Norsk progressive – en lägesbeskrivning

Jag har ägnat ett par dagar åt att lyssna på några av de i dag mest namnkunniga norska progrockbanden. Och jag kan konstatera att norsk progressive mår oförskämt bra. Våra grannar vet hur man växlar från 6/7 till 5/4-delstakt, och de har inte glömt hur man stämmer en mellotron. Det jag lyssnat på har genomgående hållit hög klass och spänt över progressiv metall, jazz-fusion-prog och folkmusikinspirerad progrock.

Dock finns det en stor och ganska störande brist i det mesta jag tagit del av. De vokala insatserna har ibland varit så undermåliga att de dragit ned helhetsintrycket till en oförtjänt låg nivå. Med bättre sånginsatser hade norrmännen kunnat erövra världen - nu får dom nöja sig med att dominera norden. Svaga sånginsatser är nu inte ett uteslutande norskt fenomen, utan ett problem som dagens progressive i sin helhet dras med. Man får hålla i minnet att det krävs en hel del för att kunna mäta sig med Jon Anderson, Peter Hammill, John Wetton eller Derek Sulman. Dock är det talande att det band som jag blivit allra mest impad av – Panzerpappa – helt saknar sång.

MAGIC PIE - Den här sexmannagruppens andra platta Cirkus of Life hamnade på många årsbästa-listor 2007. Och det är inte oförtjänt. Inledningssvitens 5 delar, som klockar in på dryga 35 minuter, är berg-och dalbaneprog av bästa märke. Det går undan, det händer saker hela tiden, det kränger och svänger och man vet aldrig vad som väntar bakom nästa krök. Det finns band som gör detta bättre (ex vis The Flower Kings och Neal Morse), men Magic Pie får ändå väl godkänt.

Första plattan Motions of Desire doftar 70-tals progressive lång väg. Härligt! Den andra anknyter i något högre grad till dagens progrock och då inte minst metalldelen av densamma.

Det är både melodiöst och kraftfullt, och jag vill framförallt framhålla prestationerna på orgel. Men jag skulle önska att bandet vågade ta ut svängarna ännu mer. Att de renodlade ett mer eget och personligt sound. Potentialen finns. Spotify här. Myspace här.

WHITE WILLOW – (Vitt Pilträd) har en tydlig folkmusikprägel, och är det enda band i detta inlägg där man (stundtals) kan gissa sig till från vilket land de kommer. De har gjort 5 plattor, den senaste kom 2006. Smakfulla melodisjok vävs fram av cello, mellotron, tvärflöjt och en kvinnoröst. Ibland finns även stämningsskapande stråkar med. Musiken rymmer även hårda och mer dynamiska partier. Jag tänker på svenska Änglagård och ibland Sinkadus. Kompetent och bra är det. På Wikipedia beskrivs bandet så här: a Norwegian art rock band, mixing elements of orchestral pop, 70's progressive rock, jazz-rock and even electronic elements. Lyssna här. Spotify -White Willow.

GARGAMEL --- (Gnagelram i den tecknade serien om smurfarna). Ett femmannaband med två plattor bakom sig. Den senaste, Descending, kom nyligen. Den 17.40 minuter långa Labyrinth, som avslutar plattan, gör själ för namnet. Här irrar man hit och dit i gångar där allt mellan himmel och jord uppenbarar sig. Det ekar, tjuter och vibrerar. De tre andra låtarna färdas i samma terräng. Bandet är höggradigt Van der Graaf Generator era Pawn Hearts influerade – men på grund av den undermåliga sången kommer man knappast ens halvvägs till detta bands sublima nivå. Descending är trots detta ett starkt album. Anbefalles. Lyssna här. Spotify - Gargamel

