måndag

Classic Rock presents Prog – nummer 3

Så har då, en månad efter att den släpptes i UK , tredje numret av Classic Rock presents Prog hittat till Pressbyrån på centralen i Göteborg. Jag får en nästan oemotståndlig lust att göra en Gert Fylking när jag ser den på tidskiftshyllan. (Jag har slagit mina lovar i tre veckor. Började rentav mistänka att den inte skulle säljas utanför UK).

Att fler än jag väntat på den visar detta citat från Anthony i England: Just spent 2hrs around Coventry looking for it. Is it really out today?

Jag är fortfarande så innerligt glad att en produkt av denna typ över huvud taget finns. En påkostat prog-tidning med bra skribenter och glänsande femfärgstryck. Om ett magasin som detta är möjligt kanske Mike Portnoy har rätt när han påstår att det vi nu har är är “a golden era of prog”.

Jag har varit misstänksam till det här projektet och tänkt att det blir nog en urvattnad publikation som bara satsar på säkra hästar. Och i viss mån är det förstås så. När man har Rush på omslaget, med underrubriken “the story of prog-metal”, och säljer tidningen med 4 olika omslag (covers to collect – vad menar man med det? Skall folk köp fler än ett exemplar? Den kostar ju för guds skull 185 spänn), så kunde det ju lika gärna varit ett nummer av Classic Rock Magazine. Att stoltsera med att tidningen behandlar Porcupine Tree, Queensryche, Opeth, Steve Hacket och Marillion är ju inte heller särskilt vågat.

Men när man börjar bläddra ser man att det det finns en hel del att bita i. Rick Wakeman dyker upp som kolumnist, man presenterar i en initierad artikel progressive från Italien (hoppas rubriken Once around the world – Exploring the big crazy world of International prog, blir återkommande). Man har en lång intervju men Steve Hacket, svenska Beardfish, och några andra minde kända band, presenteras och man får veta varifrån namnet Henry Cow kommer (något jag alltid undrat). Med mera…

Även recensionsavdelningen börjar ta sig, vilket sammantaget gör att jag har väldigt lite att anmärka på.

Detta lilla är den medföljande cd,n. Flertalet låtar på den kan knappast kallas prog. Hade jag hört dem i något annat sammanhang hade jag inte placerat dem i den kategorin. Det är först när Porcupine Tree dyker upp men en låt från kommande plattan som det tar sig. Men då blir det desto bättre.

Från vanligtvis välunderrättad källa ryktas det om att Classic Rock presents Prog skall komma varannan månad i stället för kvartalsvis.

Det ser jag fram emot.