Musikföreningen Bombadills första studio i Kyrksalshuset 1977. Foto: Lars Henriksson
Den är ett begrepp här i landet, Klippanpopen. Band och artister som Torsson, Asalångastockar, Kommissarie Roy, Johnny & Dom Andra, The Push, Noise, Bo & Holger, för att inte tala om Sveriges första punksingel som Kriminella gitarrer låg bakom, från Klippan eller inte så långt ifrån orten och den vindlande Rönne å.
Och så var det, det var inte mycket pop, det var rock, reggae och – punk.
Svenska Popfabriken blev etiketten, även om det fanns fler, Bombadill hette 
Lägg till minnesbok över just Parkfesten, ”Musik i gröngräset”, och över en av Klippans musiklivs hjältar, Sven Tall, ”Vem fan är Sven Tall?”, och kanske ”Torsson: boken om det fjärde bästa bandet i Lund” av Björn Alverfeldt, så får du dig till livs en musikhistoria i ett litet skånskt brukssamhälle som är enastående i Sverige.
Då kommer vi till den experimentella, den progressiva, delen av Klippan-historien, som delvis finns med i Mats’ utmärkta och detaljerade historieskrivning (han är ju bibliotekarie, gubevars!).
Örjan Mjörnheden sitter och skriver på den delen av Klippans musikhistoria, ”Bombadill – Vägen till Valhall”, och här på Universum Noll bjuder vi på några smakprov, aptitretare, ur den.
Örjan spelar gitarr och bas, är ex-medlem i Tors Hammare, Lasakungen, Mikael Karlsson Band, Oskar Typing Band, Gryllingarna, Combinations, Yoggi Yoghutsson Band, samtliga grupper med Klippananknytning.
Vill du höra hur det lät dåförtiden, finns en allt rikligare dokumentation på Bombadills bandcampsida.
- Jan-Erik Zandersson
Del 1
Inledning
Musikföreningen Bombadill på Klippans gymnasieskola kom till 1976 som en möjlighet för musikintresserade elever att göra experimentella inspelningar under överinseende av musikläraren Bo-Ingvar Ohlsson.
Bombadill anses också vara ett slags Big-bang-start för det större och massmedialt mer uppmärksammade pop-/punk-fenomenet Svenska Popfabriken.
Under sin livstid 1976–79 gav Bombadill ut ett kassettband med låtar och artister/band med anknytning till föreningen, men de flesta inspelningarna hamnade i Svenska Popfabrikens studioarkiv. Där samlade de damm tills för några år sedan då jag, av nyfikenhet och med intresse för oberättade historier, började en process med att få dem digitaliserade. Detta arkeologiska arbete har visat sig erbjuda flera guldkorn och reliker av band som Heta Drömmar och musiker som Christan Brandt och Svenn Kruse och nu står det helt klart att Bombadill var en nod för experimentell progmusik med en högst egen profil.
Endast ett band med anknytning till musikföreningen Bombadill spelade live och uppträdde på parkfesterna i Klippan. Det var Tors Hammare, där Christian, fiol/congas, och Svenn, gitarr, var medlemmar, liksom jag, gitarr, min bror Tomas, trummor, samt basisten Gert-Inge Nilsson. Vi försökte kort och gott förena två musiklinjer i samma musik: progressiv folkmusik med förebilder som Arbete och fritid, Träd, gräs och stenar samt Archimedes badkar och å andra sidan, jazz/latinrock med inspiration av bl.a. Santana, November, George Duke.
Tors Hammare bildades i Klippan 1976 och vår första upplaga upphörde 1979. Det har spelats och gjorts bra, rockinspirerad musik i Klippan före Svenska Popfabriken och även efteråt.
Jag har varit delaktig i flera skeden av Klippans moderna rockmusikhistoria och jag skulle vilja dela med mig av mina minnen av mindre kända musiker, band, skeden och händelser som länge väntat på att komma till liv.
Del 2
Tors Hammare uppträder på Skånska konstakademien i Kärreberga 1979
Rubriken ger en rätt bra sammanfattning av hur kultur och landsbygd kunde samsas på ängarna omkring Klippan under sent 70-tal, under en tid då brukssamhällena omkring började falla samman. Vi skriver 1979 och Tors Hammare kämpade på som kvartett: jag, Svenn Tomas och Christian. Tors Hammare var en numera en tajt enhet. Svenn och jag bytte med varandra om att spela bas och gitarr, Christian spelade mest congas, violinen var lämnad hemma. Vi fick ett stramare sound, men ett som var lättare att forma. Tors Hammare – eller jag och Svenn – fortsatte skriva eget material och lånade låtar av Träd, gräs och stenar såväl som Santana. De båda polerna rymdes i bandet från början och råkade vara de som vi, Svenn och jag, representerade mest uttalat.
Tors Hammare hade ett nätverk av kreativa personer omkring oss, som Anna Tengberg, Svenns flickvän, mycket skicklig med lera, keramik och målande; Hans Dalén, Torssons blivande trumslagare som alltid var villig att jamma eller pröva annan musik. Även Bo-Ingvar Ohlsson, musikäraren som var Bombdills ”Gudfader”, fanns i bakgrunden och var alltid uppbackande, positiv och engagerad.
Så fick vi även kontakt med en grupp lokala och regionalt förankrade konstnärer som under artisten Lars Hårds ledning huserade i en gammal skola nära järnvägsspåren i Kärreberga, en bosättning strax utanför järnvägsknutpunkten Åstorp. Detta kulturcentrum på landet hade döpts till det aningen dadaistiska namnet Skånska konstakademien. Tillägget ”-akademien” var stolt och kaxigt och med en fin glimt i ögat. Långt från ära och redlighet, men i konstnärlig ambition och som centrum för gemensam kraft och samverkan, var det ett viktigt och uppmärksammat initiativ.
Tors Hammare, Fredmans, Malmö 1982
För oss i Tors Hammare var det inte oviktigt att ha en anknytning till kulturutövare bortom musiken. Vi hade kommit ur Bombadills famn, men eftersom dess existens i praktiken var ett paraply för individer som spelade in musik, saknades en organisation med reell existens och inflytande. Så Bombadill fanns men ändå inte. Tors Hammare kunde inte hämta stöd och förankring från Bombadill, utan vi var hänvisade till vår egen förmåga att göra oss gällande och att accepteras som ett av Klippanbanden. Eller inte.
En solig söndag i maj 1979 hade vi kommit överens med konstnärskollektivet i Kärreberga att vi skulle spela på en av deras träffar/manifestationer. Vi fick dit våra grejor i min mörkblå VW som jag ägde på den tiden. Ute på gården grillade man, det var folk i rörelse och mingel, atmosfären var välkomnande och mysig.
Kulturmänniskorna hade sin fristad på slätten och det kändes bra och framåtinriktat att man förenade ateljeér med utställningslokaler och mötesplats. Lars Hård välkomnade oss hjärtligt och vi riggade upp i den största lokalen på ”akademien”, måste varit en gammal skolsal. Ingen scen, bara rakt upp och ner på golvet. Det var inget problem, vi kände oss hemma i miljön, i direkt kontakt med likasinnade som precis som vi, ville få tillgång till energin i musiken. Tors Hammare körde två fulla set, folk dansade och deltog. Det var en bra och avslappnad stämning, kul att vara med att sätta lite musikalisk ton på tillställningen. Sättet att skapa en spelning var mycket prog i sig själv, För Folket med Folket genom Folket.
I det kreativa klimatet kunde allt hända: en performanceartist av det mer spontana slaget hade tänkt genomföra ett uppträdande. Invirad i papper och med hjälp av bensin, skulle hen sannolikt genomföra en förnyelse-genom-eld-ritual. Som tur var misslyckades detta, ingen blev ut-, upp- eller nerbränd. Och festen fortsatte som om ingenting hänt.
Sju år tidigare hade jag varit vittne till en liknande situation, men på en högre nivå – i flera betydelser. När Drakabygget utanför Örkelljunga under Jörgen Nash och Lis Zwicks inspirerade ledning hade en av sina många fester, var jag där och åsåg en tysk enligt ryktet syrapåverkad konstnär utföra en fullständig striptease.
Festdeltagarna klippte lockar från den nakne artistens bröstkorgsmatta. Lockarna samlades i kuvert som skulle skickas ut i världen. Dansen han utförde under avklädningen, rytmiserades av en ung man med gitarr. Låten som spelades var en bearbetning av Stones’ ”Satisfaction”, och den ungen mannen var jag. Det var inte läge att sluta spela, då hade magin upphört och detta i ett läge då det var bud på att resten av festdeltagarna också skulle slänga kläderna. Så jag fortsatte spela…
Det var en sån där go’ ”söndagskänsla” efteråt. När musiken var över och vi gick ut på gården, sänkte sig solen, vi drack öl och åt varm korv, kände oss som invigda kulturaktörer en stund.
Betalningen var i rätt anda: varsitt grafiskt blad som föreställde Nyvångs Slagghög, i gröna punkter, ett av traktens givna landmärken, designat av den japanske konstnären Yoshio Nakajima. Samme glade, trevlige och kreativa artist som nu huserar på sitt eget konstnärscentrum på Raus keramik i Helsingborg. Det var ungefär som att få utnämning till en högre nivå av andlig förfining, lika rättframt och lokalt placerat som det var smått gudomligt, överlämnat via en himlarnas ljusbåge från Fjärran Östern. Sån’t hände hela tiden på den tiden.
Tors Hammare, Osby Folkets Park 1977
