Lasse
Tängmark:
Debutplattor
har alltid en speciell status i bands diskografi. Ibland är det
plattan där bandet ännu inte riktigt hittat sin form, eller också
är det plattan där bandet verkligen var sig själva. På riktigt.
For real, innan förväntningarna och stridigheterna slitit isär
bandet.
Tangerine
Dreams debutalbum Electronic Meditation är inget av det här. När
det släpptes så hade Tangerine Dream existerat några år som ett
namn som Edgar Froese använde för olika musikaliska aktiviteter som
han ägnade sig åt med olika människor.
Hur det lät berodde mycket
på vem som ingick i bandet för tillfället. Det finns inspelningar
då bandet lirar svängig jam-rock av den speciella freak out-typ som
var så vanlig runt den här tiden, men på Electronic Meditation
blandas improvisationsrocken med rena ljudexperiment, förmodligen
eftersom konstkufen Conrad Schnitzler befann sig i bandet just den
veckan.
Det
är ju förstås inte frågan om några avancerade
ljudmanipulationer, utan mer om kul ljud som kunde åstadkommas med
saker som fanns till hands, för plattan är inspelad på en
tvåkanalsbandspelare i en tagning. Och enligt uppgift så visste
inte ens musikerna om att det hela spelades in, ännu mindre att det
skulle bli en LP.
Idag
förknippar alla Tangerine Dream med synthar, men några synthar hör
du inte på Electronic Meditation. Det är ändå ett bra och
originellt album, men det hårda och lite karga soundet har
förvånansvärt lite att göra med det Tangerine Dream som de flesta
av oss är bekanta med.
Det
är först på uppföljaren Alpha Centauri som det börjar låta
riktigt kosmiskt. Edgar har bytt ut tonårige trummisen Klaus Schulze
mot en annan tonårig tummis som heter Chris, och galenpannan
Schnitzler har bytts mot lakoniske organisten Steve Schroyder.
Kanske
är det just det sistnämnda som gör att Alpha Centauri är så
väldigt mycket legato.
Någonstans
får man intrycket av att bandet lyssnat på Pink Floyds A Saucerful
of Secrets och fastnat med titelspåret på repeat.
Det
är maniska kaskader av pukor bakom rökridåer och
begravningspsalmer på orgel och gitarr. Tämligen planlösa - och
kanske just därför så effektiva - synthskrik passerar som exotiska
fiskar genom en djuphavsgrav. I jämförelse med debutplattans torra
laboratoriekänsla är Alpha Centauri verkligen målande musik som på
något märkligt sätt för tankarna till något Lovecraftskt
uråldrigt och hotande snarare än till framtida, fantastiska
rymdfärder.
Titelspåret
på Aplha Centauri hör till det mer svårsmälta i Tangerine Dreams
katalog, kanske beroende på en relativ avsaknad av dynamik, men
kanske också beroende på att session-medlemmen Udo Dennenbourg fått
väldigt mycket utrymme för sitt flöjtspel.
Det
relativa stillaståendet har ändå sin effekt, speciellt eftersom
det sidlånga spåret mot slutet sväller till något större och
spöklikare, med en kör av röster och en elektroniskt manipulerad
röst som reciterar ett poem.
Även
om musiken på Aplha Centauri är väldigt effektiv, så går det
inte att komma ifrån att modus operandi ibland verkar ha varit att
vrida på rattar och hoppas på det bästa.
På uppföljaren Zeit från 1972 har bandet stämt sina oscillatorer mot en lång ton och dessutom plockat in en tråkensemble på öppningsspåret. Resultatet är mindre kaotiskt än Alpha Centauri, och dessutom innehåller kanske Zeit den mest strukturerade musik som bandet åstadkom, fram till Stratosfear fyra år senare.
För
många som kommit i kontakt med Tangerine Dream genom rockmusiken,
har Zeit upplevts som provocerande med sina fyra sidor entonighet,
och dessutom total avsaknad av puls och rytm.
För
den som närmar sig bandets musik med konstmusiken i bagaget kan Zeit
framstå som en bagatell. Men för de allra flesta av oss är det
svårt att inte drabbas av mörkret och storheten när musiken väl
fyller rummet.
Man
kan fundera på hur mycket av ett tillfälligt experiment det
egentligen var, för när Tangerine Dream året efter spelade
in albumet Atem, så lät det mer än något annat som en polerad och
raffinerad version av Alpha Centauri.
Även
om många fans - inklusive jag själv - håller Atem högt, så är
det svårt att komma ifrån att bandet vid den här tidpunkten gick
lite på tomgång. Det
slås på pukor med mycket eko, synthar pyser och knastrar, fåglar
kvittrar.
Det
är väldigt bra, men det är helt klart en mellanskiva. När
medlemmarna skriker vilt i avslutande spåret Wahn, kan man fråga
sig om det är ett uttryck för att idéerna börjat sina.
Det
är ingen överdrift att beskriva Phaedra från 1974 som ename
changer. Och det är framför allt titelspåret som gör det. Vad
består det av? Jo, en väldigt skakig improvisation för
modulsynthsystem, mellotron och processad elgitarr.
Det
låter kort och gott, jävligt kymigt. Ingen hittar riktigt tempot,
farten eller formen. Något går snett med synthen. Ingen vågar ta
ut svängarna, för alla väntar på att något ska börja.
Av
någon helt obegriplig anledning så låter alltihop som något som
utspelade sig i en egyptisk gravkammare för några tusen år sedan,
då egyptiska gudar med hundhuvud av någon jävla anledning faktiskt
fanns på riktigt. Det är så svårt att beskriva. Man vill bara
höra det om och om igen, känna blodet pumpa genom kroppen, ligga
ner på soffan och se molnen flyta förbi utanför. Drömma sig bort.
Mysterious
Semblance at the Strand of Nightmares känns som något bisarrt,
dimmigt postludium till det där enorma titelspåret. Och samtidigt
som det är väldigt målande och stämningsmättat så är det också
första gången på en LP som Tangerine Dream spelat ett enkelt
stycke musik utan att dölja det under ett moln av eko eller
effekter. Det är nästan intimt. Resten av plattan känns som
en lågmäld eftertanke och lämnar inget djupare intryck.
Uppföljaren
Rubycon går helt i improvisationens tecken. Bandet verkar ha hittat
en form för att göra ungefär det som sker på Phaedras första
sida, fast under mer strukturerade och ordnade former.
Båda
sidorna av skivan följer samma formel; en svepande lång
introduktion, följd av en rytmisk del med improvisation runt
hypnotiska och väldiga sequencerslingor (det är musik som ska
avlyssnas på hög volym!) följt av en lågmäld comedown, präglad
av någon sorts svårbeskrivlig olust och rastlöshet.
Jag
tyckte länge att Rubycon var svårpenetrerad, men med tiden har det
faktiskt blivit mitt favoritalbum med gruppen. Den balans som Chris
Franke, Peter Baumann och Edgar Froese hittade här, mellan
improvisation och kosmiskt effektsökeri resulterade i något helt
unikt, som står sig genom åren.
Och
kanske något som inte gick att upprepa särskilt länge, för redan
på live-albumet Ricochet som kom strax efteråt har de täta
psykedeliska molnen skingrats till förmån till något mer
sparsmakat, och mer spacerock-anstruket.
Det
är dock väldigt långt ifrån något rockband vi hör, snarare en
liten ensemble där Chris ibland lämnar sequencern och sätter sig
bakom trummorna. Små musikaliska motiv växer fram i form av
orientalisk-klingande riff. Ibland tänker man nästan lite
på Agitation
Free, bandet som Chris Franke spelade i innan Edgar rekryterade
honom fem år tidigare.
Det
man tydligt hör på Ricochet är att bandet har svårt att gömma
sig bakom effekter, utan nu ger sig på att spela musik på
konventionellt sätt. Då måste de nog helt enkelt ta i från tårna
med attityd, för att inte framstå som amatörer. Det kunde ha
blivit ett kritiskt ögonblick i karriären, men Stratosfear från
1976 visar på hur väl de klarade utmaningen.
Stratosfear
är ett fantastiskt album. Omslaget föreställer en bild på ett
landskap med segmenterade "plattor" som leder bort i
fjärran. Det djupet hörs i den suck som mellotronen drar i plattans
öppning, precis innan den första synthslingan drar igång som ett
rinnande vatten, och innan den första sockersöta, melankoliska
melodin kommer in.
Det
är ett helt annat Tangerine Dream vi hör här. Ibland trampar det
runt lite med synthprogrammeringarna, men oftast är det supervackra
gitarrslingor som sampspelar med flöjtliknande synthmelodier. Och
trots det futuriska omslaget och alla de bubblande syntharna - det
här är inte futuristiskt. Musiken för tankarna till oförlösta
känslor i en melankolisk sagovärld, någonstans långt borta för
länge sedan.
