Mitt förhållande till Gentle Giants musik har alltid varit i det närmaste religiöst. Jag började lyssna på dem någon gång under gymnasietiden, när de ännu var aktiva. Av någon obegriplig anledning såg jag dem inte live då, trots att de var i Sverige mer än en gång. Därefter har bandets musik följt mig genom åren. Den har gjort mig förbluffad, förvånad och lycklig. Den har tröstat mig när jag varit nere, gjort mig ännu gladare när jag varit uppåt och fått i gång min nyfikenhet när jag känt mig uttråkad. Från I lost my head på högsta volym till Isn´t it quiet and cold i stearinljusens sken så har musiken alltid berört mig på ett särskilt sätt. Gentle Giant är det enda band som jag inte ens periodvis varit trött på. I deras musik har jag alltid upptäckt något nytt. Den är helt enkelt i en klass för sig - en perfekt kombination av själfullet och perfektion, av känsla, fantasi och musikalisk skicklighet. Av allt det som jag uppskattar med det som kallas progressive rock.
Jag vet hur chockad och ledsen jag var när bandet mot slutet av sin bana (på de tre sista albumen) under trycket från punken började röra sig i en mer kommersiell riktning.
Bandet upplöstes och har sedan dess alltid i intervjuer förklarat att en återförening inte är aktuell, omöjlig rentav. Därför var det en mycket stor överraskning när tre av ursprungsmedlemmarna plus gästmusiker uppenbarade sig i Majorna i lördags. Utan någon som helst marknadsföring hade man fyllt Musikens Hus med kanske 500 entusiaster. Det blev en fantastisk, ja en oförglömlig afton.
Inledningen var magnifik med Prologue från Three Friends. Därefter följde ett antal låtar från de sju första plattorna, som alla är mästerverk. Blockflöjt, violin och saxofon, som var karaktäristiska för GG,s musik under storhetstiden, saknades av förklarliga skäl. De stämmorna spelades på synt.
Paradoxalt nog var konserten som allra bäst när bandet förhöll sig fria till originalen och gjorde något eget och nytt av låtarna. Vissa improviserade solon på klaviatur och gitarr var fräsha och roliga.
Höjdpunkten för mig var Kerry Minnears sång på Think of me with Kindness (inte ett öga torrt). Och Free Hand, som avslutade konserten före extranumren.
På minussidan måste jag trots allt nämna att det hela musikaliskt några gånger lät mer som en öppen repetition än som ett genomarbetat konsertframträdande. Men med tanke på musikens komplexitet var det hela ändå över förväntan. Och jag ser förstås hellre hundra repetitioner med Three Friends än en enda konsert med nästan vilket annat band som helst, hur välrepeterat den än må vara. Jag saknade även något sorts meningsfullt mellansnack med publiken. Gary Green tackade oss visserligen gång på gång för att vi kommit dit. Men det hade varit intressant att få höra något om bakgrunden till Three Friends projektet, var bröderna Shulman håller hus och varför man efter trettio års bortavaro plötsligt dyker upp just i Sverige.
För dom som inte var där, och för dom som vill höra och se det hela igen, finns hela konserten för nedladdning HÄR. (Stort tack till uppladdaren!).
x
Jag avslutar med ett citat ur en intervju med Derek Shulman, som alltså saknades i lördags, från http://www.seaoftranquility.org/:
"It's really just so amazing to see just how many people Gentle Giant touched, and I'm always surprised to see and hear about how loved the band was and still is. I don't think I ever realized just how much so, or maybe I didn't want to realize. At the same time, we have all moved on from those days, and although the fans would love for us to reform, it's not going to happen. It's a part of my past, and I have fond memories of it, but I have moved on. It was a different time, a different era. I see so many bands that are still playing after 30 or 40 years, and they are just a shadow of their former selves, and in some cases it becomes a parody. I don't want to be one of those bands. There's no doubt in my mind that we could go out and do another record or do a few shows-the talent I'm sure is still there, but Gentle Giant was part of a different time, and our music captured that time. I would never say never, but it is highly, highly unlikely for us to get back together. It's almost too tempting at times, and we could pull it off, but all that doesn't really matter. People have an image of the band when we were all 25 years old, and we have obviously grown older and moved on with our lives. I do think that some of the groups who are still playing today after 30 or so years are just grinding it out. I don't know if the fans realize that or even care. As a group, Gentle Giant were never going to just grind it out. Our music was created with a passion, whether it was done without thought or highly calculated".
Det enda som nu finns kvar att vänta på är väl att Jesus skall återvända. Om Gentle Giant kan återuppstå så är nog även det möjligt.
