söndag 3 februari 2019

Zandersson februari - 19

För mig är musiken det mest absoluta av alla de massförståelsevapen vi kan uppbringa i ett civiliserat samhälle, känsloseismografer som bättre än ord, beröring, en blick, kan ge kaskader av oomkullrunkeliga lösningar på tristessens problem eller välmåendets ångesttangerande.

Ljud, tonfall, frekvenser, utan dem vore vi intet, vi kan uttrycka det abstrakta utan att behöva ta till text, vi kan påminna om det upplevda genom en stares stämma, vi kan nynna på tre takter och vips känner vi samhörighet, delar minnen, ser det abstrakta, gemensamt, framför oss. Musiken blir våra gemensamma upplevelsehologram, där konturernas fasthet varierar, men aldrig budskapsettrigheten.

Ibland handlar det också om att söka det som inte finns, eller jaga något som kanske inte är lika bra, men som blir någon form av ersatz lik förbannat.

Ta alla de konsertinspelningar som delades i Tangerine Tree-projektet för nu många år sedan, där nog jakten fanns efter den generation Tangerine Dream vi längtade efter när de simpla soundtrackens åttio- och, inte minst, nittiotal tog över men fyllde börsen för Froese et cohortes, och hur besviken man blev över att dessa delade inspelningar mestadels var från de tider vi inte riktigt ville bli påminda om, samtidigt som vi påmindes om att på tok för många konsertbesökare vid slik mer stillsam musik borde ha vett att a) dricka mindre, b) hålla käften eller c) båda delarna.

Minnet skrapar också bort resterna av hur det egentligen var och vi inlåter oss i tron att tidig Tangerine Dream var den där repetitiva, suggestiva sekvensmusiken som egentligen mest Klaus Schulze höll på med medan granntyskarna var mer avancerade med bråkig avantgardism, elektroniska konsoler stora som hus och ett stort inslag av Edgars gitarr och alla de makapärer han körde dess ljud genom.

Berlinskolan uppstod nog i verkligheten först efteråt och dess moderna lärljungar är antingen lyssningsvärda eller heter Gert Blokzijl, som på nu femtio skivor senare (och han började utge sig bara för något år sedan, n.b.!) verkar sätta igång sekvensmaskinen, ha programmerat en slinga, tagit en fika och tryckt på ”stopp” på inspelningsutrustningen ungefär en cd-längd senare.

Märkligt är det också att konstatera att Tangerine Dream efter Edgar Froeses tragiska frånfälle låter mer som Tangerine Dream ska låta – hur hade kvartetten då låtit om Edgar fått leva ett par år till, när han, också medvetet, inte minst när Jean Michel Jarre kom på besök, pratade om att han var på väg in i en ny musikalisk tidsålder? Vi får aldrig veta det.

I stället får vi lyssna på utmärkta i samma familj spelande konstellationer som norska (nu var vi där igen) WintherStormer och skivan ”d.e.s.h.” (egen utgivning), som får mig att vilja ha mer, väl medveten om att en tredjedel av trion, Terje Winther, redan finns i skivhyllorna, med både ambient- och berlinmusik, men också som en ur akademin och representerad på en konstmusikalisk och seriös samlings-cd från tider som svunnit hän (2002…) där han delar utrymme med Cecilie Ore, Rolf Wallin och Natasha Barrett bland andra.

Men nya skivtiteln står för ”diatonic elaboration of static harmony” och avslutande, 25 minuter långa ”Nitrogen” är väl ett exempel på just vad det där skulle kunna vara.

Det här är en skiva som rör sig mellan det elektroakustiska och Berlin, med känselspröten ute, så fantastiskt gammaldags och också helt fantastiskt okänt.

Spotify


Wow vs. Nows ”The Buffering Cocoon” (Jazzland) är egentligen den egensinnige keyboardisten Jason Lindner (med på resan Panagiotis Andreou, bas, och Justin Tyson, trummor) som bjuder på en sorts västerländsk megapolisjazz av elektroniskt, processat slag, men där det finns riktiga trummor, där det antyds en gitarr, kanske samplad, där rytmerna är aviga, men där du dras in i en storstadsdjungel som inte riktigt finns än, med skyltfönster som buktar, en trottoar som byter färg, människor som verkar ack så bekanta men oskarpa i konturerna.

Det blir ett märkligt dygn i den där storstaden, kanske för att du känner igen saker – och när det avslöjas att Jason var med och skapade Bowies mäktiga sista skiva, ”Blackstar” (jag vet inte hur många gånger jag spelat ”Lazarus” sedan dödsfallet, både från skivan och från bootlegs med McCaslins band live), vet du att det är New York du har återvänt till. En skiva jag återkommer till och återkommer till, som jag, här på landet, kan loopa, så jag befinner mig i staden men slipper vara där.

Spotify

Håvard Voldens “Space Happy” (Sofa Music) närmast överföll mig i sin musikaliska uppfinningsiver och jag måste låna från annan skribent:

“If you were to mix some of the strings of Sonic Youth with a look back to Pierre Henry, processed it through the nuances of any of the great sci-fi soundtracks of the 70s or 80s”

så får man en liten, kanske för smal, bild av hur Håvards debutskiva låter.

Snart får vi ha en kategori för alla de skivor som kommer idag som det spontant känns att de är svåra att kategorisera, mest för att de, inte minst influensmässigt, rör sig över hela musikkartan, som den här som både ger oss elektroniska retroklanger, minimalistiska viloplan, oväntade ljudexperiment mellan lekskolan och EMS, en ren upptäcktsfärd in i ett musikaliskt rörligt intellekt. Rekommenderas även den utan minsta förbehåll.

Spotify

På samma tema är Building Instruments tredje, ”Mangelen min” (Hubro, vem fan annars?), egentligen, här är det ett mer improviserat möte mellan analoga och inte fullt så analoga instrument, där mixandet, joxandet, skapar en sorts helhet man kan drapera ett helt lyssningsrum med, rytmiskt eller inte, inga motsatsförhållanden äger tillträde.

Spotify

Intressant är också Kim Myhrs ”pressing clouds passing crowds” (Hubro, igen!) där han säger sig vara inspirerad av tonsättaren Robert Ashley och hans med talad text nedlusade verk (inte minst hans egensinniga operor som om sinnesstämningen inte är den absolut rätta kan tära på månget tålamod) och där han till sin hjälp har Caroline Bergvall (och instrumentalister, förstås) som läser sina egna texter. En stilstudie lik den Lars Sandberg gjorde på Alice för många år sedan.

Spotify


Atomics “Pet Variations” (Odin) utmålar skivbolaget som en ”supergrupp” och inom den skandinaviska jazzen är den nog det, på sitt sätt:

Fredrik Ljungkvist, Magnus Broo, Håvard Wiik, Ingebrigt Håker Flaten och Hans Hulbœkmo. Det är också en märklig coverskiva där de mest aparta exempel från konst- och jazzmusik kläs om och får ny stoppning.

Mest, eh, drastisk (även om det är fel ord) är omkomponerandet av delar av Beach Boys’ ”Pet Sounds”, men deras omhändertagande av verk av Carla Bley, Messiaen, Varèse, Garbarek etc. gör det här till stor underhållning.

Spotify


När jag bevistade Kenny Håkanssons releasefest för skivan “Psychedelic Dream” för åtta år sedan i Stockholm, bjöd han på en helkväll, där också publiken blev mer entusiastisk för varje timme som gick, eftersom Kenny slog på stort och bjöd på två band till förutom det cd-debuterande.

Det var nog inte spriten på Debaser som gav oss en trevande inledning på kvällen, utan den nya cd:n fångade kanske inte lyssnarna, för när Kenny övergick till nästa av sina band på scen, Kebnekajse, steg temperaturen för att sedan nå Iggy-Pop-i-början-av-karriären-höjder när trion Baby Grandmothers gjorde ett hejdlöst intensivt avslutande set.

När jag lyssnar på Baby Grandmothers’ comeback-skiva “Merkurius” (Subliminal Sounds) tänker jag på den där kvällen och blir både glad att bandet är vitalt och vill nytt, liksom visar delvis var det där beramade skåpet ska stå, men jag saknar också något, på ungefär samma sätt som man kan bli besviken när folk inte gör som man säger. De kunde gott varit än mer psykedeliska och jammande, jag minns vilket jävla driv som fanns i farbröderna bara för åtta år sedan.

