lördag 18 juli 2009

Västanå Teater - Kalevala

Efter att nyligen ha sett Västanå Teaters En Herrgårdssägen, som trots goda intentioner balanserade på gränsen till det banala, hade jag rätt lågt ställda förväntningar på Kalevala.

En Herrgårdssägen såg jag i Borås. Kalevala ser jag på ensemblens hemmascen – den mäktiga Berättarladan i Rottneros. Här kommer gruppen till sin rätt på ett helt annat sätt, och Kalevala svänger rejält. Trots dryga tre timmar finns inga döda moment, inga longörer, inga återvändsgränder. Och trots hård stol - ingen träsmak.

Det är färgsprakande och intensivt med våghalsiga dansnummer, akrobatik och strupsång. Det är ett myller av mytologiska figurer och magiska symboler. Det är mäktigt och suggestivt.

Musiken, som är helt integrerad i dramat, framförs på instrument som vevlira, kantele, tramporgel violiner och flöjter. Musikerna sitter på scenen och kliver ibland fram och deltar i föreställningen. I en scen ställer de sig runt skådespelarna och blåser i orgelpipor (som man hämtat från en nedbrunnen kyrka i trakten). (Bara en sån sak!)

Vackra dräkter, virvlande dans, akrobatik och en känsla av att aldrig veta vad som skall dyka upp runt nästa hörn gör att man sitter andäktig och bara njuter.

Kort sagt – detta är mycket ovanlig teater. Ovanligt bra teater. När underjordens ande Loviatar föder fram nio sjukdomar som dyker upp ur golvet, spelade av barn med masker och dräkter, då blir det magiskt på riktigt. Snudd på det mest överraskande jag sett på en teaterscen.

Kalevla är ett fantasyäventyr med all klassiska ingredienser. En helig Graal (Sampo) som alla åtrår. Trolldom, kamper på liv och död, demoner, häxor och troll. Människor som förvandlas till djur och djur som förvandlas till musikinstrument.

Varken Tolkein eller Jackson hade gjort det bättre. Det är en actionrulle av bästa märke.

Om jag skall vara kinkig och komma medn någon kritik, så hade det inte skadat med några fler musikaliska teman. Som det nu är blir musiken, trots att den på ett förtjänstfullt sätt skapar en passande stämning, en smula enahanda.

Men ändå - om du bara skall se ett finländskt nationaldrama i Rottneros i sommar så måste det bli det här.

Nedan följer ett filmklipp från en filmatisering av Kalevala från 1959. Det har inte så mycket med Västanås uppsättning att göra, men fångar ändå mystiken i själva dramat.

Inga kommentarer: