Vid det här laget har det runnit tid under tillvarons bro och det har skrivits spaltkilometer om David Bowies oväntade frånfälle. Det är inte många samtida musiker som så påtagligt kan sägas ha påverkat musikens utveckling, det David Bowie åstadkom var fjärran de krusningar på popytan som The Beatles utgjorde eller den bluesmarknadsföring The Rolling Stones stod för, här talar vi om en evig nyfikenhet och en skaparlusta som inte ens fick ta slut med ”Lazarus”. Mest intressant efteråt har det varit att få ta del av texter Bowie själv skrivit, t.ex. om andras musik, samtidigt som min beundran för Tony Visconti vuxit, han som orkade ta hand om alla intervjuerna inför skivsläppet, trots att han visste hur verkligheten såg ut. Den enda fråga jag ställer mig postumt är: visste David hur genuint älskad han var?
Här hemma fattas oss också någon, den enda radioman som betytt något för mig: Kjell Alinge. Smak, formuleringsförmåga, snille och galenskap i en enda radioaktiv häxkittel, fjärran dagens pladderradio, oavsett kanal.
Nå.
Det kommer en strid ström skivor, när de anlänt till mitt enkla tjäll ligger de och bligar på mig från skrivbordet och skaver mitt skribentsamvete, så här kommer ännu en spalt med musikaliskt godis tätt på den förra.
Vi börjar i Röstånga. I källaren på Stationen, en restaurang i januaridvala nu mellan två ägare, sker konserter av allehanda slag, från tyska Cream-kopior till inflyttade världs-DJ:s releasefester. Och så Laia Arkestra som gav mig en alldeles speciell musikupplevelse där när sommaren började övergå till en varm, torr höst. Ibland när man lyssnar på musik man inte mött tidigare, skapas en magi i stunden, en blandning av minnen av annan musik och en ny sammansättning som ger svindel eller bara ett stilla välbehag. Laia är en svensk-belgisk kvintett som spelar ”orientalisk barockfusion” enligt egen utsago. Till sax, violin, viola och barockcello lägger vi oud. Musiken blir en växelverkan mellan västeuropeisk kammarmusik och sandig/het mellanösternsk; en repetetiv västerländsk klädd i högljudd minimalism möter basarernas vindlande tingeltangel – eller bara morgonfriska toner mellan moskéer och kyrkor. Laia Arkestras självbetitlade debut (PACAYA records) är friskt flödande musikaliskt blod där det musikaliska kalejdoskopet ruskas om på ett obönhörligt inbjudande sätt. Saknar gör jag dock smärtsamt vackra ”Libera Me” som avslutade konserten och som finns dokumenterad här:
Med i Laia-paketet fick jag också mer musik av Filip Bagewitz, som Laias oudspelare och mestadels kompositör heter. 2012 spelade han oud till Olivia Bergdahls poesi på skivan ”Andorinha” (egen utgivning) och året därpå var Filip Bagewitz kvartetts självbetitlade (egen utgivning) skiva aktuell, där Saman Alian, klarinett, Linus Fredin, kontrabas, och Michael Andersson, bendir och riq, kompletterar Filip; i båda skivfallen förflyttas vi till en plats där vi väntar oss att böneutropen snart ska börja. Sinnlig musik.
Om jag skriver att nu är det dags för en traditionell progskiva, vad tänker du då på? Är det Yes, Genesis, Camel eller King Crimson som är det första du tänker på? Gentle Giant? Van der Graaf Generator? Eller något nyare, som Flower Kings eller något Steven Wilson ligger bakom? Agusa? Det är nämligen dags för en traditionell progskiva och att skriva det kan skicka helt fel signaler beroende på dina preferenser, vad du lägger i begreppet. Eller helt rätt. Det är en av flera utmaningar i en genre som är så oerhört bred som den progressiva är – och var. Det är långt mellan Barclay James Harvest och Ange, men båda trycker ner samma upplevelseknappar i mitt sinne, men där det upplevda tar sig olika intryck inom den där preferensramen. Jag kallade finska Maladys debutskiva för en traditionell progskiva (själva accepterar de stämpeln ”retroprog” även om de föredrar ”finsk prog”), så när jag gör det samma med Marquettes ”Human Reparation” (egen utgivning) kanske jag väcker samma tankar som i förra spalten – och det är helt fel. Och rätt. Markus Roth har skrivit och producerat skivan och tillsammans med bandmedlemmarna bjuder de både på kraftfull, harmonisk prog med tyngd åt Wilson-hållet, men också mer avspända, lugna stunder som inte är i närheten av Canterbury men bara några grevskap därifrån. Omväxlande, aldrig ointressant och verkligen sprängfyllt (nästan 80 minuters speltid på en fullmatad cd) musikaliskt. Vissa idéer känns igen, andra påminner om något annat och åter andra känns nästan nya.