Spotify


Mattias Windemos ”Spheres” (egen utgivning) är hans andra skiva på kort tid, en viss motsats till ”reenactment” som släpptes i somras där han bara hade akustisk gitarr, nu är det Chapman stick, elgitarr, akustisk om varandra i stycken som må delvis vara komponerade men där det fria, improviserade anslaget dominerar i mina öron, i ett ljudbild som vore musiken under lupp, det är så tydligt, så rumsligt inbjudande, en mäktig skiva i all sin stillhet.

Tillsammans med pianisten Mattias Risberg har han också utgett cd:n med den beskrivande titeln ”Guitar And Piano” (egen utgivning) som å sin sida är helt improviserad, ”fjärran staden”, med stillhet och impulser som ger ett snitt i tiden de inte kan återskapa men som vi kan återvända till efter behag. Impro när den är som mest livgivande, tycker jag.

Spotify

Värda att nämna är ännu en skiva med antikapitalistisk gladswing med Cats And Dinosaurs, där titeln travesterar på Wells och andra tänkare, ”The Shape Of Swing To Come” (Pacaya), men innehållet fortfarande är samma misstänkt makabra mix av just politiskt patos och rent storbandssväng.

Spotify

Michael Kleins debut “Snapshot” (Second State Audio) påminner bitvis om den techno som kom efter det som Saunderson och andra gjort i Detroit, litet avig och medryckande dansant techno som nästan kan ses som intelligent. Dock finns det dalar på skivan, blir lurad in i en tro att den ska vara jämnare än så här av den slagkraftiga inledningen.

Det avslutande ambienta stycket pekar på något väldigt intressant Klein borde fortsätta odla.

Spotify


Belgisk-ryska Veronica Maximova avantpopdebutalbum “Computerlove” (Voitax) rör sig i ett land som även Sharon Van Etten begett sig in i på sin senaste (äntligen har hon hittat hem!), men här är det mer experimentellt, det ekar i de tomma salar där Veronica spelar sina syntar och sjunger sina sånger, som en vandring i övergivna bergsrum där ett lands försvarsmakt gett upp och gett sig av, fast utan att packa färdigt.

Spotify


Tusmørkes “Osloborgerlig Tusmørke – Vardøger og utburder vol. 1” (Dark Essence/Karisma) är en samling spår som, enligt bandet, inte fick plats på någon skiva, så de fick en egen. An acquired taste, kanske? Somt går mig spårlöst förbi, somt fastnar åtminstone ett tag. Mest för fansen, skulle jag tro.

Spotify



Roligare den småkantiga popen på “At The Moonshine Park With And Imaginary Orchestra” som sicilianarna Music For Eleven Instruments (Dead Pop Opera) levererar, låtar som får växa i takt med sina instrument.

De skickade också sin debut från 2010, “Business Is A Sentiment” (Red Birds), redan där var trion ute på en skönt hal is med låtar som törhända började litet apart men som snart fångade lyssnaren, smart kammarpop, det här.

Bandcamp


Deena Abdelwaheds debut ”Khonnar” (Infiné) är ett enda långt inlägg mot orättvisorna här i världen, framför allt i arabvärlden, hur vi behandlar varandra, varför vi inte får vara lika, hon framför det lika frenetiskt vare sig det är sångligt eller instrumentalt, men också ett långfinger mot patriarkat, fallocentricitet och ren oginhet, men som man kan, med fördel, dansa till.

Utmärkt debut av en ung kvinna som vågar i en värld där inte kvinnor anses vara lika mycket värda som de som inte är kvinnor.

Spotify


Kammarjazz där budskapet går mig förbi bjuds av Here’s To Us på cd:n ”Animals, Wild And Tame”, där en ”superkvartett” (Josef Kallerdahl, bas, Lisen Rylander Löve, sax, Susana Santos Silva, trumpet, och Nils Berg, basklarinett) spelar salongsmusik, ”en parlör för en ny kontinent av ljud”, över titlar lånade av i Vilhelm Mobergs ut- och invandrarepos beskrivna lärobok i engelska man hade med på överfarten. Hade jag inte vetat, hade jag inte förstått, så enkelt är det ibland.

Spotify


- Jan-Erik Zandersson

Inga kommentarer: