måndag 11 januari 2010

Den bästa progressiva rocken 2000 - 2009

Jag har tänkt till. Nog borde det väl gå att få fram en årtiondets bästa lista när det gäller progressiv rock utan att få migrän? Jag menar alltså en helt objektiv lista utan all inblandning av personligt tycke och smak? En lista som redovisar den bästa musiken i en strikt vetenskaplig bemärkelse. Kliniskt testad i steril laboratoriemiljö?

Nä, skämt åsido. Listor är alltid personliga och säger mer den som listar än om musikens kvaliteter i objektiv bemärkelse. Om det nu alls går att resonera om musik på ett objektivt sätt. Vilket jag inte tror.

För skojs skull har jag ändå kompilerat en 2000 – 2009 bästa progressive-rock lista. Som alltså utan rangordning redovisar vad jag personligen helst av allt lyssnat på detta decennium.

Peter Gabriel – Ovo – 2000.

Peter_Gabriel_OVOVad passar bättre än att börja med ett verk som Peter Gabriel skrev för The Millennium Dome Show i London?

Det är stark, vacker och annorlunda musik, som jag lyssnar på gång på gång utan att tröttna. Stundtals bjuds vi på långa svävande sjok, som i viss mån påminner om Gabriels Passion, men inte om så mycket annat av det han gjort.

Plattan erbjuder en blandad kompott. Gabriel sjunger bara ett par låtar själv, resten av sången sköts på ett föredömligt sätt av Elisabeth Fraser och Richie Havens.

Father and Son, där Peter sjunger om sin pappa, är inte bara en av decenniets vackraste låtar, utan en av de vackraste som över huvud taget gjorts.

Jag gillar faktiskt Ovo bättre än många av Gabriels soloplattor.

King Crimson The ConstruKction of Light – 2000

CoLÅrtiondet började bra med tungt artilleri från King Crimson. Bortsett från inledningsspåret Prozac Blues, som är mer rolig än bra, så bjuder Fripp & co här på en resa in i den progressiva rockens svarta hål och tillbaka.

Fast skall jag var ärlig så är jag inte säker på att jag återvänt. Det kan inte uteslutas att jag fortfarande svävar där inne i hålet, utanför tid och rum, fast i ett Frippglissando.

Det är sant mästerskap. Trots att låtarna bär titlar som Fractured och Larks Tounges In Aspic part IV så finns här inga nostalgiska tillbakablickar mot ett svunnet 70-tal. Man tar sin musikaliska farkost in i framtiden. Det är stor och oförglömlig konst.

Textraderna från den blytunga och avslutande Coda: I Have a Dream summerar hela upplevelsen:

Tragedies of Kennedys,

refugees, AIDS disease
photos of Hiroshima,

the Holocaust, and Kosovo
Tim McVeigh, Saddam Hussein,

the bombing of the World Trade
hostages in Bosnia, atrocities, South Africa,
abortion and Kevorkian, Vietnam, napalm,
Lady Di, and Lennon died a violent crime,

Columbine,
"I have a dream that one day..."

Rodney King, O.J.,
symbols of our lifes and times,

"One giant leap for mankind"

Ödesmättat så det förslår!

Karmakanic - Who´s the boss In the Factory – 2008

Karmakanic300Det här är en uppvisning i vad progressiv rock är när den är som allra bäst, och i vad den bör vara. Karmakanic lägger ribban högt.

Det är muskulöst och intensivt, men samtidigt innerligt och äkta. De får det hela att verka så lätt och motståndslöst, när musiken i själva verket är mycket komplicerad.

Jag vill kalla det en härligt uppfriskande och musikaliskt klanderfritt genomförd orgie i spelglädje.

Att kunna ha så roligt som de här herrarna verkar ha, och samtidigt på ett näst intill nongalant sätt leverera ett musikaliska fyrverkeri med så många färger och expositioner, imponerar stort.

Titellåten från detta album är en av decenniets allra bästa.

Man kan fråga sig hur många som kan traktera en bas på det sätt som Jonas Reingold gör i klippet nedan.

Finns på Spotify.

Thieves Kitchen The Water Road – 2008

cover_12011442008Stundtals tydliga Canterbury tongångar hos denna engelska grupp, som har svensk inbladning i form av Änglagårds Thomas Johnson och Anna Holmgren. (En av låtarna heter faktiskt Returglas, och luktar Änglagård lång väg).

Att Hatfield and the North influerat hörs här och där. Typisk engelskt, med andra ord.

Det händer mycket kul i tjuvarnas kök. Mjuka flöjttoner, sopransax, oboe, cello mellotron och stråkar. Många men varsamma taktbyten. Mjuk och poetisk sång.

En platta som växer för varje lyssning.

Om jag skall ha någon invändning så är det att den kvinnliga sångerskan Amy Darby ofta ligger i ett så djupt tonläge att det låter som att hon får anstränga sig en hel del för att fixa det. En anmärkning i marginalen dock.

Finns på Spotify.

RitualThe Hemulic Voluntary Band – 2007

HemulicVoluntaryBand72… behövde jag nästan gå i terapi för att kunna sluta lyssna på. Kusligt bra! Det är fyndigt och musikaliskt och inte tråkigt en enda sekund.

Udda instrument (bl a klavinett, blockflöjt och fiol) och förstklassiga sånginsatser. Dessutom härligt befriat från alla progrockens sedvanliga klichéer.

Gentle Giant influenserna hörs på sina håll – men sämre förebilder kan man ju ha.

Rytmer och klanger och körsång och fantasy-inspirerade texter (det hela är ett sorts konceptalbum i Mumintrollmiljö). Det är vackert och oförutsägbart.

The Hemulic Voluntary Band är en både textmässigt och musikaliskt sprudlande fantasiresa med briljanta musikaliska insatser överallt. Denna ensemble behärskar med samma självklarhet allt från supertungt metalliskt sväng till svalt finlir.

Plattans höjdpunkt är den avslutande 26 minuter långa A Dangerous Journey.

Om du bara skall lyssna på en platta från detta årtusendes första årtionde så skall det vara denna.

The Hemulic Volontary Band har mötts av lovord överallt. Classic Rock Presents Prog kallade den “…nothing short of stunning”

Finns på Spotify.

Kass bild men helt okej ljud i nedanstående youtube-klipp.

Dream Theater – Live Scenes From New York - 2001

cover_3756161122008Scenes from A Memory är Dream Theaters bästa album. Ett helgjutet opus vars skönhet och styrka de inte senare varit i närheten av. Jag undrar ofta hur dom kunde åstadkomma detta, och sedan bara rutscha längre och längre utför…

Scenes… kom 1999, och måste därför på denna lista representeras av Live versionen från 2001.

Detta är en konceptalbum som kretsar runt en tidigare liv-regression där ett kusligt mord kommer i dagen. En textmässigt och musikaliskt konsekvent genomförd idé där allt bara stämmer. Sången är ovanligt inlevelsefull, för att komma från LaBrie.

Den storslagna dramatiken i Fatal Tragedy med dess intensiva gitarr- och klaviaturduell når operanivå.

Och The Sprit Carries On kan göra även den mest förhärdade biker gråtmild.

På denna liveplatta får man även en sex minuter lång Wakeman inspirerad keyboarduppvisning av Jordan Rudess, och 24 minuter bonus i form av A Change of Seasons, som inte heller går av för hackor.

Finns på Spotify.

Secret Oyster – Live in the USA 2007 – 2008

cover_27122330122008Okej, den här slinker med på gamla 70-tals meriter. För den här gruppen har inneburit så mycket för mig att deras live-platta från 2008 där några av det bästa från deras karriär radas upp, måste få knipa en plats här.

Framförallt g115583ruppens första epos från 1973 är en hörnsten i min lyssnarhistoria.

Det här drar åt jazzrockhållet ( typ Soft Machine och Mahavishu) och gillar man inte det är det bortkastad tid att försöka sätta sig in i gruppens musik.

Secret Oyster skapar ett personligt och originellt sound där de viktigaste beståndsdelarna utgörs av Karsten Vogels sopransaxofon och Claus Bohlings gitarr.

Secret Oyster kommer från Danmark och var 1975 förband till Captain Beefheart på hans europaturné. Hade jag en tidsmaskin skulle första anhalten vara den konserten.

Karsten Vogel var även med och startade ett annat legendariskt danskt band - Burnin Red Ivanhoe.

Finns på Spotify. Och dessutom finns alla gruppens 70-tals plattor på cd. Rekommenderas varmt.

Neal Morse – Sola Scriptura – 2007

NealMorseSolaScripturaEn lista över årtiondets bästa progressiva rock kan inte vara komplett utan ett bidrag från Neal Morse och/eller Spocks Beard. En musiker och en grupp och som håller den progressiva rockens fana så högt har en självskriven plats.

Några av Spocks egna epos skulle kunna platsa här, men det är något med gruppens musik som gör att jag sällan återvänder till den. Så jag väljer i stället Morse´s Sola Scriptura, ett konceptalbum kretsande kring något i rocksammanhang så osannolikt som Martin Luthers liv.

(Sola Scriptura är latin för "genom skriften enbart", vilket var den protestantiska reformationens grundläggande princip).

Överambitiöst och urbota kristet fundamentalistsikt? Absolut. Men det fungerar. Neal bjuder på på en trevlig berg och dal-bane prog där man aldrig vet vad som väntar bak nästa krök. Klanderfria instrumentala insatser av multiinstrumentalisten Morse och hans mannar.

Neal trotsar tyngdlagen och åstadkommer musik som svävar som en såpbubbla och ryter som ett jetplan om vartannat. Körpartierna till akustisk gitarr är en njutning.

En magnifik, storlagen och dramatisk musikalisk upplevelse.

Om en kristen tro ger inspiration till sådana här storverk så är jag beredd att gå i kyrkan varje söndag. Under förutsättning att Neal Morse är kantor i församlingen.

Inledande The Door är nästan 30 minuter lång. Bara en sån sak!

Finns på Spotify.

Zappa Plays Zappa – 2008

231217Tja, vad säger man? Mother Mary and Joseph! kanske. Ett av nittonhundratalets största musikaliska genier lever vidare i sin son som förvaltar hans arv på ett utomordentligt sätt.

Cd,n är grym - dvd,n är ett måste!

Flower Kings – Unfold The Future – 2002

5502Detta album vann välförtjänt omröstningen på denna blogg om The Flower Kings bästa album. Inte utan orsak.

TFK,s åttonde studioalbum och deras tredje dubbel-cd. Inslag av jazz, hårdrock och symfonisk rock, och en Roine Stolt i högform. Kort sagt - musik med både muskler och hjärna. Inledande The Truth Will Set You Free är 30 minuter pur njutning.

Reingold´s basspel lyfter hela gruppen. Lyssna särskilt på bassolot på Silent Inferno.

Finns på Spotify.

Kotebel – Ouroboros – 2009

kotebel-ouroborosÄven om denna inte hunnit mogna riktigt så har jag på känn att den kommer att stå ut som en av årtiondets bästa.

Konceptplatta om diverse uråldriga gudaväsen. Ouroboro är en orm som enligt mytologin biter sig själv i svansen och därigenom symboliserar kretslopp / evighet.

Detta är en spansk grupp som tar den progressiva musiken beyond rock. Ingen sång, men synnerligen auktoritära och kompetent framförda instrumentala insatser.

Liknar egentligen inget annat, men drar kanske något åt grupper som Present och Universe Zero. Som helhet dock ett eget och annorlunda sound.

Finns på Spotify.

Van der Graaf Generator – Trisector – 2008

Van-Der-Graaf-Generator-Trisector-429067Här måste man leta i den svenska ordspråksfloran för att hitta rätt - Gammal är äldst…och Än leva gamla gudar, är kanske de som passar bäst.

Dessa gubbar ( Peter Joseph Andrew Hammill är 61 år) kom tillbaka 2005 med albumet Present, som i mitt tycke var en ganska avslagen anrättning. Jag trodde dom loosat det, men så var inte fallet. Vilket jag med all önskvärd tydlighet fick klart för mig när jag hörde Trisector.

David Jackson (vars säregna saxofonspel alltid varit en extra krydda) har lämnat gruppen, men de låter trots det bättre än nånsin.

Texterna kretsar som vanligt kring livet, döden och evigheten, och om att bli gammal:

Lifetime:

It takes a lifetime to unlearn all that you know
to return the things you borrowed for a day.

All That Before:

I'm going to have to write things down before I forget them.
I can't find my glasses, I don't know where I left them
so I can't expect to get much on the visionary score,
or did I say all that before?

Oh, stop me if you've heard this one before I get started.
I can't find my mobile and I didn't charge it,
it's a phantom target,
if I call myself I'll only get my Voicemail once more.

Trisector är lika kraftfull och vital som något av gruppens 70-tals album (med undantag för Pawn Hearts, som är i klass för sig och aldrig kan överträffas). 
Tolvminutaren Over the Hill är oförglömlig.
Finns på Spotify.

30-åriga kriget - Elden Av årElden Av ArGud välsigne krigets dar… säger jag bara!

Att denna fantastiska grupp lyckades komma tillbaka efter 27 år med detta superstaka epos måste betraktas som snudd på ett mirakel. Plattan är så bra att jag skulle kunna rada upp superlativer från Alingsås till Saltsjöbaden, utan att göra den rättvisa.De inledande trummorna och basen på Ljuset, gitarrsolot på Gnistor, och framför allt, texterna - som sammanfattar hela gruppens historia - bildar tillsammans med de andra delarna ett storverk som söker sin like i svensk rockhistoria.Vi vill ha mer. Och det får vi. I början av 2011, kommer tredje plattan i trilogin som började med Elden Av År och fortsatte med I Början och Slutet.

Finns på Spotify

Glass Hammer – Chronometree - 2000cover_42402223102008Amerikanska Glass Hammer har en ganska ojämn produktion bakom sig. Här i deras fjärde studioalbum blixtrar de till med en platta som doftar 70-tal lång väg. Man hör influenser från snart sagt samtliga stora 70-talsband, men kanske framförallt Emerson, Lake & Palmer.

Härlig hammondorgel, mellotron och mini-moog. Arjen Lucassen gästar på gitarr.Ett konceptalbum om Tom, som tror att aliens försöker kommunicera med honom:

The lyrics tell the story about a young man who listens to his collection of progressive rock concept albums. When listening to the albums he begins to hear alien voices between and within' the songs, telling him to build a space machine in order to plan for a future alien arrival..



Le Orme – Elementi – 2001cover_56231113102009Sitar, trummor mellotron, fiol och sång på italienska. En kombination som inte går av för hackor.

Le Orme är legendariskt italienskt prog-band som hållit på sedan 1969. Elementi var en sorts återkomst för bandet. Och vilken återkonst sen! Symfoniskt så det förslår.Ännu ett konceptalbum, denna gång om de fyra elementen. Fjorton ganska korta låtar som glider in i varandra. Kreativiteten och den musikaliska fantasin är det inget fel på.

Finns på Spotify.

VARIOUS ARTISTS: Rewiring Genesis: A Tribute to The Lamb Lies Down on Broadway - 2008
img_1_pr
För oss som aldrig kan få nog av The Lamb.. är Nick D'Virgilio and Mark Hornsbys tolkning överraskande fräsch och rolig. Fyndiga arrangemang med bland annat blås- och stråkorkester. Stundtals jazzrock, stundtals zydeco, stundtals kammarmusik.Tveklöst den bästa Genesis tributen på marknaden.




image


Okej, det var det hela. Ett decenniums musik sammanfattat i ett blogginlägg.

När jag tittar igenom listan ser jag att fokus ligger tungt och tämligen oflexibelt på åldermän och gamla återförenade 70-tals band. (Nåja, återvinning är ju alla fall bra för miljön).

Jag kanske borde uppmärksammat Opeth´s Watershed,(2008) eller varför inte Tool´s Lateralus (2001) som många betraktar som mästerverk. Jag äger den sistnämnda plattan, och jag har verkligen försökt tycka om den. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men den känns på något sätt som en alltför främmande fågel. Åldern tar ut sin rätt, förmodar jag.

Tool gjorde dock utan konkurens årtiondets bästa musikvideos. Och till de bilderna fungerar musiken alldeles utmärkt.



Upplagd av Universum Noll kl. söndag, januari 10, 2010


Skicka med e-postBlogThis!Dela på TwitterDela på FacebookDela på Google Buzz


Inga kommentarer: