Musica vita est. Det borde räcka som inledning, men kanske inte. Man lär sig att inte lita på folk, t.ex. de som påstår att Björk är vår tids Bowie (det är hon definitivt inte, däremot är hon bra på att kopiera de konstnärer du inte hört talas om; isländsk återvinning, med andra ord).
Och på tal om Bowie fortsätter hyllningskonserterna att dyka upp, två år efter han frånfälle. Konstigt. Ingen vågade göra sådana konserter när han levde. Nu är det alltifrån Stings son till Thomas DiLeva som ger sig på kvarlåtenskapen. Herregud. Det bästa sättet att hylla honom är ju att låta bli att klä sig i hans musikaliska dräkt och i stället, regelbundet och ofta, lufta hans inspelningar. Som sagt, man kan inte lita på folk.
Nå, i vår får vi en helt ny festival i Malmö 6–7 april pågår Malmö Jazzmanifest på Inkonst med tre konserter/dag, skivbolaget Havtorn är en av arrangörerna, inte helt oväntat, tillsammans med Kopasetic, Bullret och Jazz i Malmö.
Från Pekkanini får vi också bud om att han bildat Trio Pekkanini som kommer att spela live i vår (än så länge bara bokade i Göteborg: Hakelverket 23/3, Galleri Wadman (vernissage) 6/4, Studio HPKSM (förmodligen) 20/4 och Truckstop Alaska 27/4.
Han hälsar: ”Vi kommer att spela låtar från ’Lupec-2’ samt en ny platta som jag släpper senare i vår. Den kommer att heta ’The Dancin’ Spy’ och är inspirerad av musik från 60-, 70- och 80-talens deckarserier och spionthrillers.”
Och en annan toppnyhet är förstås att Hooffoots andra lp är på gång.
Så till månadens orankade topplista i lyssnarspåren, se den, som vanligt, som en inköpslista över cd- och lp-köp som är ofrånkomliga.
Vi börjar med en grupp som bildades för väldigt länge sedan men vars skiva kom först nu. Och deras historia är fascinerande. De heter Sea Goat, skivan heter ”Tata” (Swan Lake Records).
På deras hemsidan finns berättelsen, om ett progband som på sjuttiotalet spelade sådan musik som radion inte spelade, de spelade på cello, blockflöjt och cittra förutom gitarr, bas och trummor, låtarna var tio minuter eller längre, första konserten begick de 1975, bandnamnet kom från Pete Sinfields låt ”The Song Of The Sea Goat” från hans album ”Still” (1973) och de blandade influenser från King Crimson, Genesis, Gentle Giant, men också från Nick Drake och Tim Buckley – men utan att kopiera, framhåller de.
Sea Goat lirade 1975–1982 i södra Tyskland. Pojkarna blev äldre och en av dem fyllde femtio 2006 och fick en nyinspelning av en låt han skrivit 1974, en annan av medlemmarna passerad samma åldersstreck året därpå då blev presenten en gemensam sexdagarssemester i Tata i Ungern – med instrument och inspelningsutrustning – och det blev musik av semestern, varför man upprepade tilltaget en gång till. Och en gång till.
2016 var man klara, i slutet av november i fjol kom resultatet, den här skivan, med gammalt och nytt om vartannat. Hur det låter? Snällt. Kamratligt. En skiva väl värd din tid. En skiva fylld av minnesspår.
Två pärlor till återutgivningar på norska skivbolaget Round 2 är dels Salukis självbetitlade från 1977, med medlemmar från Junipher Greene som här drar den progressiva rocken vidare in i en rejält funkig jazzrock som i åtta delar får dig att svårligen sitta still, dels Terje Rypdals ”Bleak House” från 1968 med bandmedlemmar som Jan Garbarek och Jon Christensen och en ömsom bluesig, ömsom avantgardistisk/sextiotalsmodern halvbopjazz som idag måste anses klassisk.
Två lysande album från en av Skandinaviens viktigaste etiketter.
Sacred Lakes ”Technology In Nature” (egen utgivning) är en vass debutskiva från Hopkinton/Framingham i Massachusetts som så här långt bara finns digitalt, men som kommer som dubbel-lp i april.
Imponerande genretrogen och influenspåpekande prog som ligger nära de nya, yngre banden från Italien, med skickliga musiker och musik som låter trevligt bekant om än ny och tidigare ohörd.
Kvartetten musikanter är Matthew Jacobs, gitarr, Scott Carlson, bas, TJ Guzzetti, klaviatur, och Dan Connell, trummor. Jag återkommer till den när dubbel-lp:n anlänt från USA.
Åter till Norge och Jordsjøs skiva “Jord” (Karisma) som bitvis låter väldigt bekant i det att den kunde kommit på nittiotalet och kunde kommit från Sverige.
Det är en intressant skiva i det att den blandar och ger, just de där delarna som låter som variationer på bekanta tema skaver lite, vägs upp i viss grad av de spår som har mer av egen identitet.
Kräver nog ett par lyssningar till för att se en helhet som inte är samvetsöm, att se hyllningen till det som varit.
Nå, bandet är Tusmørkes Håkan Oftung, ackompanjerad, säger jag, av trummisen Kristian Frøland.
Finska bandet Sisares andra album heter ”Leaving The Land” (V.R. Label) och fortsätter där debuten ”Nature’s Despair” (Teosto) slutade, skulle jag säga.
Det här är berättande prog, där texterna är minst lika viktiga som musiken och det som talar till uppföljarens fördel är att man nu också låtit musiken fylla fler tomrum, det är inte lika stilla och sångbaserat som det var dåförtiden. Välspelat var det redan då, men nu tror jag bandet har mer tilltro till sin förmåga, litar mer på musikens makt.
Från Finland kommer även Malady vars skiva “Toinen Toista” (Svart) är ny. Och bra. Men det visste vi redan. Så här skrev jag om deras debut:
”Ett fantastiskt trevligt fynd som funnet i en tidsmaskin ankommen efter en långhårig, v-jeansresa från tidigt sjuttiotal är unga finska bandet Maladys debutskiva (Svart).
Och jag hittar inte på, så här skriver basisten Jonni från bandet i ett brev, apropå att jag litet smått lyriskt hyllade deras sätt att använda sjuttiotalets prog till något som känns relevant idag: ’Retroprog är ju lagom för det här albumet och vi ville att skivan skulle låta likadant som våra favoritalbum från 70-talet med ett varmt ’vintage-sound’.
Själv kallar vi Malady bara ’suomiproge’ (finsk prog). Men vi lyssnar på all slags musik från olika tidsperioder och har spelat i varierande band. Enligt min mening är de bästa progbanden ändå från 70-talet, naturligtvis.’ Tala om hundraprocentig bekräftelse efter att ha lyssnat på skivan!
Det är som att lyssna på något som blivit bortglömt på ett engelskt eller italienskt skivbolag dåförtiden och nu avdammat, remastrat och släppt för en intet ont anande publik idag.
Men det är givetvis inte tal om något kopierande alls, precis som de, företrädesvis italienska band, jag skrivit om tidigare, är inspirationskällorna från det tidiga sjuttiotalet, soundet likaså, men spelglädjen och uppfinningsrikedomen har filtrerats genom erfarenheter och kunskaper förvärvade i en mer modern tidsålder.
Ebb och flod, som det ska vara, ett instrumentalt berättande, en myckenhet Hammond. På ren svenska är det här helt enkelt skitbra, om detta språkligt förklenande uttryck medges. En av höstens absoluta höjdpunkter i progutgivningen, go tell the world om detta utmärkta femmannaband.”
Jag håller fortfarande med mig själv. Den nya skivan är tacksamt nog mer av detsamma, det är samma utmärkta 70-talsblandning från grabbar som verkligen älskar genren och kan tillföra den något. Stor förströelsekraft och en påminnelse om själens onödighet. Ordinationen är: Skaffa.
Favoriten bland orgeltraktörer är Albin från Malmö och på nya lp:n 
Det här är, på ett positivt och minnesmarkerande sätt, den muzak vi borde höra i hissar i hela Nordrhein-Westfalen-området. En skiva att ställa mellan Cements ”Påträngande verklighet” och Råås nysläppta ”Skånska järnvägar”.
Återfinns i välsorterade skivbutiker i lp-facket betitlat ”Utmärkt musik”.
En annan viktig etikett är Lamour från Gävle, senaste vinylsläppet är Claesons ”V.V.V.V.V.”.
Det här är Viktor Claessons debutskiva, redan släppt digitalt (om man nu ska kalla enbart digitala släpp för släpp) i våras, nu släppt på riktigt, på kärleksfullt pressad plast.
Han kallar skivans trettio minuter för ”silkeslen krautpop med distade synthar” och det har han rätt i.
Förvisso en debut, men han spelade tidigare bl.a. i Aerial som bandet Yast kommer ur. Bland annat, som sagt. En lustig detalj var att jag fick promoskivan samtidigt som jag köpt Flamingokvintettens tredje platta, ”Chin Chin” från 1969, delvis pop, delvis pekande på den funktionsmusik de skulle leva på resten av sitt liv – och Viktor tillägnar sin skiva sin pappa som hade dansbandet Jahn Claesons, vars inramade turnéaffisch också pryder lp-omslaget.
Trummisen Rasmus Ringdahl har en kvartett vars självbetitlade debut (Vidar Records) innehållet avskalad, tämligen trevligt improviserad musik.
Gustav Rydén, bas, Ludvig Samuelsson, sax, och Jonathan Erlingsson, piano, är de andra tre fjärdedelarna.
Det här är musik som skapar ett stormögelugn, som tveklöst kunde höra hemma på Havtorn eller hos Kullhammar, kanske något man kunde kalla jazz eller bara instrumentalmusik med svävande själ.
I samma föregivna genre men ändå inte befinner sig Axel Mårdsjös liveplatta ”New Modernism” (abrovinschrecords), där det är mer intrikat, lager-på-lager, mer kraft, ett öppnare anslag, en ovilja till dans.
Tidlöst är det, i den jazzfåra där det handlar om tillstånd och inte sväng.
Att dokumentera det musikaliska med inbjuda göteborgsmusiker av gott slag framför en intresserad publik ger extra spänning.
Kontrabasisten Vilhelm Bromander solodebuterade häromåret med ”Oh Lord Give Me Strange” (egen utgivning) med två experimentella och spännande stycken (”Ten Variations Of D” och ”Oaktree”), men han är redan, som det heter, namnkunnig, dels för hans samarbeten i olika jazz-/experimentkombos, dels som studiomusiker bakom/med Saigon, Josefin Öhrn, Amanda Bergman med flera.
Bredden återfinns på sitt sätt i nya skivan i duon CBVB (vars andra medlem är Christer Bothén, bas- och kontrabasklarinett), ”Deep” (Creative Sources), en svit jordbävningsmusik från de djupa kontrakamrarna som också talar om tillstånd, underjordiska skeenden och ljudet av stasis. Ljuden du hade hört i filmversionen av Jules Vernes Till Jordens medelpunkt om Pat Boone hållt käften någon gång.
Spatialt spännande måste det vara att få ta del av detta live (som vid releasekonserten 20 mars på utmärkta antikvariatet Rönnells uppe i Stockholm).
Snygg mälardalsövergång, med andra ord:
Samlingen “Ett slags Stockholm” (Dreamboat) har ett enastående begåvat tema – att det nog inte finns något tema, mer än att det är instrumentalmusik inspelad i Stockholm mellan 1996 och 2015 och den röda tråden är tonsättaren och multiinstrumentalisten Tommy Galento Nilsson som varit inblandad i tillblivelsen av den här musiken på olika sätt.
En häpnadsväckande trevlig blandning av musik som kanske inte fått höra dagens ljud om den inte hamnat här, som säger att den kreativa och begåvade samlingsskivan inte är död, långt ifrån. Favoriter? Nej, inga. Blandningen är the thing. Låtlistan ser ut så här:
1. Det flyter nu med David Morgenstern
2. 7-Miladansen med Frederc Krewsk
3. Delta Moped med Grönmark-Galento
4. Bjurholmsgatan med The Mellowmen
5. Varje resa börjar med ett steg med Malins Skjöld-Tommy Galento Nilsson
6. Change med Eve and the last Waltz
7. I Believe I Go med Henrik af Ugglas
8. China Woodpecker med Frederc Krewski
9. Slussen 09 med Tommy Galento Nilsson
10. Börjes Färg med Näringslivet
Aeras debut hette “Offseason Traveler” och kom 2013, nu kom så uppföljaren “The Sound Path” (Permanent Vacation) och här pratar vi om vuxen, omväxlande IDM som tangerar kreativt ambient new age eller vad man nu ska kalla det.
Den elektroniska musiken verkar aldrig upphöra vara en kreativ och konstnärlig guldgruva och Aera (vars föräldrar döpte honom till Ralph Schmidt) är en av dem som går omkring där med hacka och fågelbur.
En duktig keyboardist som både kan spela på sin elektroniska arsenal som bygga den, plocka isär den och, faktiskt, sälja den, är sympatiska Cary Grace.
Nu har hon samlat ihop b-sidor och från samlingsskivor hämtad musik från åren 2007–2017 och, den här gången, uteslutande covers på den så lämpligt döpta skivan ”Covers vol 1” (Door 13 Music).
Och det är en kvinna med god smak även när hon inte komponerar själv: tre från Bowie, en Dylan, en Amon Düül II-låt, en Stones, en Cream och två Pink Floyd, där hennes mer än femton minuter långa version av David Gilmours ”Fat Old Sun” är bättre än originalet, skulle jag drista mig till att säga (och då jämför jag med de långa versioner de på sin tid spelade live, inte den korta på ”Atom Heart Mother”).
Extra plus i kanten för Bowies ”Sound And Vision”, Dylans ”It’s All Over Now, Baby Blue” och ”Archangel’s Thunderbird” som är från Amon Düül II:s legendariska ”Yeti” från 1970.
Anders Nilsson tillhör mina absoluta favorittonsättare och det finns på tok för litet skivor med hans musik att tillgå (egentligen bara ”Ariel” med orkestermusik på Phono Suecia, annars ett stycke på Sonanzas skiva, ett på en cd med norska stråkkvartetten Cikada), så dB Productions nyutkomna med piano- och orkesterverk samt den himlastormande fjärde symfonin är verkligen efterlängtad (jag har en del radioinspelningar från P2, men det räknas givetvis inte).
Som vanligt (eller i alla fall allt som oftast) när det handlar om Erik Nilssons skivetikett är det Västerås sinfonietta som spelar och när Eva Ollikainen dirigerar symfonin är det helt magiskt.
Anders Nilsson är en superb symfoniker. Jag är övertygad om att skivbolaget, sin vana trogen, kniper en Grammis för bästa svenska klassiska inspelning med den här i början av 2019.
Skaffa skivan. Här ska också nämnas skivbolagets tredje skiva med musik av eller koppling till Amanda Maier (kopplingen är alltså musik av hennes man, Julius Röntgen), den här gången pianomusik framförd av Bengt Forsberg. Salongsmusik med tanke och espri.
Annat klassiskt som fyrdelad avslutning från Lawo i Norge:
“Kom regn” är en fin samling samtida körmusik för kvinnlig besättning, genomförd av en av världens just nu mest framstående körer i sitt slag, Kvindelige Studenters Sangforening från Oslos universitet. Egil Hovlands och Knut Nystedts starka linjer kombineras med Arne Nordheims fragment baserade på texter av Shelley.
För att fortsätta samtida klassiskt i Norge, så Knut Vaages “Høgsongen” och Torstein Aagaard-Nilsens “Ars vivendi”. Vaages tag om texten från Höga visan från 2009 blir ett vackert, kaleidoskopiskt sammansatt stycke med starka, inkännande stråk; levnadskonst i diktform av Georg Johannesen bildar textunderlag för Aagaard-Nilsens verk från 2014 som är stramare men intressant i sitt tecknande av jordelivets mått och steg, framfört på ett utmärkt sätt av Collegium Musicum under ledning av Eivind Gullberg Jensen och med solisterna Mari Eriksmoen (sopran) och Halvor F. Melien (baryton).
Som om det inte räckte, har de också släppt cd med Bjørn Boysen som tolkar orgelmusik av César Franck på en dubbel och Ensemble Allegria gör bra Mozart (sinfonia concertanten K 364/320d).
Varför finns inte sådana skivbolag (ursäkta dB Productions och Daphne – ingen skugga faller över er!) i vårt land?
Också värd att tipsa om är utmärkt orgelbluesjazztrio i form av Koch Marshall trio och deras ”Toby Arrives” (Mascot). Skitbra, helt enkelt.
- Jan-Erik Zandersson
