Zandersson september - 18

Eat Ghosts. Det är min devis den här gången. Bandet från Potsdam är ett av sommarens festivalfynd, där det även förtjänas påminnas hur framgångsrika Isildurs Bane var i Loreley och att saknaden efter Psykjunta-festivalen i Tyrolen utanför Alvesta fortfarande varar.

Dock uppvägs sådant av enstaka nedslag, som när Sparks besökte Malmö och visade att gammal fortfarande är äldst (och jag mindes att jag nästan fick till en Sparks-konsert just på KB under de år då bröderna Mael tvingades vara enbart en dynamisk duo vid de få speltillfällen som gavs, att förbandet skulle vara ett ungt, oprövat kort från Småland som skulle få göra debut (eftersom sångaren i intervju sagt att hans favoritband var Sparks), men brödernas promotor placerade dem i Berlin den kvällen i stället, så The Ark fick aldrig debutera som förband till Sparks, vilket givetvis var synd) eller Nick Mason’s Saucerful of Secrets i Köpenhamn, långt roligare än något David eller Roger presterat på scen i modern tid.

Det är skönt att det fortfarande finns sådana stunder – och att jag fortfarande förbannar att jag missade Wolfgang Voigt (a.k.a. Gas) på Inkonst i Malmö.

Nå. Åter till nutiden.

Etiketter schmettiketter. Eller ”lablar”, som de obildade kidsen på de stora skivbolagen skriver i sina pressreleaser. Men hur viktiga är etiketter, egentligen?

Lyssna på Jacob Karlzon 3:s gamla (nåja) skiva ”More” och på det tredje spåret är det inte i närheten av att vara jazz, ren rock med progressiva förtecken på ”Dirty” – på en skiva där Jacob täcker låtar av såväl Nik Kershaw som av KoRn – och det mesta är mer i den progressiva fåran som e.s.t. grävde så förtjänstfullt i än triojazz à la reklambyråinvigning, för att inte nämna grävare som Bobo Svenson eller Anders Jormin också. Leta också upp, för allt i världen, The Trios enda skiva inspelad 1961 i New York. Så ska det låta.

Efterfrågad musik. Det är väl det det handlar om. När staten med sitt exportråd (sic!) delar ut pris handlar det inte om den bästa musiken premieras, bara den som sålt bäst – musikaliska maskinstansade hamburgare – men därmed inte varit mest efterfrågad.

Den mest efterfrågade musiken är säkert den som inte finns på skiva än, den som fortfarande väntar på att väckas till liv i en tonsättarens hjärnvindlingar, den som vi anar när vi går i skogen och hör naturens drängkammarmusik.

För den där tokiga idén, ”marknaden”, den kärvänliga formen av de förtappades begrepp ”marknadsekonomi”, har aldrig varit bra på något annat än kronor och ören, aldrig på känslor, empati, omtanke – eller kultur.

En favoritanekdot är när Vivaldis förläggare blev till sig i trasorna över de fyra årstidernas kommersiella framgång och därför bad Antonio om en femte årstid.

Det finns många poänger i den här artikeln, och efteråt vill man bara köpa mer riktig musik på riktiga skivor som man kan hålla i handen och som inte försvinner för att en strömningstjänst inte längre tycker de tjänar tillräckligt på dem.

Man rusar med datorn till metamkine.com:s eller staalplaat.com:s webbplatser eller springer till de fysiska, fortfarande oberoende butikerna, som Dirty Records i Göteborg eller Rundgång i Malmö. Du kan inte hitta ett bättre isoleringsmaterial för dina väggar än skivor eller böcker.

Kulturrådet är också ett exempel på en verksamhet som inte är särdeles framgångsrik. I en intervju med Footprints Per Sjösten i ett av Simbas nyhetsbrev berättar han:

- Vi får ibland fonogramstöd från Kulturrådet och detta kan tyvärr också vara en avgörande faktor för att man ska kunna genomföra en produktion. Dessvärre har de avsatta medlen som Kulturrådet delar ut legat på en alltför låg nivå under en lång tid. Bland vårens ansökningar fick endast 26 procent bifall och 19 procent av det sökta beloppet delades ut. Detta innebär att väldigt många produktioner från framför allt indiebolag kanske aldrig blir av.

Så är det, så det är lika bra att nämna att höstens utgivningsschema för skivbolaget i fråga är intressant. Jag hade redan i somras förmånen att i förväg få lyssna till en cd med Bachs orgelmusik framförd på Cahmanorgeln i Lövstabruk av en för mig tidigare okänd organist från Uruguay, men som hon spelar på denna klenod!

Återkommer till inspelningen när cd:n är utgiven i höst. Och köp gärna boken om orgeln och byggaren: ”Johan Niclas Cahman och orgeln i Leufsta bruk”, utgiven av Föreningen Leufsta & Cahmanorgelns Vänner; besök deras hemsida för att köpa detta praktverk om en av de verkligt legendariska barockorglarna, som stod färdig 1728.

Och tilläggas kan att föreningens företrädare är de trevligaste och mest omtänksamma du kan tänka dig.

När vi ändå pratar om Bach och hans musik för orgel, har norska Lawo just utgett ännu en dubbel-cd, volym nio och tio av totalt fjorton, där Kåre Nordstoga ger oss ännu ett kapitel i en av de bästa totalutgåvorna av dessa mästerverk, de aktuella volymerna inspelade i Johanneskyrkan i Lüneburg på Bach-Böhm-orgeln där.

Och Lawo levererar mer Bach, den första volymen av två av cellosviterna (sviterna 2, 3 och 5) spelade av en av Rostropovitjs studenter, Bjørg Værnes Lewis, som spelar på en synnerligen välljudande Gagliano från 1748.

Nog för att sviterna är inspelade många gånger och i de allra flesta fall med ett utfall som gör dem till permanenta snöpinnar på vägen mot himmelriket, och även innan jag hört den andra hälften, vill jag nog påstå att vi här rör oss bland de där som konkurrerar om äran på nålens spets eller knivens udd, fräscha och betagande tolkningar som kommer att fortsätta motivera cellister ända in i evigheten.

När det står “NN’s LP “XXX” was a bold, challenging and typically fearless piece of sound art” betyder det antingen att det här är olyssningsbar smörja eller något konstnärligt uttryck som går alla utom komponisten förbi.

Jag undviker slika formuleringar, för här finns inga skivor som går dig förbi. Tipskupongen den här gången, utan garderingar, ser ut som följer. Det är tidstrogen musik, klentrogen musik. Buller. Oljud. Men framför allt buller. Tidvis. Buller är bra. Det kunde varit en musikalisk sjörapport, uppläst fem i heltimmen. Men nu är det:

“Legend has it that Kadhja Bonet was born in 1784, in the back seat of an intergalactic seafoam-green Ford Pinto.”

Det må så vara, men senaste “Childqueen” (Fat Possum) från losangeliten Bonet är förträfflig och pricksäker, om debuten 2016 (”The Visitor”) verkligen var en skiva uppgrävd ur marken och urplockad ur en tidskapsel placerad på platsen mot slutet av 60-talet, är det här en skiva som bara är ännu mer så, fast hennes enkvinnoprojekt (hon gör allt på skivan!), är vackert, romantiskt, medryckande och så innerligt att den gärna få snurra på repeat.

Om vi ger oss in i skivsamlingens mest dunkla men också hängivet älskade vrår, hittas mången skiva av Paul Schütze, vars produktion under nittiotalet var elektronisk musik som satte agenda och stil, allt som utgavs söktes och införskaffades, hängivet, av undertecknad.

Sedan har det varit tyst och tomt till Alessandro Tedeschi gav ut den plågsamt aktuella “The Sky Torn Apart” (Glacial Movements) där Schütze uppdaterar Ragnarök till våra dagar och parallellerna är många och samvetstyngande tydliga i denna den yttersta tiden vi lever i.

Notervärt, oavsett bakgrund, riktning och syfte, att Schütze musik fortfarande är mångfacetterad och ensartad.

Klotmystiks “Drömma oss” (Rundgång Rekords) är Henrik Kihlbergs debut under pseudonymen och här är det en mer basal men inte för den skull mindre intressant elektronisk kostym som påtages och tyget må vara nytt, men fläckarna och lagningarna bär tydliga spår från tidigare ägare, vare sig proto-Tangerine Dream eller Carpenter; intressant i all sin enkelhet och överraskande som tanken på att det måste ha funnits en springaren i Notre Dame som tog Quasimodo dit han skulle när han inte hängde i kyrkan.

I en mer renodlat progressiv fåra och mer klara King Crimson-influenser vid pass ”Discipline” rör sig tyska Neurosenblütes debut ”Displizin Akut” (egen utgivning), en trio som på papperet är trioklassisk (gitarr, trummor, bas) men när basen är Chapman-stick och gitarren en V-gitarr blir det så mycket mer, helt instrumentalt (debut-ep:n sjöngs det på) och här skruvar man litet på influenserna, gör en debut som både svänger och bjuder på rent atmosfäriska störningar.

I sammanhanget vill jag också nämna Krakóws ”minus” (Karisma) som jag blev förvånad över att tralla med i – det här är härligt gapig, fullställig progressiv hårdrock som inte har många vilopunkter, men det finns ett oväntat melodiskt innehåll som måste vara det som vidmakthöll och ökade mitt intresse. Prova själv.

Favoriterna (oj, jag har väldigt många favoriter…) Møster! begår tacksamt en ny skiva, “States Of Minds” (Hubro). Bandet har fått sitt namn från saxofonisten Kjetil Møster (övriga i kvintetten – tidigare kvartetten – är Hans Magnus Ryan, gitarr och elektronik (från Motorpsycho), Nikolai Hængsle, bas och elektronik (från bl.a. Elephant9), Kenneth Kapstad, trummor (från Motorpsycho och Grand Central) och studioräven Jørgen Træen, synt och lap steel – du börjar än en gång förstå hur det här låter, eller hur?)) och tredje skivan, som är en dubbel-cd, fortsätter det andra skivan ”Inner Earth” påbörjade, att de drog sig från den jazz som fläckvis antyddes på livedebuten för att hamna i nyskapande, fantastisk prog som är egensinnig och, faktiskt, unik.

Om förra skivan skrev jag

”så kunnigt, underfundigt spelad, kraftfullt och med spåren från 1972 så tydliga, i ett psykedeliskt, flytande rumsterande, tveklöst en av höstens i särklass bästa progressiva utgivningar”

och här är det bara att fortsätta att stapla superlativen, här tänjer man ytterligare gränserna för genremusiken och eftersom det som är progressivt ska vara just progressivt, vill jag fortfarande hävda att det är där man är.

Ibland blir det upprepningar, ibland kraftfulla musiksärintressen, ibland skapas ren trans med hjälp av bluesens och rockens grundbyggstenar. Årets i särklass bästa progskiva, utan minsta tvekan.

Italienska trotjänarskivbolaget Black Widow levererar, som vanligt, en hög väldigt bra progressiv rock på cd, från både gamla hjältar och nya körsvennar.

Hollowscenes självbetitlade (de hette tidigare Banaau) är symfonirock med dubbla gitarrer och dubbla klaviatur, det är en uppdaterad form av det Genesis en gång i tiden gjorde eller något Steve Hackett borde syssla med idag, inte störande pastoralt (men flöjter och annat ger fin dimension), utan genuint väl ihopkommen just symfonirock, relativt ovanlig idag, tyvärr – och så avslutar man med en Gentle Giant-cover (”The Moon Is Down” från ”Acquiring The Taste” (1971)), bara det!

Una Stagione all’Inferno är ett band som startade 1997 och ”Il Mostro di Firenze” (Black Widow) är en konceptsymfonirockskiva av fullödigt slag, stillsamt makalös på klassiskt italienskt manér där man har en lokalt ”legendarisk” seriemördare som tema.

Varierat, inspirerat och lagom nyskapande, en liten pärla.

Mångåriga bandet Goad presenterar sin nya skiva “Landor” i ett landskap satt under de år då genren inte var så eftertraktad som den varit och nu åter är, mer artrock minnande om egenhändigt utgivna skivor i USA vid den tiden, men sammanhållet, om man nu inte har problem med sångarens röst, vill säga.

Som bonus finns en cd med ett liveframförande från 1995 av deras från året före utgivna hyllning till Edgar Allan Poe, en trevlig överraskning som faktiskt också påminner om att de hållit sin musikaliska inriktning intakt under karriären.

Ancient Veils “Rings Of Earthly… Live” (Lizard Records) är nog att se som en sorts jubileumskonsert, firandes deras första trettio år.

Plattans namn kommer från skivan från 1991 med samma namn, resten av låtarna från 1995 och så sent som i fjol – men täcker alltså de tre album de släppt ifrån sig så här långt.

Trion bjuder mestadels på en sorts finlemmad kammarprog, men visst har de ambitioner till mer storslagen och, som vi känner som typisk, italiensk symfonirock.

Norska jazztrion Moskus fjärde skiva, ”Mirakler” (Hubro), visar än en gång att de inte alls är en jazztrio som du tror de ska vara.

Trummor, bas och piano, javisst, men pianot ersätts av något Anja Lauvdal vill ska minna om Vangelis’ Fairlight, trummisen Hans Hulbaekmo hanterar också blockflöjt bland andra instrument – och det spelar ju inte så fantastiskt stor roll å ena sidan, eftersom det troligen måste vara så om man bara är tre, å andra sidan låter det så progressivt tidlöst och inspirerat just på grund av deras rotlöshet, där de gärna improviserar och far genom musikens moderna tidevarv som om studion var en DeLorean.

Mycket är improviserat och låter tillkommet i stundens ingivelse, kopplas till små, medryckande slingor eller bara åsidosatta ljud som kommer till ytan. Varje skiva med Moskus är ett äventyr, kan de månne bli lika många som Tintins?

Simon Steenslands ”A Farewell To Brains” (Transubstans), nu med tillägget ”2.0” för att visa att Morgan Ågren gjort en remaster, är åter på spelplanen.

Jag har glömt fråga Simon om det hänt något annat med innehållet, annars är jag lika imponerat nöjd när jag lyssnar på den nu som jag gjorde när jag skrev om den ursprungliga utgåvan i fjol – även om jag påstod att jag var ställd inför ett dilemma. Så här skrev jag då (och jag har inte ändrat mig):

”Och så är det dags för ett recensionsmässigt dilemma. Om en skiva är utgiven 2015 och den kommer för recension först nu, ska man skriva om den då? Om nämnda skiva dessutom är utgången, ska man skriva om den då?

Ja, det ska man, om skivan är på väg att tryckas upp igen (det är den, kommer i sommar!) och om den är bra. I det här fallet är det två rätt i rad, Simon Steenslands senaste skiva “A Farewell To Brains” (AltrOck) är frenetiskt bra och intressant, jag räknar med att du kommer att hitta den på någon skivbörs (ja, inte nu, direkt, eftersom den som väl köpt den, inte kommer att göra sig av med den i första taget, så vi får ställa vårt hopp till dödsbon som säljs vidare) i väntan på att nyutgivningen kommer om några veckor.

Återutgåvan hinner nog före dödsboet, slår det mig. Nå. Ok, hur ser då den musikaliska kartan ut? Steensland debuterade runt 1993, lever på att skriva musik främst, vad jag förstår, till teaterpjäser, kommit med en rad egna album med ojämna mellanrum ("The Simon Lonesome Combat Ensemble" (1993), "The Zombie Hunter" (1995), "Under öknar" (med Sten Sandell 1997), "Led Circus" (1999), "The Phantom Of The Theatre" (2001), "Live Gang-gang" (2004) och "Fat Again" (2009) – gån ut och leta!).

Hur låter den här skivan? Tja, som en Lars Hollmer på speed som lånat delar av Magma som kompband och med några äventyrliga radiokörare och -symfoniker som hjälpredor.

Morgan Ågren lirar trummor, Guy Segers från Univers Zero bas på sista spåret och så finns det en hel drös, mer än tjugo, människor som ger luft åt de tre runt kvarten långa sviter som bygger skivan, med allt från sina röster till träblås – det glödande gitarrsolot i den första sviten ”Schrödinger’s Cat” tillskrivs t.ex. Einar Baldursson från Gösta Berlings saga.

I övrigt är det upphovsmannen som spelar det mesta, slår an strängar och tangenter. Mellan sviterna mellanspel på två minuter, där det andra ”Fader vår” är just det, satt som ett mindre, men växande, körstycke till pianoackompanjemang.

Märkligt. Märkligt också hur musiken rör sig i en cirkel runt lyssnaren, hur man blir närmast injicerad av de tre sviterna, vilket jag märkte när jag, på hög volym, spelade skivan första gången i bilen, att de 53 minuterna bara blev längre och längre, bet sig i svansen, likt Samuel R. Delanys bok Dhalgren – ”och landade…”

Det här är en skiva du inte kan leva utan om du menar allvar med att progressiv musik ska vara just progressiv. Mycket nöje. (Och när jag letade gamla skivtitlar med honom på Amazon visades inte alla skivorna: ”Excluding adult items” stod det… Visst blir man extra sugen på hans gamla skivor då?)” Jepp så var det och så är det (förutom att Einar tyvärr inte finns med i Gösta Berlings saga längre (som dessutom släpper ny skiva i dagarna)).

Om El Tubo Elasticos självbetitlade debut skrev jag bl.a. att den ”hamnar i ’psych/prog/postrock’-fållan hos internethandlarna och en enkel sammanfattning av skivan är att den låter som om Barclay James Harvest eller Camel spelade postrock, givetvis är det gitarristerna Daniel González och Vizen Rivas som ger denna vinkel på sådant som hör hemma hos Mogwai, det ger en egen karaktär, gifter nästan postrocken med en stillsam jazzfusion.

Det är alltså mycket gitarrbaserad postrock här, men det märks också att de hållit på att spela ihop sedan slutet av nittiotalet, det är tämligen färdiga låtar som hade varit spännande att få höra live.

De är från Spanien, närmare bestämt Jerez de la Frontera, och bandets medlemmar kan nog gå i varandras skor utan bekymmer, kvartetten har Carlos Cabrera på trummor, men basisten Alfonso Romero och gitarristerna hanterar alla tre syntar likväl som sina långhalsade instrument.

Oerhört trevligt, litet King Crimson- eller Mars Volta-dramatik här och var, en mer berättande postrock, långt från det statiska eller bara svällande.” I somras kom uppföljaren “Impala” (egen utgivning) och det är tack och lov mer av det jag nämnde, sex spår (även om tolvminuterssviten ”El acelerador de picotas” är tudelad (”Pt. I Ignición” / ”Pt. II Colisión”)) som i flertalet stycken fått mer intensitet men också en släng av sleven som kanske är matterock, i så fall en mer rymdinspirerad sådan. Mycket bra, ge oss mer.

När jag lyssnar på Träd, gräs och stenars självbetitlade skiva under nya (sic!), förkortade namnet Träden (Subliminal Sounds) påminns jag av det självklara: Det är min själ inte lätt att hitta på något nytt. För oavsett vem som ingår i bandet, oavsett vad de heter för tillfället, så är det här i princip grenar på just samma träd, bekanta tongångar, något att idissla när andan faller på.

Det finns också saker i den här musiken som gott hade fått hålla på längre, få mer färg och märg, stå på och puttra över en dubbel-cd och inte, som nu, hippt och dumt begränsat till ett knastrigt vinylformat. Som sagt, bekant och trevligt, och en påminnelse om att det kommer mera, även om inte alla spår den här gången är/låter framjammade. Kanske kan den pågående turnén i USA tillsammans med Endless Boogie ge än mer inspiration?

Mitch von Arx lp ”Pyramids” (Project: Mooncircle) tio spår rör sig i det där retro- men inte regressiva landskapet IDM och Mitch är bara ännu en i raden att lämna storstaden (London) för att sänka tempot och skapa någon annanstans (de schweiziska alperna) och det är där han får sin ingivelse, att hans stadsögon ser bergen som pyramider.

 ”Pyramids. Jagged teeth pushing through immaculate skies. The ever-changing light. The expansive sense of freedom. The wide open spaces. The textured landscape seen from above. Mountains. Watchful and immobile for thousands of years, weathering seasons, transcending change.”

Så skriver han själv.

“I wanted to put into sound my cathartic experiences of the mountains. Every track title was chosen before composing. The title would be a catalyst for visual memories, narrative and overall vibes. I continued developing the tracks on occasional trips to Switzerland, but mainly back in the gritty habitat of London’s Hackney Wick. The urban-nature contrast had an impact on the music too.”

Det är så befriande när artisten själv berättar i pressmaterialet i stället för någon pr-människa. Nu när skivan är satt i ett av artisten upplevt sammanhang, spelar det någon roll för mig som lyssnare (lyssnade första gången utan att ha ”läst på”, som vanligt)? Nej. Det är pastischartad IDM som är kompetent genomförd och verkar vara nöjd med det, inget som skakar det där berget/pyramiden, men inget jag hade velat vara utan.

Max Coopers ”One Hundred Billion Sparks” (MESH) är syster och bror med Mitch von Arx’ skiva, men här är alpstugan utbytt mot en ödsligt belägen stuga i Wales.

Om nu inte von Arx stod för något himlastormande, så har åtminstone Coopers månad utan e-post, vänner, telefon etc. resulterat i en riktigt utmärkt ambient techno-skiva där spåren skulle, precis som i Träden-fallet, slår det mig, haft möjlighet att växa och vindla vidare utan de begränsningar som de får på skivan.

Det här påminner om Manchester på nittiotalet, Black Dog liksom mer sentida gossar som Jon Hopkins och det postklassikerna gjorde i sin bleka ungdom.

Givetvis blir det ett intressant spår att en månad fjärran civilisationen i en stuga i bleka Wales kan resultera i musik som så mycket och så tydligt låter som ett stadssoundtrack än något annat, inte alls så introvert som han själv påstår.

Coopers tredje skiva är utmärkt, skaffa, liksom de två första, mer extroverta. (Här ska inskjutas att om man verkligen vill veta hur landsbygdsmusik låter, fjärran från stadens onödiga influenser och annat civilisationsbristanstruket, finns Thomas Ragsdales ”Honley Civic Archives Volume 1” (Soundtracking The Void) som verkligen är skogsambient där allmän väg upphört; dessutom finns musiken att skaffa digitalt – eller på rullband!)

Idaho levererar Trevor Powers och hans ”Mulberry Violence” (Baby Halo) är en skiva att placera in i något mer oplacerbart, där det är elektroniskt brutna låtar med ett uppbåd ljud som fått vilken cowboygangster som helst att fly i panik på sin tid, men det är också höstlövsvackert, där akustiskt piano och Bonnita Lees sånghjälp och, över huvud taget, innovativa arrangemang gör det här väldigt, väldigt intressant, fjärran allfarvägarna och topplistetjaffset. Fräset och väser, skapar minnen du inte visste du skulle få. #skaffaävendenna

Trion (norrmännen Øyvind Blomstrøm, Kim Åge Furuhaug och Chris Holm) Orions Beltes “Mint” (Jansen) visar att gitarrbaserad instrumentalmusik (undantag finns på skivan, n.b., där det sjungs!) idag är väldigt långt från The Shadows, här är det något som försiktigt tassar i ett jazzland som bitvis inte är fjärran nordafrika eller den multikulturella tågmusik Elias Krantz bjudit oss på, om än inte alls lika exotiskt.

Melodiskt, vackert, sprött och rätt betagande. En bitvis upprepande ekotyngd ljudvärld (upplever du den som ensidig?) som också minner om Death And Vanilla om de i sin tur haft gitarren i förgrunden.

Själva skriver de att “they’re playing instrumental music inspired by Nigerian 70’s rock, postcards from the French Riviera, Formula One races at the Monza track in Italy, and when Joe Frazier beat Muhammad Ali in the ‘Fight of the Century’ in 1971” och då undrar jag bara varför den runt-runt-körande billåten heter “Le Mans” och dessutom går i ett tempo minnande mer om ett uppvärmningsvarv?

Några ord om klassiska utgivningar och vi börjar – självklart – med utmärkta dB Productions i Limhamn som på ”Melancholy Dreams” än en gång serverar musik av uteslutande kvinnliga, svenska, samtida tonsättare – och alla verken är premiärer på skiva.

Mårten Falk är skivans epicentrum, om tonsättarna utsäktar, ensam med sin gitarr eller tillsammans med en eller två medmusiker (Åsa Karlberg, flöjt, Per Gross, blockflöjt och sopranen Ingrid Falk (jomen, Mårtens fru)).

Idel dB-bekantingar i form av Ylva Skog, Andrea Tarrodi, Tebogo Monnakgotla och Carin Malmlöf-Forssling.

Skog har samma tankar som på porträttskivan fonogramdirektör Erik Nilsson presenterade häromåret och Tarrodi är den som tveklöst med ”The World of Henri Rousseau” för blockflöjt och gitarr lever längst i minnet, samtidigt som uppsalafödda Monnakgotlas inledande ”Timecraft” (av två stycken av henne på skivan) visar på en intressant riktning.

Grammisnomineringen torde vara klar. Den tredje volymen av musik av Amanda Maier har också kommit från skivbolaget, ännu en lans dragen för denna sparsmakade salongsmusik bördig från Landskrona.

Lady Withs två egenutgivna skivor “The Lodge” och “The Lady With The Monkey” (och i augusti kom det en till, ”Echoes”, bara digitalt utgiven, med oanvända spår från de två förstnämnda) är så förbaskat vackra och inkännande, att jag inte nog kan rekommendera dem, kammarmusik som hittills i år saknar motstycke.

Vanligen (nåja) är hon klavertrakterare i bandet Ghost Rhythms, Camille Petit heter hon och återfinns i Frankrike.

Det här är någonstans i den idag så populära postklassiska musiken men med en anstrykning av postrocken och ekon av The Lost Jockey (ännu en, ännu en…). Sättningen är bleckblås av olika slag, slagverk/trummor, elgitarr, kontrabas, piano, röst och ansluter sig till sådant man kan höra från de mer intrikata banden på Havtorn Records eller något Wim Mertens glömt bort. Skivorna tillhör verkligen sommarens fynd, lysande, inget annat än lysande.

The Revoid Ensembles självbetitlade (Found You Recordings) består av fem modulbaserade kompositioner av Klas Nevrin.

Ensemblen består av åtta musiker, bl.a. bekantingar som Vilhelm Bromander, Anna Lindal och Per Texas Johansson, och i pressmaterialet står det:

”Samarbetet utgör ett intensivt utforskande av improvisation genom en myriad av metoder, ljud och stämningar. Det synergistiska sammanförandet av olikartade eller till och med motsträviga element är inspirerat av Third Stream-rörelsen, och sträcker sig från minimalistisk komplexitet och tät polyrytmik till reduktionistiska texturer och mikrotonal impressionism”.

Låter som vilken EU-ansökan som helst. Ensemblen var också med i ett forskningsprojekt, ”Musik i oordning”, 2016–18: ”Det fokuserar på den kollektiva improvisationens tillvägagångssätt och verkningar, och utforskar hur konstnärliga erfarenheter kan påverka hur vi ser på kvaliteter som oordning och icke-kontroll.

Projektet inkluderar en serie konstnärliga produktioner och seminarier i syfte att skapa nya kontaktytor mellan musiker, forskare, publik och pedagoger, både nationellt och internationellt.

Mer detaljerade redogörelser av musiken på denna cd kommer att presenteras i framtida forskningspresentationer.” No shit, Charlie. Ungefär lika intresseväckande som en artikel i dagens Nutida musik eller en recension av Philip Clark.

Låt oss i stället koncentrera oss på hur det låter. Hur låter det? Det låter bra. Och om jag tvunget ska utveckla det, utan vit labbrock och utan hjälp av en dator stor som ett hus och med kablar som en gammal telefonväxel från LM Ericsson ur en gammal sf-novell från fyrtiotalet (jomen, sådana bilder väckte pressmaterialet den här gången – kom tillbaka, Karlheinz, allt är förlåtet!), är det här musik av tvenne världar.

Dels är det de oväntade ljudens värld som ibland fungerar och ibland mer påminner om tillfälliga ljudhändelser i en musikskola ledd av Lars von Trier, dels ljudande verk som skapar intresse och drar med lyssnaren, inte minst när klangen eller rytmen är avig. Det här är en intressant musikupplevelse som påminner om när improvisation över ett givet material fungerar – och inte gör det.

Tobias Svenssons “Music For Sketches” (Sounds Fragil, ep)

“föddes ur ritningar. Jag ville hitta det perfekta ljudet för att maximera lyssnarens fantasi (…) men också förändra vad du ritar när du lyssnar”

och det är kanske så man ska se de fyra styckena, som ritningar som rör sig, eller kanske bara påbörjade ritningar, med tanke på att de flesta, tidsmässigt, inte leder så långt som de både borde och är värda.

Vi rör oss instrumental minimalism på gränsen till nutids-new age med kompisar i klassrummet som Richter, Jóhannsson, Frahm, Ackroyd och jag kan bara säga/önska: fortsätt så.

(Här är det på sin plats att påminna om att annan musik Tobias var och är invecklad i inte alls låter så här, t.ex. jazzkvartetten Jante Koltrast, det experimentella pop-/rockbandet Fjord och hardcorepunkbanden Motvilja och Stupstock, det sista där skivbolaget Transubstans/webbutiken Record Heavens hela ägar- och medarbetarskara förvånansvärt nog återfinns. Ja, jag säger då det.

Transubstans har förresten just släppt Kometens självbetitlade debutskiva, ett långhårigt progband (Lars Udikas, trummor, Morgan Korsmoe, bas, Ronny Norberg, sång, Aston Farnell, gitarr och Daniel Karlsson, orgel, synt och mellotron) som alltså i mångt och mycket är Mårran som återuppstått och som fortsätter på den inslagna vägen: fartfylld tungrockig prog à la sjuttiotal, utan några större taktartsbyten eller förväntningar på att vara symfoniska.)

Hur ofta hör du samtidsmusik skriven för sättningen orgel, klagverk och stråkorkester?

Om du känt suget eller bara nu är nyfiken, finns tre stycken att välja mellan på cd:n ”Akrostikon” (Aurora): Bjørn Kruses titelstycke för orgel, slagverk och stråkorkester, Kjell Habbestads ”Ave Maria” för orgel och stråkorkester samt Kjell Samkopfs konsert för vibrafon och stråkar.

Inspirationskällorna eller tankarna om hur materialet ska utformas skiljer; Kruse tänker sig att man inte lyssnar på musik ”horisontellt” utan mer som ett rumsligt fenomen, Samkopf är numerolog och baserar sitt stycke på bokstäverna i slagverksolisten Eirik Raudes namn.

Hur låter det? ”Ovant” är väl det första ord som kommer för mig, men med tanke på de ljudmassor som passerar mina öron dagligen är det bara en snabbt förbiilande tanke, sedan fastnar jag i hur tonsättarna utnyttjat de ovanliga kombinationerna och hur solo och stråkar möts i samma musikaliska vävstol, skjuter garnet mellan sig, fram och åter, idémässigt och ibland som vore det en ren ingivelse.

Varför det bara är i Norge den här sortens spännande, nyskapande skivor med samtidsmusik utkommer (ursäkta, Erik Nilsson!) är för mig en gåta.

Ett annat exempel är ”Landskap i måneskinn” (Lawo), mezzon Marianne E. Andersens debutrecital, uteslutande med musik av Morten Gaathaug, i ett uppdaterat romantiskt manér med många kopplingar till den stundtals med stor patetik utrustade norska folkmusiken, en fascinerande skiva, även den.

Värd att nämna: är Israel Nashs ”Lifted” (Loose) där han mer än tidigare försöker kombinera psykedeliska ljudmattor med att vara en yngre version av Neil Young. Smidigt och en form av americana som är dräglig (kommer bl.a. till KB i Malmö i november (den 17:e)).

Danska kvartetten Volas nya ”Applause Of A Distant Crowd” (Mascot) förtjänar också ett omnämnande, en skiva som känns mer sammanhållen och intressant än debuten ”Innamez” för två år sedan, även om låtskrivarens själsliv och inre mående även denna gång är konceptskapande och en smula mer progressiv.

Jag tipsar gärna om belgiske croonern m.m. Benjamin Schoos ”Quand la nuit tombe sur l’orchestre” (Freaksville Music) som låter de rytmiska retrosyntarna gå varma i något som skulle kunna betecknas som ett möte mellan ett grundläggande elektroniskt sjuttiotalssound och Schoos mångåriga musikutövande på gränserna där man utövar god smak men inte för den skull blir rik (och listan av gästande musiker är lång – prova gärna tidigare skivor från hans hand, både de proto-Ferry-skivor som finns och filmmusik).

Dessutom har duon Samuel Hällkvist & Natiho Toyota släppt singeln (endast digitalt, 12” utlovas) ”Suzuran No Wakare”/”Kenja” med Sams patenterade gitarrljud och Toyotas ljudlandskap och rytmer.

Omgångens ”beware”: Miriam Aïda “tolkar” (sic!) David Bowie. Anskrämligt, osnyggt, egotrippat och onödigt. Årets kalkon har anlänt.

- Jan-Erik Zandersson