Jo, jag vet att dödandet i Gaza fortsätter. Jag tänker på det flera gånger varje dag. Jag ser de ohyggliga bilderna på Al Jazeera. Barn som slaktas…
Blodbadet fortsätter - och jag bloggar om att jag dricker kaffe. Det är ju åt helvete, förstås.
Samtidigt är det ju redan tillräckligt många förståsigpåare som uttalar sig. Som om kriget fortsätter här, i lilla Sverige, verbalt, mellan dom som stöder den ena eller den andra sidan. Världen har redan mer än tillräckligt med åsikter och debattinlägg i denna fråga, så min blogg behöver ju inte bli ännu ett.
Men ändå… Göran Rosenberg skriver i DN angående Gaza: Just nu verkar fredsförhandlingar och fred ha skjutits i sank för lång tid framöver, kanske för alltid.
Kanske för alltid... så säger han alltså. Och Patrick Seale, vars initierade artiklar jag läser på hans hemsida, hävdar att det är just detta Israel eftersträvar. Man vill inte ha någon tvåstatslösning, men vill inte ha fred. Man vill fortsätta dominera regionen genom krig, våldsutövning, terror och en överlägsen militär kapacitet. Man har valt att attackera Gaza vid detta tillfälle för att omintetgöra varje försök från Obamaadministrationen att åstadkomma en förhandlingslösning. Det verkar onekligen ligga något i detta. För vad är det annars Israel hoppas uppnå genom denna omänskliga brutalitet? Ett fredsavtal med palestinierna?
Och detta kan Israel komma undan med genom att gömma sig bakom att aktionen är ett bidrag till Det globala kriget mot terrorismen - The global war on terror. Storbritanniens utrikesminister Miliband ångrar nu att britterna någonsin gick med på att använda uttrycket War on terror, som byfånen Bush myntade. Bland annat därför att uttrycket provocerar fram en militär respons. Jaha, det är väl så dags nu. Alla med något slags sunt förnuft visste ju detta redan från början. Det finns inget krig mot terrorismen. Krig är terrorism, och kan aldrig bli något annat, trots allt tjafs om folkrätt och krigets lagar.
Själv brukar jag söka tröst hos dom indiska vishetslärarna. Så jag bläddrar i The Second Krishnamurti Reader och hittar följande:
What matters is the world. Whether we live in China or Japan, in England, India or America, we will say “my country matters very much”. And nobody thinks of the world as a whole. History-books are full of the constant repetition of wars. If we can begin to understand ourselves as human beings, then perhaps we shall stop killing each other and put an end to wars. But as long as we are nationalistic and think only of our own country, we shall go on creating a terrible world. If once we see that this is our earth, were we can all live happily and at peace, then together we shall build anew. But if we go on thinking of ourselves as Indians, Germans or Russians, and regard everybody else as foreigners, then there will be no peace and no new world can be created.
