torsdag 26 november 2009

Yes Lisebergshallen 12 december. Benoit vs. Jon.

JonA

3a52180143588ea6b147f201cfde Efter att ha besökt Nordamerika befinner sig Yes nu på Europaturné och kommer som sista anhalt till Göteborg och Lisebergshallen 12 december.

Benoit David, som tidigare sjöng i ett yes-coverband, ersätter den krasslige Jon Anderson och Rick´s son Oliver Wakeman sköter klaviaturerna.

Jag såg dem senast för åtta år och tjugo dagar sedan på Cikus i Stockholm. Detta var efter senaste studioplattan Magnification, med symfoniorkester på scenen och original line-up så när som på att Rick Wakeman var ersatt av Tom Brislin (för övrigt en gudabenådad keybordspelare).

Jag har biljett till konserten den 12,te. Men jag måste erkänna att jag är mer än skeptisk till vad denna line-up kan åstadkomma musikaliskt, och om den verkligen bör kalla sig Yes.

För mig är Yes utan Jon något annat. Jons enastående röst, hans texter och kompositioner, hans filosofi och visioner, är en betydande del av det Yes stått för genom årens lopp. Jon Anderson är gruppens andliga hjärta, som någon träffande sa.

Jon startade Yes och jag tycker att han har en klar poäng när han säger att de andra i gruppen borde tagit hänsyn till hans hälsotillstånd och genomfört en akustisk turné tillsammans med honom i stället för att plocka in en ersättare.

Jag tror jag delar denna uppfattning med ganska många av de fans som följt bandet genom åren.

Därför är det med stigande förvåning jag tar del av de fortlöpande publikrapporterna på yesworld. De flesta inlägg är på temat “jag var skeptisk, men…”. och menar att det visserligen inte är Jon som sjunger, men att bandet har en vitalitet och spelglädje som inte funnits på många år. Utrop som Blilliant, Fantastic och Great Show, är legio.

Om jag räknat rätt så är kanske endast en på tjugo kritisk. Men dessa är desto vassare i sina formuleringar. Som t ex signaturen Fragile som efter konserten i London 17 November skriver:

Worst Yes concert ever seen.... and I've seen around 20 dating back to 1972.......//

Sorry Oliver but you couldn't get into a pub band without the Wakeman name. //

Let's face it, this was the Chris Squire Show......he's always wanted to be the leader of the band and now he's got what he wanted.…//

…it was dismal, out of sync, no tightness, over-bloated solos and nothing to make the heart soar //.


The only possible saviour is to eat humble pie an beg Jon Anderson to rejoin the band and to recruit a decent keyboaridst.

Men som sagt, detta exempel tillhör undantagen. Och frågan - Är Yes utan Jon Andersson verkligen Yes? måste ställas. Därför finns den från och med i dag med i högermarginalen.

Läs en recension från konserten i Newcastle 20nde November här.

Ett youtube-klipp från pågående turnén:

x

Yes på Spotify.
Bloggar om Yes Close to the Edge.
Lyssna på Siberian Khatru från Close to the Edge (1972):

yesbättre förr?

6 kommentarer:

Anonym sa...

Jon Anderson har de senaste åren
turnerat och framträtt helt ensam
på scen som ett
" One Man Band ".
Bland annat i Göteborgs Konserthus, Stenhammarsalen och i
Västerås Konsertsal, Kulturhuset.
Man kan kanske fråga sig varför
han har valt att inte ta med sig
några ackompanjerande musiker ?
Är detta en relevant frågeställning,
eller ?

Om svaret blir :

YES

- Var god att uveckla tankegången !

Om svaret blir :

NO

- Varför så negativ ?
Var så god att förklara,
tack !

För övrigt anser jag att
ALLA som är eller har varit medlemmar av YES
borde se filmen
YESMAN
med Jim Carrey !
Yes! - Det gäller givetvis alla andra också...
Med Yes Vänliga
Disc Hälsningar Från
Listen to reason.
YES MAN ! YES MAN ! YES MAN !

Lars Patrik Stigsson sa...

Jag säger varken YES eller NO. Jag väntar med min dom tills jag sett konserten. Med tanke på hur lågt ställda mina förväntningar är så kan jag bara bli positivt överraskad. Men personligen tycker jag inte det är så kul med band som fortsätter trots att den ena efter den andra av origialmedlemmarna försvinner. Ta Uriah Heep till exempel, som har gjort flera klassiska (och bra!) låtar och var det band som med bland annat Magigans Birthday förde in fantasyn i hårdrocken, de åker i dag omkring och spelar i lador på landsbygden med bara en ursprungsmedlem kvar. Är Yes på väg dit? Yes? No?

Anonym sa...

Ytterligare en kommentar ;
Jag är helt förutsättningslös vad
det gäller den nye sångaren, men
jämförelsen är oundviklig. Jon Anderson är en av grundarna av Yes, tillsammans med Chris Squire i den nuvarande uppsättningen av Yes.
Hittills har jag sett Yes i klassisk
uppsättning med Rick Wakeman 1977 i
Göteborg, 2003 på Sweden Rock Festival och 2004 i Globen. Circus i Stockholm 2001 utan Wakeman, och i Göteborg 1984 med Trevor Rabin på gitarr, är de andra två tillfällena jag sett dem.
En av mina vänner tycker att den
bästa spelningen var i Globen Stockholm 1989 med Bruford och utan
Squire. Då hette de inte Yes, utan
fick kalla sig ABWH, Anderson Bruford Wakeman Howe, på grund av
att en av grundarna, Chris Squire,
blockerade namnet Yes.
De har ju redan gjort en " Union " platta och
turné, så om Jon Anderson kommer med igen så får de väl kalla den
framtida nya plattan och turnén för
" Reunion " !
Rick Wakeman gjorde en kommentar om Jon Anderson vid ett tillfälle :
" Jon Anderson är den ende person
jag känner som försöker rädda denna
Planeten Jorden genom att leva på en annan Planet... "
Med Yes Disc Man Vänliga hälsningar
Från Listen to reason .

Pseudonaja sa...

Jag har också biljetter till Lisebergshallen och väntar med mitt slutgiltiga omdöme tills efter konserten, men visst känns det konstigt.
Samtidigt ska vi inte glömma Drama, där Trevor Horn sjöng och den skivan hålls ju numera högt av många Yes-fans.
Detta blir min fjärde Yes-konsert om man räknar med ABWH.

Förresten, vi är några i Svenska Yes-sällskapet som ska träffas innan och äta och prata prog. Hör av dig om du vill hänga på. (om du inte redan är anmäld...)

Lars Patrik Stigsson sa...

Låter trevligt. Var och när är det?

Pseudonaja sa...

Det står om träffen här. Sista anmälningsdag var i mitten av november men som du ser så kan man säkert hänga på ändå.
Rapporterna från folk som var i Köpenhamn igår är lyriska, så det bådar gott.
Vi ses!