Att finska är världens mest lämpade språk för rock’n’roll-lyrik torde vara oomtvistat. Om ni mot förmodan inte nåtts av denna insikt är det bara att slå ett öra till denna länk så kommer alla era tvivel på skam.
Jag skulle förmodligen tveka att inleda en rocklåt med textraden ”Arkeologen gräver sand”, men på finska låter ”Arkeologi santaa kaivaa” gjutet. Denna låt handlar dock ej om arkeologi. Nej, Yellow från Åbo hade den synnerligen goda smaken att på enda skivan ”Keltakuume” (1975) i hela fyra låtar avhandla just företeelsen rock och vad den gör med oss människor (de andra är ”Don’t Stop The Music”, ”Joo Jussi” och ”Rokki-Riita”).
I ”Arkeologi Santaa Kaivaa” förmedlar kompositören, sångaren och organisten Hannu Takala att personer runt om i världen gör både det ena och det andra, men att rocken förblir hans liv och att rocka i realiteten är det enda han kan.
Vad gjorde då Hannu när Yellows drömmar om ära och berömmelse gick i kras kanske ni undrar? Jo, han startade studion Auran Äänipaja och spelade där in barnskivor och finsk schlager. Han släppte även skivan "Hammond Suosikit" (1985) där han närmast kan liknas vid en senfärdig finsk efterföljare till Klaus Wunderlich. Jag vill inte gå så långt som att påstå att Hannu for med osanning i denna låt, men livet blir ju som bekant inte alltid som man tänkt sig.
Som uppvärmning till lördagens begivenheter passar ”Arkeologi Santaa Kaivaa” ypperligt. Så stäm upp med Hannu i devisen ”Rokki on elämä mun” ("Rocken är mitt liv")!
Jan-Erik Liljeström
