Hyllprojektet dag 3. Vi närmar oss en slutprodukt. Viss finputsning återstår. Men så här långt är jag nöjd.
I morse vid femtiden knackade det på dörren. Döm om min förvåning när det visade sig vara Ernst K. Han sa att han sett min blogg och blivit grymt imponerad. Inte av själva hyllan, den kunde han göra lika bra själv. Nej det var mitt poetiska sätt att beskriva den på som fått honom att koka av avund. Han sa att han själv aldrig varit i närheten av en så högstämd verbalitet och han undrade hur jag bar mig åt.
– Har du en lokal kran här i Västra Bodarne, frågade han. Eller är det hemodlat? När han såg min frågande min fortsatte han:
– Ja, jag vet ju att det mesta går att få tag på över nätet nu för tiden. Du kan väl dela med dig av vilka sajter du surfar in på?
– Nä, sa jag och skrattade till. Du fattar inte. Jag är naturligt hög. Jag är hög på livet. Hög på kärleken till min hustru och min dotter. Hög på att få vara människa bland människor, få insupa tillvaron med alla spjäll vidöppna och hjärtat vibrerande av glödande passion. Det där jag skrev var bara ett hugskott. Kanske fick jag en Lidnersk knäpp, jag vet inte.
Då golvade han mig med en rak höger.
- Du skall inte tro att du är nåt, skrek han. Om du inte talar om vad du går på skall jag skicka hit Tor-Peder. Jag greppade paraplystället med högernäven, hävde mig upp och slog till tillbaka så hårt jag kunde. Tro mig, om han inte haft en mopedhjälm på skulten så hade världen varit en Ernst mindre.
Han dröp av. Grenslade en gammal Zundapp 50cc som gick på tomgång nere på gårdsplanen och puttrade bort i riktning mot Norsesund. Jag har inte sett honom sedan dess.
I morse vid femtiden knackade det på dörren. Döm om min förvåning när det visade sig vara Ernst K. Han sa att han sett min blogg och blivit grymt imponerad. Inte av själva hyllan, den kunde han göra lika bra själv. Nej det var mitt poetiska sätt att beskriva den på som fått honom att koka av avund. Han sa att han själv aldrig varit i närheten av en så högstämd verbalitet och han undrade hur jag bar mig åt.
– Har du en lokal kran här i Västra Bodarne, frågade han. Eller är det hemodlat? När han såg min frågande min fortsatte han:
– Ja, jag vet ju att det mesta går att få tag på över nätet nu för tiden. Du kan väl dela med dig av vilka sajter du surfar in på?
– Nä, sa jag och skrattade till. Du fattar inte. Jag är naturligt hög. Jag är hög på livet. Hög på kärleken till min hustru och min dotter. Hög på att få vara människa bland människor, få insupa tillvaron med alla spjäll vidöppna och hjärtat vibrerande av glödande passion. Det där jag skrev var bara ett hugskott. Kanske fick jag en Lidnersk knäpp, jag vet inte.
Då golvade han mig med en rak höger.
- Du skall inte tro att du är nåt, skrek han. Om du inte talar om vad du går på skall jag skicka hit Tor-Peder. Jag greppade paraplystället med högernäven, hävde mig upp och slog till tillbaka så hårt jag kunde. Tro mig, om han inte haft en mopedhjälm på skulten så hade världen varit en Ernst mindre.
Han dröp av. Grenslade en gammal Zundapp 50cc som gick på tomgång nere på gårdsplanen och puttrade bort i riktning mot Norsesund. Jag har inte sett honom sedan dess.
Och jag saknar honom inte.