Och det fortsätter i bandet Horizontal Ascensions självbetitlade debut (egen utgivning), vilket inte är konstigt eftersom bandet består av Michael Hartmann, Markus Roth och Achim Wierschem – Markus och Achim spelar i Marquette och Michael var gästmusiker på ovannämnda skiva. I mina öron blir det nästan en syskonskiva, eller i alla fall en kusin som borde vara närmare släkt. Här är kanske det syntetiska och klaviaturerna mer framträdande än gitarrerna, men hela skalan från nästan väl tung prog till stilla ögonblick i stormens öga återfinns, inte minst är avslutande nästan 25 minuter långa ”Until the Morning Comes”, Pink Floyd-epik som nästan önskar att du var här, så här fyrtio år efteråt. Två intressanta skivor.
Tillbaka till Norge. Alltid tillbaka till Norge. Nu är det en norsk ”supergrupp” (Bjørn Klakegg, gitarr och sång, David Wallumrød, klaviatur, Nikolai Hængsle Eilertsen, bas, och Olaf Olsen, trummor) kallad Needlepoint och deras imponerande tredje skiva “Aimless Mary” (BJK Music) som är i blickfånget. Och det här var en upplevelse som att vara tolv år igen och i slutet av matematikhäftet läsa ”11”, ”hälften av värdet” eller ”38,5”. Det här kändes både som ett musikaliskt facit till året 2015 eller en sammanfattning, jag vet inte vilket ben jag ska stå på, vilket synsätt jag ska välja, för Needlepoints skiva sammanfattar mycket av det jag tyckt om under året, där det i många fall handlar om att ta influenser från tider som svunnit hän (men som var kvalitetstyngda då och fortfarande upplevs vara det) och vrida om dem litet personligt, lån som inte är lån, inspiration som inte är inspiration, men där det glimtar till i örat av sådant man hört, men inte på det här viset. Smältdegel, kalejdoskop, kalla det var du vill, men det har varit ett gäng sådana här skivor 2015 som påmint och tagit oss vidare, som gjorde att gårdagens progressiva band som fortfarande spelar det de spelade då på det sättet de spelade då, inte alls är progressiva idag (men de som var med då och som vågar tänja på gränserna fortfarande i det som skrevs då när det framförs nu har min tillskyndande eloge, minns vad jag skrev om Steve Hacketts Genesis-arv live, vilket förvisso inte gör att hans samtida komponerande är av intresse). Needlepoints recept är fördelat på nypor, kryddmått och skvättar av jazzrock, Gentle Giant-anslag, Canterbury-folkighet, tidigt sjuttiotalsrenodlad prog mättad med funk, mer än lovligt schyssta instrumentalister och Klakeggs sång som kämpar i musikdrivorna. Mäktigt, en lysande avslutning på musikåret 2015 i mina öron och en skiva du definitivt ska köpa (precis som du ska göra med de andra jag skrivit om här – och de jag kommer att skriva om; se det som en kvalitetsstämpel). Vem som ska vara de norska gästerna på årets Slottsskogen goes progressive verkar nu vara helt uppenbart och givna. (Och skulle Needlepoint inte ha tid att komma, finns det säkert något av banden i Hubros stall som kan komma. Eller finska Malady. Eller skånska Hooffoot. Det blir en fin kväll.)
Och Bjørn Klakegg skickade också de två första Needlepoint-skivorna. 2010 kom “The Woods Are Not What They Seem” (BJK Music), dåförtiden litet annorlunda sättning och ingen sång, debuten skedde samma år som de började spela tillsammans – eller i alla fall samma år de började spela live, läser man på förstår man att Bjørn är meriterad i Norges jazzliv och att kompisarna i Needlepoint har namn jag stött på tidigare (basisten spelar också i favoriterna Elephant9, t.ex.), de här musikerna går in och ur band, vilket säkert bidrar till de spänningsfält som finns här, redan på den här skivan släpper de jazzhandtaget, tycker jag, och ger sig in i ett rockigare kvarter som inte är fusion utan mer progressivt, en torgbild ritad av arkitekter skolade 1972, ett av de åtta spåren drar iväg mot kvarten och jag njuter i fulla drag – hur kan jag ha missat detta? (Enda fördelen med att missa slik musik är att den finns att upptäcka!) “Outside The Screen” (BJK Music) kom 2012 och eftersom jag därmed lyssnat på dem i “fel” ordning blev jag klart imponerad över att denna den andra skivan låter som helgjutet originell som den gör, prog precis som på trean med jazzrockövertoner, Bjørns röst, en nyhet jämfört med ettan, den drunknar klädsamt i instrumentens svallvågor, de finstämda styckena körs över av ett rejält stycke sväng regelbundet, överraskande, en Jonas Kullhammar hade känt sig hemma, jodå; men ack så lätt att börja röra sig i takt till, kan vi kalla det för en sorts bladerunnerjazzrock, något som vi känner igen men inte hört tidigare? Så: även de här två rekommenderas för inköp. Nu.
Jag föredrar min improviserade musik organiserad. Som i barocken, där det finns en röd tråd att följa men som går att smycka. Som hos King Crimson, där Fripp sagt hur det ska vara, men där en Bruford, en Wetton, en Levin eller någon annan som är på besök i banduppställningen kan lägga till delar av sin egen själ, sitt hjärta, i musiken. De uttalat improviserande musiker jag faller för har även de en röd tråd (som kanske bara jag uppfattat?), som Fred Frith eller John Zorn. (Scen ur verkligheten, från en publikinspelad konsert: ”Friday afternoon, March 17, 1995: Fred Frith and Han Bennink meet up at Salzburg main station. The sound check consists of a 10 minutes improv – none of them gives feedback to the sound engineer. Snack: olives, sheep milk cheese and turkish bread. Two or three hours later they play their set.”)
Framför mig finns en 10”:are, Lisbeth Diers & Herman Müntzings “Auditory (eardrum)” (Kopasetic), och här är jag hemma. Här finns en linje, både i uppbyggnaden från små, försiktiga steg i början av a-sidan till fullfjädrad, miniepik med oväntat småröj mot slutet av skivans b-sida. Det jag kanske söker som definition är improviserad musik som låter som motsatsen till ”rörig”, där jag begriper rätt väl vad jag hör utan större ansträngning. Det kanske är ännu bättre att kalla det jag hör för ”uncluttered” (”to fill or litter with things in an orderly manner”) musik. Dessutom är det smakfullt genomfört, bildskapande och oavlåtligen intressant. Müntzing brukar ge mig det intrycket.
En helt annan bild av något improviserat ger italienska vonneumann på “Sitcom Koan” (Ammiratore Omonimo Records) där deras senaste fullängdare tolkas live, varpå allt tas in i studion och så läggs det på och läggs på (framför allt trummor) och det blir något helt annat än när t.ex. Samuel Hällkvist, förvisso väldigt framgångsrikt, mixtrade med Variety of Live. Galningar, men långt från exempelvis Sebkha-Chott. Lyssna.
En formel (gitarr + gitarr + bas + trummor) kan visa sig ha en förkärlek för att skriva musik som jag gillar, franska instrumentala kvartetten Climat har på sin tredje skiva (föregången av en självbetitlad debut-ep och en fullängdare, ”S.ABRAN”), “Iccopoc Papillon” (Syncope Management), gjort en postrock som bara måste ha ”-punk-” som mellanled utan att det för den skull ska förledas in i något postpunkfack. Litet spänstigare än mycket postrock (även om jag påminns om ett par nyazeeländska och australiensiska band) är det här, delvis påtagligt mer högljutt, men sammanfattningsvis nattlig bilåkarmusik på tom motorväg, tvenne gitarrer agerar turbo (lämpligt nog kommer bandet från Le Mans…). Utmärkt skiva.
Och det är fler ute på bergssidorna nu. Och i skogarna. För säkert inte sista gången dyker det upp en skiva där storstadsborna flytt till skogs för att i lugnet, i tystnaden, så frön till en ny skiva. Eller, som i det här fallet, den första. Den italienska technoduon Hunter/Game (Emmanuele Nicosia och Martino Bertola) lämnade Milanos sommarvärme för att dra sig undan uppe i Dolomiterna i närheten av en säsongsstängd, övergiven skidanläggning. Nattliga vandringar i mörkret och tystnaden fjärran storstaden lade grunden för debutskivan “Adaptation” (Kompakt). Kanske kan man, med ledning av det, kalla den techno som återfinns på skivan för eftertänksam? Det är ingen större dramatik, det finns ingen dramatisk tyngd, men det är dansant, kanske techno för just möten med skogsrån och troll i alperna, nattliga tankar som söker sig ner för bergssidorna och in i klubbarna när de också är säsongsstängda, övergivna? En fin debut.
Första skivan på Gaphals’ nya underetikett The Sign Records är Wheel In The Skys ”Heading For The Night”. Här är det hård rock; jag blir inte riktigt bekväm med att kalla det för hårdrock i sig, eftersom influenserna låter bredare än så, såväl ett uppkäftigt tilltal, en förkärlek för småstenande, försiktigt (nåja) skramlande av mer psykedeliskt slag, som det sena sextiotalets småstökiga inspelningar satta mot just den jeansklädda hårda rocken bara några år senare. Självklart är det tämligen svårt och ogörligt att hitta helt egna uttryckssätt när man väljer att spela den här musiken, men det är mindre kalkerpapper och mer djupa skivsamlingar som ligger bakom den här lp-långa utgåvan, men mot slutet av skivan blir de snällare, det medges. Andra skivan på den nya etiketten är Hällas’ självbetitlade 24 minuter långa ep, fantasy-/spacehårdrock från Jönköping. Jag tror inte det är en egen genre, men de fyra spåren här tycker jag ger mersmak, jag som inte tar i varken enhörningar eller drakar ens med tång, än mindre roar mig med formulaskriven fantasy eller filmversioner av sådan (Mervyn Peake däremot…). Gitarrer, gitarrer, gitarrer och en uttalad retrokänsla, med ibland rent småprogigt riffande som i ”Tale Of A Tyrant” (men det är bara ett uns, en knivsudd – de kan addera mycket mer prog bara de vill, skulle jag tro). Jag tror många hårdrockare känner igen sig, kliar sig i huvudet och undrar var de hört de här tidgiare. Och inte störs man av litet avslutande boogierock på titelspåret ”Hällas”, även om jag vill ha mer rymd i min spacerock. Intressanta släpp nästan-på-Gaphals, men mest intressant på moderbolaget under 2015 var Nocturnalias ”Above Below Within”, dit når de här två banden inte riktigt.
Och den här omgångens drömska pop: Francesca Lagos “Mirrors Against The Sun” (Urtovox/T3 Records) får stå som representant den här gången, hon skivdebuterade redan 1995 i garage-/punkbandet The Wrongside och två år senare kom första soloskivan, med Marc Ribot på gitarr, minsann. Sedan var hon tyst fram till singelsläpp 2009 och sedan har hon varit släppmässigt musikaktiv. Nya skivan står bredbent i drömpopfacket, med eftertänksam gitarr och synt, lagom rytmiskt. Vacker musik i tio tablåer, vackert framfört.
Klassiskt? En aning, men förankrad i folkmusik. Norska Ingfrid Breie Nyhus avslutar sin skivtrilogi med “Slåttepiano” (lab) där hon gör som Grieg gjorde i sitt opus 72, flyttar folkmusik för hardangerfela till piano, och det blir en musik som blir smått exotisk och framför allt får en annan karaktär i Ingfrids händer. Både stramare och nära ursprunget, om man kan tänka sig att det var stora träd man samlades kring vid buskspelet i stället för fjällens dvärgbjörkar. Spänd är jag på vad hon ska komma med på skiva nästa gång.
Vi avslutar med en skiva som inte utkommit på riktigt eftersom Kulturrådet inte fann för gott att stötta utgivningen. Den finns därför bara att köpa digitalt och därmed gör jag ett av mina få avsteg från recensionsvägen kantad av fysiska artefakter, dels i hopp om att den ska kunna utges på lp eller cd, dels för att den är väldigt bra. Det handlar om Yair Etzionys ”3 Stigmata” (Lamour). Yair är född i Israel, men som så många andra som hanterar elektronisk musik på olika sätt, bor han i Berlin. Pressmaterialet pratar om att han redan 2002 var en av de mer inflytelserika på den elektroniska scenen i Tel Aviv, idag har han också en egen etikett, False Industries. Men här är han alltså på det svenska bolaget Lamour från Gävle med sin tolkning av Philip K. Dicks (1928–1982) bok ”The Three Stigmata of Palmer Eldritch” (1965). Dick, som får anses var en av de bästa nordamerikanska författarna i science fiction-genren, ställde hela tiden frågan ”vad är verkligt, vad är verkligheten” i sina romaner och noveller, även i de fall då han skrev realistisk litteratur (vilken nästan i samtliga fall inte utgavs förrän efter hans död; svårt att bli profet under sin egen livstid ibland, det är sant). Motiv och intriger i hans mångfacetterade författarskap (mer än 40 romaner och mer än 120 noveller) var fjärran den kommersiella formen av sf som koloniserar universum the American way, oavsett om det handlar om Star Trek eller Star Wars, utan här handlade det om själarnas ensamhet, vem som bevakar vem, vardagsproblem och – framför allt – vad är verkligt och varför är det det och inte något annat? Dick har inspirerat till film och musik, på filmsidan är det bara ”Bladerunner” som i någon mån följer boken som låg till grund för filmen (”Do Androids Dream Of Electric Sheep?”) medan andra tar idéer från roman eller novell och gör sedan en kommersiellt gångbar pannkaka som ”The Minority Report” – inalles elva filmer har det blivit och romanen ”The Man In The High Castle” är basen för en ny tv-serie hos Amazon.
Musikaliskt finns det också ytterligheter sedan tidigare, som portugisiska avantgardebandet Telectus debut ”Ctu-Telectu” inspirerad av Dick och utgiven samma år han dog. Den amerikanske elektroakustiske tonsättaren Tod Machover baserade sin första opera på Dicks roman ”VALIS” med premiär i Paris 1987 och på skiva på lilla skivbolaget Bridge året därpå. Just ”VALIS” fungerar utmärkt som en av de mer intressanta moderna operorna, även om den inte har samma karaktär eller ”tillgänglighet” som någon av t.ex. John Adams’, här är vi närmast i Robert Ashley-land och det är inte mycket som går att nynna – vilket det avslutande stycket ”Slippers song” råder bot på med sin betagande vackra och enkla melodi
– men åter till Yairs skiva. Instrumentalt, elektroniskt, men inte i Tangerine Dream-land, snarare åt det hållet Vangelis höll sig när han musiksatte ”Bladerunner”. Beskrivande blir musiken bara när man har styckenas titlar tillgängliga, än mer påtagligt blir det givetvis för oss som läst boken, som känner igen stegen, med ramberättelsen om en framtida klimatförstörd och därmed uppvärmd jord och påtvingad kolonisering av andra planeter, men också huvudpersonernas dagliga vånda över arbete, droger, reklam, kärlek och brist på den. Ett utmärkt exempel på hur berättande musik kan vara, bara de rätta förutsättningarna finns. Läs boken, hör musiken.
Lamour är förresten ett skivbolag som börjar få upp ångan. Viktor Zeidner, som både är skivbolagsdirektör och den som ”gömmer” sig bakom artistnamnet Slim Vic, pekar ut denna späckade vår, med mestadels kassetter och digitala utgåvor:
12 feb - WOBZ - Sagan om Lilla Vargen (12” gatefold med cd & nedladdning) Barnskiva/konstmusik
19 feb - Motormännen - Reformellt (12” med technoremixar)
26 feb - Francis Heery - Cascades (kassett/digitalt med ljuskonst)
4 mars - LEHNBERG - Namah ep (kassett/digitalt med broken beat/electronica)
11 mars - GUF4LIFE - Slim Vic remix (12” med folkmusik som blivit konstmusik)
25 mars - Droning Ukrainians (dubbelkassett med ukrainsk dronemusik)
8 april - UNX127 (12” med diverse remixer technoremixer på Lamour-släpp)
Och så citerar vi som avslutning det senaste nyhetsbrevet från Simba:
”Idag svarar de tre stora majorbolagen Sony, Warner och Universal Musics distributionsnät för mer än 95 procent av all musikförsäljning i Sverige. Det innebär att de oberoende svenska musikproducenterna endast har en marknadsandel på mindre än 5 procent. Samtidigt svarar de som arbetar med Sveriges alla oberoende musikbolag tillsammans för betydligt större och mer mångfaldig musikproduktion än de tre majorbolagen. De oberoende bolagen är därför oerhört viktiga och långt mer betydelsefulla än vad statistiken ger intryck av.”
Och den här omgångens drömska pop: Francesca Lagos “Mirrors Against The Sun” (Urtovox/T3 Records) får stå som representant den här gången, hon skivdebuterade redan 1995 i garage-/punkbandet The Wrongside och två år senare kom första soloskivan, med Marc Ribot på gitarr, minsann. Sedan var hon tyst fram till singelsläpp 2009 och sedan har hon varit släppmässigt musikaktiv. Nya skivan står bredbent i drömpopfacket, med eftertänksam gitarr och synt, lagom rytmiskt. Vacker musik i tio tablåer, vackert framfört. 
