är en annan bra startpunkt när vi snackar ambient, eftersom den gruppen på 70-talet samarbetade med Brian Eno.

 Brian Peter George St. John le Baptiste de la Salle Eno, som är hans fullständiga namn, var den som myntade begreppet ambient i musiksammanhang.

Efter att han lämnat gruppen Roxy Music gav han ut några plattor med rätt originell popmusik (t ex Another Green World 1975).

Albumen No Pussyfooting (1973) och Evening Star (1975) som han gjorde tillsammans med King Crimsons Robert Fripp bestod av långa och delvis improviserade instrumentala kompositioner. De använde flera bandspelare och bandslingor för att skapa lager på lager av musik. En teknik som de själva hade hittat på.

Från och med Discreet Music (1975) renodlade Eno detta uttryck. Han myntade begreppet Ambient och blev en sorts banerförare för ambientmusiken som sådan. (Läs hans programförklaring från konvolutet till Ambient I: Music för Airports här)

Efter Discreet Music följde en serie album som benämndes just Ambient - Ambient 1: Music for Airports (1978), Ambient 2: The Plateaux of Mirror (1980) tillsammans med Harold Budd och Ambient 4: On Land (1982)

David Bowies Low från 1977 är, på grund av Enos medverkan, i långa stycken ett ambientalbum.

Nedan kan du se en intervju med Eno från Australien 2009. Fokus ligger på hans konstnärliga verksamhet. En liten bit i början och en lite längre vid 13.40 handlar om hans musik.

Ambientmusiken fick en nytändning och delvis ny form under inflytande av technon och ravekulturen vid slutet av 80-talet. Detta berodde delvis på att nya och bättre synthesizers och en mer avancerad samplingsteknik dök upp.

På ravefesterna fanns inte bara möjlighet att dansa till techno med pumpande bas. Där fanns också en chill-out-zone där lugn och svävande syntmusik spelades.

Moderna ambientklassiker från den eran är Leftfields Leftism (1995) och The Orb,s Little Flyffy Clouds (1990).

The Orbs Live ´93 är i mitt tycke ett mycket intressant musikaliskt äventyr. Samplade röster från radio och tv-program, tunga syntmoln, melodislingor, maskin- och naturljud kokas ihop till något som konstigt nog fungerar som en harmonisk helhet. Även omslaget är kul eftersom det parodierar Pink Floyds Animals.

Utöver dessa måste även Aphex Twins - Selected Ambient Works Volume II (1993) nämnas. 

Att hitta ambientmusik med själ, finess och värme är inte alltid lätt.

Ambient kan vara tjatig, fantasilöst och elektronisk på ett sterilt och negativt sätt. Evighetslånga och repetitiva sequenserslingor upprepas till förbannelse. En kräsen lyssnare gäspar käkarna ur led.

Man kan säga att ambientmusiken stilmässigt rör sig från enkel och lättsmält new-age-muzac till avancerad experimentell elektronica.

På ena sidan panflöjter och gregorian chants – på andra högljudda maskiner som hakat upp sig och liveinspelningar från halal-slakterier.

Begreppsmässigt rör vi oss från lounge till noise. Båda ytterligheterna är olyssningsbara.

Ambient blir som bäst när syntljud, samplade ljud och naturljud blandas med röster och akustiska instrument. När den öppnar sig för etniska influenser och stamfolksmusik. När musiken skapar en stämning som tar med en till platser och landskap man inte visste fanns.

Lyssna t ex på Biospheres Kobresia. Röst på ryska, akustisk gitarr och svävande syntar. Det är vackert, men samtidigt obekant. Var befinner vi oss? Och när?

Biosphere är norrmannen Geir Jenssen. Det han gör är i mitt tycke ambient när den är som allra bäst.

Inte långt efter kommer Harold Budd, amerikansk kompositör och poet som samarbetat en hel del med Brian Eno. Hans musik är inte lika utmanade som Biospheres, men desto så vackrare.

En ambientartist som uppmärksammats en hel del på de senaste åren är Murkof. Han kommer från Mexico och heter egentligen Fernando Corona. Murkof gör en tung, mörk och krävande ambient.

Andra 70-tals tyskar värda att nämna är Pupul Vuh, som gjort sig kända för att ha gjort filmmusik till Werner Herzog´s filmer. Pupul Vuh gör ambient med nästan enbart akustiska instrument.

…höll så när på att glömma Radioheads Kid A från 2000. Det mest kommersiellt framgångsrika ambientalbumet som skapats. Modigt av gruppen att våga sig på det de gjorde på den plattan.

Fem  ambient-favoriter

1 Brian Eno: Discreet music (1975). Det första albumet där han helt tog steget bort från poplåtarna och klev in i de magiska solnedgångarnas rike. Det nästan hörs hur entusiastisk Eno är över det nya musikaliska territorium han upptäckt. Discreet Music är i mitt tycke bättre än den Ambient-serie han skulle komma att skapa senare.

2. Tangerine Dream – Stratosfear (1976). Mitt första möte med denna typ av musik. Förmodligen är det därför jag håller den så högt. Många gör gällande att Phaedra är betydligt bättre. Men dom har fel.

3. Aphex Twin - Selected Ambient Works Volume II (1993). Richard David James, som är han riktiga namn, visar här upp en imponerande fantasirikedom. Ingen låt är lik den andra. De har inga namn utan är associerade med bilder t ex Cloud, Tree, Cliffs.

4. Vangelis - Albedo 0.39. - Även om Vangelis gjort plattor som är mer renodlat ambienta så är det här min favorit. Full av magisk glädje.

5 The Black Dog: Parallel (1995). Mycket originell och i ordets rätta bemärkelse outslitlig musik.

Observera att man inte kan dansa runt midsommarstången till den ambienta musiken. Efter festen däremot, frampå nattkröken när du sitter under stjärnorna, när tuppar gal på avstånd och när det är långt till närmsta hus, då fungerar den alldeles utmärkt.