PANZERPAPPA – här snackar vi - utöver sedvanlig rocksättning - klarinett, tvärflöjt och saxofon. Vi snackar udda taktarter och snabba byten av desamma. Kort sagt – det är fantasi och musikanteri på mycket hög nivå. Bandet själva kallar det de levererar för Progressive Rock with a friendly face. De instrumentala insatserna är oavbrutet njutbara och kan knappast lämna någon prog-älskare oberörd. Det hela är genomfört med sådan lätthet att musiken stundtals svävar fritt. Zappa kikar fram lite här och där, men inte så mycket att det stör. Kanske har även Art Zoyd inspirerat? Skall jag vara kinkig så kanske saxofonisten kunnat haft en något fylligare ton i instrumentet. Men då har jag ansträngt mig för att hitta något att klaga på.

Och – hör och häpna! – på låten Vintervake finns Rickard Sinclair (känd från Caravan och Hatfield and the North) med på sång. Myspace här. Spotify - Panzerpappa

LUCIFER WAS – håller sig till gammal beprövad 4/4- takt. Ett bastant gung utan större krusiduller. Bandet beskriver själva sin musik som som a mix of Black Sabbath and early East Of Eden, with a dash of Jethro Tull. En tvärflöjt dyker upp här och där och piggar upp. Det är inte så illa pinkat, men… många av låtarna jag hört kan knappast sägas vara progressive, utan snarare ganska ordinär, bastant, bluesbaserad klassisk rock. Energin är det dock inget fel på. Lyssna här. Spotify - Lucifer Was

GAZPACHO (en spansk kall soppa gjord på råa grönsaker) – en sexmannagrupp som rönt viss uppmärksamhet internationellt, inte minst i England. Gazpacho fanns representerad med Tick Tack Part III på den cd som kom med senaste numret av Classic Rock Presents PROG, i vilken man också recenserade bandets livegig i London, som man beskriver som “remarkable …(Gazpacho) help to restore any flagging faith in the enduring power of progressive music”.

Själv är jag inte lika begeistrad. Här har vi lämnat 70-talsspråket och rört oss mot de breddgrader där Muse, Radiohead, The Mars Volta, Sigur Ros och liknande band (som brukar kallas samtida progressive) håller till. Detta gör att musiken vad mig anbelangar, framför allt vid en jämförelse med övriga band i detta inlägg, blir tämligen ointressant. Musiken är stillastående och händelsefattig. Det saknas melodier. Och taktbyten kan man bara glömma. Fiolen som finns med tillåts inte komma loss i några improviserade soloutflykter. Vissa partier har en odiskutabel skönhet, men som helhet är det för tillbakalutat och blodfattigt för min smak. Men ok, det skall erkännas, jag har inte gett bandet särskilt mycket tid. Jag ber att få återkomma när jag kan leverera ett mer rättvisande omdöme. Lyssna själv här. Spotify - Gazpacho

CIRCLES END – har två fullängdsalbum bakom sig. Sextetten levererar en snabbfotad och klangfylld musik med klar jazzinfluens. Saxofon, akustisk gitarr och elpiano i smakfull förening, tillsammans med en gedigen samspelthet, skapar en upplyftande musikupplevelse. Här kan jag inte klaga på sången. Karl Riis Jacobsen sjunger bra. Vad jag dock kan anmärka på är saxofonisten som borde ägnat sig helt och hållet åt ensemblespel i stället för att försöka spela jazzsolon. Detta är dock en anmärkning i marginalen. Ett band som döper en låt till The Dogfather Has Entered the Lift måste väl få en chans? Musiken har tydlig 70-talsprägel. Stundtals låter det Samla Mammas Manna. Finns på Spotify, eller lyssna här. Gör det!

Sammanfattningsvis: När man lyssnar på normännens bidrag inser man att det förmodligen ligger en del i att den mest intressanta progressiva rocken i dag kommer från Skandinavien.

Till sist bör nämnas att Norge även kan stoltsera med ett eget progrockmagasin – Tarkus – som kommer med 4 nummer per år.

(Uppdatering november 2010 tidningen Tarkus är nedlagd)