När jag började grubbla på den här frågan i samband med att Peter Gabriel fick Polarpriset tycktes mig svaret till att börja med självklart. Det Peter Gabriel gjorde i Genesis var banbrytande. Gruppen skapade ett flertal mästerverk, och PG,s scenframträdanden, med de fantasifulla kostymeringarna, är oöverträffade ännu i våra dagar.
Men så dök den ena efter den andra sololåten upp i mitt huvud (Here Comes The Flood, Games Without Frontiers, The Passion, The Rhythm Of The Heat, Shock The Monkey, Steam, Father - Son, med flera). Jag började tvivla. Kanske var hans soloproduktion trots allt starkare? Mer mogen, mer genomtänkt, personligare, kraftfullare?
Sedan insåg jag att frågan är omöjlig att besvara eftersom det handlar om två olika artister. Jo, så är det faktiskt. Peter Gabriel har inte gjort något under sina soloår som ens avlägset påminner om Genesis. Avståndet mellan Solsburry Hill och In the Cage är enormt. Skillnaden syns även i skivomslagen. Jämför t ex Gabriels Car med Genesis Foxtrot-omslag. De opererar i två väldigt olika världar. Ett surrealistiskt omslag som sätter fantasin i rörelse, mot ett suddigt ansikte i en bil bakom en regnvåt ruta.
Hade man inte vetat om det så hade det varit stört omöjligt att utifrån musiken dra slutsatsen att det handlar om samma person. (Ibland stöter man på nätet på yngre personer som börjat intressera sig för prog-rock, och som blir mycket förvånade när de får klart för sig att den PG de känner från Sledegehammer och Diggin in the Dirt är samme man som frontade Genesis utklädd till räv i röd klänning och prunkande blomma).
När man tänker närmare på saken är det anmärkningsvärt hur långt ifrån varandra dessa båda musikaliska temperament står. Attitydmässigt, utseendemässigt och musikaliskt hör de hemma på olika planeter. Om PG solo är från Mars, så är PG i Genesis från Venus.
Men om jag tvingas välja? Om någon låser in mig i ett rum och sätter på Lasse Stefans och säger att nu måste du lyssna på det här tills du har bestämt dig. Ja, då blir valet trots allt lätt. Det Genesis gjorde under Gabriel-eran är banbrytande och i rocksammanhang unikt. Den betydelse som t ex Foxtrot och The Lamb Lies Down on Broadway har haft, har och kommer att ha för miljoner människor kan inte underskattas. Nyligen blev Selling England by the Pound i magasinet Classic Rock presents Prog av läsarna välförtjänt framröstat till den bästa prog-rock plattan någonsin. (Gabriel-era Genesis har sex av sina skivor med bland dessa 50, varav tre bland de tio bästa. Inget av PG,s soloverk finns med.)
Gabriels scenshower med Genesis innebar en utvidgning och fördjupning av rock-conceptet i riktning mot teater och drama som som även det var banbrytande. Jag tycker att Gabriel iklädd rävhuvud och röd klänning under Suppers Ready är ett av rockhistoriens största ögonblick (jag är inte ironisk, om nu någon skulle få för sig det.)
Dessutom: det är ingen slump att grupper som Regenesis, The Carpet Crawlers och The Musical Box, som in i minsta detalj iscensätter Genesis originalshower, kan åka på världsturneer och spela för utsålda hus. Och att det på Facebook finns en grupp som heter Genesis - 50.000 signatures for the reunion with Peter & Steve.
Gabriels produktion som soloartist är fantastiskt bra. Och det vittnar förstås om mod och stor konstnärlig integritet att solo gå sin egen väg i stället för att spinna vidare på Genesis framgångsrecept. Men det är ändå någonting som i mina öron gör att PG inte når ända fram. Kanske är han på något sätt för allvarlig. Kanske använder han tvärflöjten allt för sällan, eller bär för få färgglada hattar.
Hursomhelst. Mannen är unik i båda sina roller. Vilket således gör honom dubbel-unik. Och hur många lyckas uppnå det?
Rösta gärna själv i högermarginalen.
Se ett klipp från en intressant dokumentär här.
Och se några andra ytterst sevärda videoklipp nedan.
