Konsta Jylhä från Kaustby var spelman åtminstone i tredje generationen och han framträdde från mitten av 40-talet tillsammans med ensemblen Kaustisen Purppuripelimannit. Fr.o.m. 1964 började Jylhä även att komponera egen musik vilket gjorde det lättare för andra folkmusiker att tillstå att de framförde egenkomponerat material.
1968 var Konsta en av initiativtagarna till den första folkmusikfestivalen i Kaustby och under större delen av 70-talet var han och Kaustisen Purppuripelimannit festivalens dragplåster. Han blev därigenom en centralgestalt för den finländska folkmusikvågen.
Sjukdom och ett tilltagande allvar gjorde att Konsta alltmer riktade sin uppmärksamhet mot religiösa melodier. En andlig vänskapskrets blev en viktig del i Konstas liv och de hjälpte till att sätta texter till Konstas melodier genom att enligt egen utsago mottaga orden från ovan.
Vad det tilltagande allvaret under senare delen av Konstas liv medförde i övrigt vet jag mycket lite om, men Konsta var redan tidigare känd som spelmannen som grät då han spelade. När han här under en konsert 1971 drämmer till med den egenkomponerade hiten ’Vaiennut Viulu’ (Fiolen som tystnat) var det inte speciellt muntert varken på scenen eller bland den månghövdade publiken. Den översta kommentaren till klippet är ”Konsta itkee ja minäkin itken” (Konsta gråter och det gör även jag) och så kan det förstås vara när molltonerna bottnar rejält i själen.
Konsta Jylhä avled i september 1984, men hans minne lever kvar och så gör också folkmusikfestivalen i Kaustby.
Jan-Erik Liljeström
