Jag vet inte när man började kalla det här albumet Melt. När jag köpte det våren 1980 hette det Peter Gabriel III. Benämningen syftar på omslagsbilden som är gjord av Hipgnosis. Det är ett polaroidfoto av Gabriel där hans ansikte ser ut att vara på väg att smälta bort.
Jag hade blivit ganska besviken på Peters två första soloalbum. Det mesta av den magi som fanns hos Genesis hade saknats. Han hade inte ens använt tvärflöjten i någon nämnvärd utsträckning. Dessutom hade han i intervjuer sagt att han tyckte Genesis musik saknade värme och hjärta, vilket för mig var obegripligt.
Vi snackar 1980 och tidsandan krävde med skärpa något helt annat än den symfoniska rock som präglat 70-talet. När slutackordet från The Wall klingat ut befann vi oss plötsligt på en musikalisk ökenvandring som skulle komma att vara i drygt tio år. Progrock var ute, punk och det som kallades New-Wave var inne. Band som Katten skiter i lådan och Rövsvett firade triumfer.
Gentle Giant, Yes, ELP, alla gjorde dom avbön, kompromissade med sin musikaliska själ och försökte desperat anpassa sig till det nya.
Genesis var väl det enda band som lyckades med konststycket att gå från den symfoniska 70-tals musiken till ett framgångsrikt kommersiellt hitliste-sound.
Vi var nog ganska många som gjorde vårt bästa vid den tiden för att hitta musik som åtminstone i viss mån påminde om den symfoniska 70-talmusik vi blivit bortskämda med. Själv fastnade jag för Magazine ochTalking Heads.
Bitvis blixtrade dessa grupper till och levererade något av intresse, men det de gjorde kunde förstås inte mäta sig med Pink Floyds Whish You Were Here, King Crimsons Red eller Van Der Graaf Generators Still Life… .
( Drar mig även i skrivande stund till minnes amerikanska Television, som med gitarristerna Tom Verlaine och Richard Hell i spetsen faktiskt skapade musik så intensiv att min längtan tillbaka till 70-talet åtminstone stundtals försvann).
Senare har jag förstått att det faktiskt gjordes en hel del bra symfonisk progrock även på 80-talet, inte minst i Italien. Men det här var före internets, bloggarnas och youtubes tid och information om vad som hände musikaliskt i Italien var lika svår att komma över som nyheter om vad som spelas på Mars.
Ryktet som föregick Peter Gabriel III gjorde gällande att PG nu var något nytt på spåren. Soundet skulle vara annorlunda än på de två först soloplattorna (Car och Scratch). PG hade förbjudit användande av symbal- och hihat-ljud och fyllt studion med afrikanska trummor. Robert Fripp skulle vara med på gitarr och Kate Bush skulle sjunga. Det ryktades om att PG skulle knyta samman det bästa från 70-talets progrock med det bästa från new-wave.
Mina förväntningar på albumet var högt ställda.
Jag minns hur jag rös när jag hörde Gabriels mörka mässande av orden - I am the Intruder, i inledningslåten. Phil Collins trummor dunkade på och de befann sig verkligen så långt ifrån symbaler man kan komma. Mot slutet i Intruder visslar Peter en liten snutt, vilket skapar en rätt kuslig effekt ( låten handlar om - a pervert who sneaks in homes of strangers).
Lyssna på Intruder:
No Self Control följer – full av rytmer och rytmiska ljud. Start, är en kort och vacker saxofonutflykt som fungerar som en sorts inledning till I Don't Remember där Peter joddlar och Tony Levin spelar chapmanstick så att strån och stickor ryker. Den vackra Family Snapshot avslutar sida ett.
Games Without Frontiers, fösta låt på sida två, har en helt annan karaktär. Det är en lite mer trallvänlig låt som blev en relativt framgångsrik hitlåt. Jag tycker den är en av Gabriels bästa.
Melt hade av skivbolagsfolk innan den släpptes dömts ut som kommersiellt omöjlig. De fick äta upp sina ord när albumet 14 juni placerade sig överst på engelska albumlistan.
Melt är en platta som förtjänar att bli lyssnad på i lurar. Gör man det hör man hur mycket arbete som lagts ned i studion på att skapa en rik ljudbild. Framförallt rytmsektionen med bas och trummor kan med fördel studeras i detalj. Faktum är att många andra instrument även de fungerar mer som rytminstrument än instrument spelande melodier eller solon.
Som avslutning skulle jag velat säga att Melt inte innehåller en enda svag låt. Men det gör den faktiskt. And Through the Wire är inte så kul med sin tjatiga refräng. Det samma gäller för Not One of Us. Personligen har jag även svårt för Biko. Jag vet att den har ett angeläget politiskt budskap, men den skiljer alltför mycket från de andra låtarna både musikaliskt och textmässigt. Trots att Gabriel sjunger som en gud är Biko om sanningen skall fram rätt torftig musikaliskt.
Gabriel fortsatte i samma anda på nästa album Security (1982), men den var (ännu) mer inspirerad av världsmusik och innehöll dessutom mängder av samplade ljud. (Gabriel hade fått en samplingsmaskin i födelsedagspresent, denna typ av musikmaskin var en nyhet på marknaden vid den här tiden).
Därefter tog hans musikskapande, med början på So (1986), en lite annan och mer kommersiell riktning.
Melt finns inte på Spotify, men där finns:
Talking Heads – Once In A Lifetime - 2005 Remastered Album Version