Och
Stratosfear är förstås inte bara otroligt lyssningsbar, den är
också väldigt viktig i Tangerine Dreams diskografi. Bandet hade
tagit steget ut ur de psykedeliska dimmorna, och spelade faktiskt
riktig, komponerad musik. En helt ny, och betydligt större marknad
hade öppnat sig. Det var egentligen bara den tillåtande tidsandan
som gjorde att ett band kunde spela för en pop-publik och hamna på
topplistor med elektronisk improvisations- och dronemusik. Runt
den här perioden fick många av de mer experimentella banden från
den första krautrockvågen välja mellan att lägga ner, eller att
marknadsanpassa sin musik.
Dubbel-liven
Encore är ett fantastiskt dokument över hur bandet lät live runt
den här perioden. Två saker slår mig när jag lyssnar på Encore
idag (vilket jag mer än gärna gör); det första är hur förbannat
bra Tangerine Dream lät rent tekniskt. På hög volym är det
extremt njutbart, och Chris Frankes bassynthslingor får med största
sannolikhet nackhåren att resa sig även på den mest oinitierade.
Det
andra som slår mig är hur tvära kasten är mellan de harmoniska,
nästan folkviselika melodier som började utgöra en stor del av
repertoaren (och som skulle bli en stor del av de filmsoundtracks som
bandet specialiserade sig på under åttiotalet) och de
experimentella och atonala jamen. Det måste helt enkelt ha varit en
stor överraskning att se Tangerien Dream live det året, oavsett vad
du förväntade dig.
Jag
är dock fortfarande inte helt på det klara med vad det var som
gjorde att Tangerine Dream kände ett behov att byta kurs ytterligare
mot slutet av sjuttiotalet, och tyvärr var Encore slutet för
bandets mest kreativa period.
Det
är uppenbart att Cyclone var ett försök att göra om Tangerine
Dream till ett "riktigt" rockband. Albumet är egentligen
inte alls dåligt, men musiken på skivans första sida låter som en
blandning mellan Eloy och Pink Floyd.
Steve
Joliffe har en väldigt säregen sångstil, och uppenbarligen en egen
uppfattning om vad texter ska handla om, och jag känner att han
kanske borde haft ett eget band.
Bent
Cold Sidewalk låter dessvärre som att Chris Franke och Edgar Froese
gästar på någon annans platta. Plattans b-sida är bättre, men
lämnar inget bestående intryck. Klaus Krieger håller igång ett
coolt Neu-groove, men det känns som en intressant jam-session där
kanske någon från Tangerine Dream råkat medverka. Ett stort plus
förstås för omslaget till Cyclone, som Edgar Froese gjort själv.
Jag
vet inte om många fans reagerade på samma sätt som jag, men på
Force Majeure från 1979 så finns inte längre Steve Joliffe med i
gruppen, och skivan är instrumental. Dock är musiken hyfsat banal.
Här hör man en tydligare koppling till hur gruppen lät på
Stratosfear, men soundet och arrangemangen är upp-poppade, och det
finns en rastlöshet och vilja att underhålla som inte hörts på
tidigare skivor.
Froeses
gitarrspel får mycket utrymme, och det är uppenbart att han
utvecklats och blivit en framstående musiker, tyvärr med ett band
som letar efter en riktning.
Tangram
inleder åttiotalet, och en ny era för bandet. Man blir åter en
keyboardtrio, i och med att klassiskt skolade Johannes Schmoeling går
med i bandet.
Skivan
är lågmäld, melankolisk och melodisk. Ibland blir det lite såsigt
av de syntetiska treklangerna, men det är ändå en frisk fläkt
efter de senaste två skivornas bombast.
Tangerine
Dreams åttiotal har sina höjdpunkter, men de kan vara svåra att
lokalisera eftersom bandet producerade så förbannat mycket musik.
Jag har i ärlighetens namn inte hört alla soundtracks, och de jag
hört har inte alltid varit så bra att de föranlett ett inköp
eller en andra lyssning.
Exit,
Le Parc och Underwater Sunlight är album jag tycker är värda att
kolla upp. Där finns minnesvärda melodier. Poland tycker jag är
ett fantastiskt live-album, och något utöver det vanliga.
Efter
att Chris Franke slutade har jag inte hört mycket som intresserar
mig alls om jag ska vara ärlig.
Lasse
Tängmark, hulterstadsound@live.com
Edgar Froese performing in Paris 2914. Photograph: David Wolff-Patrick/Redferns
