torsdag 13 augusti 2009

CD: Peter Hammill - Thin Air (2009)

image

Jag har ungefär samma förhållande till Peter Hammill som många andra har till Bob Dylan - tröttnar aldrig på hans röst, lyssnar andaktsfullt när han släpper nytt. Förlåter mindre lyckade musikaliska eskapader. Återvänder gång på gång till det han gjort för att hämta kraft. Fylls av en sorts vördnad inför det mannen ifråga åstadkommit. 

Dylan och Hammill är tvillingsjälar, men tycks vara verksamma i två olika solsystem. De skriver poetiska och mångbottnade texter och levererar en aldrig sinande ström av album. Deras kreativa infall är alltid värda uppmärksamhet.

Men där Dylan är en traditionalist som vilar trygg på treackordsrocken söker Hammill nya musikaliska vägar. Han vill utforska det okända.

Dylan har inte betytt särskilt mycket för mig. Hammill desto mer.

Hammill har peter hammill 3släppt tjugonio album, och jag har hört samtliga. De som betytt mest för mig är för det första A Black Box (1980), som innehåller den kusligt suggestiva Fog Walking och den 19.38 minuter långa surrealistiska utflykten Flight, som täcker hela sida B. Hela skivan är mättad med en märklig och tung magi som Hammill får fram med anmärkningsvärt enkla medel.

För det andra Over (1977), vars låtar är en naken och självutlämnande bearbetning av att hans kvinna lämnade honom med hans bäste vän.

peter hammill 2

För det tredje As Close As This (1986), där han ensam och försvarslös med sin röst och diverse klaviaturljud besvärjer livets ensamhetsdjävlar.

På nya Thin Air spelar Hammill alla instrument själv. Det är både albumets styrka och svaghet. Dels ger det albumet en lätt klaustrofobisk känsla, man riktigt känner hur han suttit uppe ensam i studion på nätterna och pulat med ljuden. Dels märker man att han är avslappnad och fri att göra som han vill, utan hänsyn till något annan än sin egen kreativa drivkraft.

Angelägenhetsgraden på Thin Air är lika hög som någonsin tidigare. Att han har något mycket viktigt att förmedla är tydligt från första ackordet. Och han gör det med sedvanlig intensitet.

Thin Air innehåller inga rock-rökare men mycket udda och fritt svävande ljud, mycket stämning och mycket förtrolig röst.

Ändå är den i jämförelse med mycket annat han gjort tunnare. Den kommer inte i närheten av de ovan nämnda albumen.

Thin Air är för den som gillar Hammill en fortsättning på en värdefull bekantskap. Men det är inte en platta man skall börja med om man inte hört honom förut.

Peter Hammills Studioalbum (från wikipedia):
  • Fool's Mate (juli 1971)
  • Chameleon in the Shadow of the Night (maj 1973)
  • The Silent Corner and the Empty Stage (februari 1974)
  • In Camera (juli 1974)
  • Nadir's Big Chance (februari 1975)
  • Over (april 1977)
  • The Future Now (september 1978)
  • pH7 (september 1979)
  • A Black Box (augusti 1980)
  • Sitting Targets (juni 1981)
  • Enter K (oktober 1982)
  • Loops and Reels (juni 1983)
  • Patience (augusti 1983)
  • Love Songs (1984)
  • Skin (mars 1986)
  • And Close As This (november 1986)
  • In a Foreign Town (november 1988)
  • Out of Water (februari 1990)
  • The Fall of the House of Usher (november 1991)
  • Fireships (mars 1992)
  • The Noise (mars 1993)
  • Roaring Forties (september 1994)
  • X My Heart (mars 1996)
  • Everyone You Hold (juni 1997)
  • This (oktober 1998)
  • None of the Above (april 2000)
  • What, Now? (juni 2001)
  • Clutch (oktober 2002)
  • Incoherence (mars 2004)
  • Singularity (december 2006)
  • Thin Air (juni 2009)

Inga kommentarer: